Sveriges omgivande hav är påverkade av övergödning, särskilt Östersjön. I kustnära områden har tillrinning från våra egna floder och avrinningsområden störst betydelse men längre ut till havs spelar även andra länders utsläpp en stor roll.
Hög belastning under lång tid
Övergödning är ett av de största hoten mot våra hav och orsakas av ett överskott av näringsämnena kväve och fosfor. Ett överskott av näring kan bland annat leda till en ökad tillväxt av alger och kärlväxter, syrebrist, ökad grumlighet i vattnet och förändringar i artsammansättningen i havet.
De senaste 100 åren har mängden kväve som Östersjön årligen tar emot mer än fördubblats och mängden fosfor har tredubblats. Näringstillförseln till Östersjön ökade kraftigt mellan 1950 – 1990 och problem med övergödning började uppmärksammas. Under 1970-talet initierades en omfattande övervakning av tillståndet i havet och åtgärder började sättas in. Till en början lades störst fokus på punktutsläpp från avloppsreningsverk och industrier, något som minskade belastningen av både fosfor och kväve. Under senare tid har åtgärder införts även mot mer diffusa utsläpp, som exempelvis härrör från jordbruket.
Trots dessa åtgärder klassas i stort sett hela Östersjön fortfarande som övergödd. Det faktum att Östersjön gränsar till nio olika länder gör det komplext att komma tillrätta med den höga tillförseln av näring till havet. De speciella förhållandena i Östersjön, exempelvis den långa omsättningstiden, innebär dessutom att det tar tid innan åtgärderna får effekt och det är först under senare år som systemet har börjat visa tecken på återhämtning.
När det gäller övergödning är situationen på västkusten inte lika allvarlig som i Östersjön. I de inre kustvattnen finns dock områden som uppvisar symptom på övergödning, särskilt där belastningen av näring från land är hög och vattenutbytet begränsat. Till Västerhavet (Skagerrak och Kattegatt) transporteras den största delen av näringsämnena från Nordsjön med strömmar längs den danska kusten och från Östersjön via Öresund och Bälten. För miljötillståndet i kustnära områden är dock lokala utsläpp av störst betydelse.
Många källor till kväve och fosfor
En del av den näring som tillförs från land till våra sjöar och hav är naturlig, det vill säga att den hade förekommit även utan mänsklig aktivitet. Ungefär 30 % av den vattenburna kväve och fosfor som tillförs havet utgörs av en sådan naturlig bakgrundsbelastning.
Den större delen av näringsbelastningen på havet kommer dock från någon form av mänsklig aktivitet. Majoriteten av denna näring härstammar i sin tur från land och transporteras till våra hav via avrinning. Denna vattenburna näring som når kusten kommer till exempel från jordbruk, skogsbruk, industrier, reningsverk, dagvatten och små avloppsanläggningar. En del av kvävet och fosforn transporteras även i luften och når havet via regn. Det finns också punktkällor som har sina utsläpp mer eller mindre direkt ut i havet.
Jordbruket
En stor källa till övergödningen av våra inlands- och kustvatten är det omfattande jordbruket som på olika sätt orsakar läckage av kväve och fosfor till omgivande mark, luft och vatten.
För att få bättre skördar berikas åkrar och ängar med naturgödsel och konstgödsel. Utvecklingen av metoden att framställa konstgödsel i stor skala innebar att gödningsmedel gick från att vara en bristvara till något man kunde använda i stora mängder. Från mitten av 1900-talet spreds stora mängder konstgödsel för att öka markens bördighet och ge större skördar. Den tillförda näringen kan inte alltid tas upp av växtligheten utan urlakas ur jorden och hamnar i grundvatten eller förs med dränering och diken till vattendrag och hamnar till sist i kustnära områden. Gödsel avger också ammoniak till atmosfären som slutligen regnar ner över land och hav.
Tillförseln av näring från jordbruket är betydligt svårare att åtgärda än utsläpp från tätorter, industrier och avloppsreningsverk. Exempelvis binds en stor del av den fosfor som tillförs åkrarna mer eller mindre hårt i marken. Det här innebär att fosforinnehållet i marken i vissa områden fortfarande är högt sedan stora mängder gödsel spreds på åkermarkerna från mitten av 1900-talet.
Skogsindustrin
När stora ytor av skogsmark avverkas finns det ingen växtlighet som tar upp eller binder näringen i jorden. Utan skogen ökar också vattenflödet i marken vilket leder till urlakning av mineral- och näringsämnen till floder, sjöar och hav.
Avlopp
Avloppsvatten från städer, bostäder och industrier innehåller mycket näring och tidigare var utsläpp från avlopp en stor källa till näringsbelastning på havet. I moderna reningsverk ska det avloppsvatten som vi producerar tas om hand och renas innan det släpps ut i närmaste vattendrag.
Under 1970-talet började reningsverk med en effektiv rening av fosfor byggas upp, vilket minskade belastningen av fosfor från avlopp. Numera klarar moderna reningsverk av att ta hand om så mycket som 98 % av den fosfor som finns i avloppsvattnet. Med hjälp av olika kemikalier som hälls i vattnet bildas klumpar med bl.a. fosfor, som sedan avlägsnas. I vissa regioner och i mindre reningsverk kan emellertid utrustning som tar bort fosfor fortfarande saknas.
Kväve är svårare ta bort från avloppsvattnet. Vid en del större anläggningar låter man vattnet stå i stora dammar innan det får gå ut till vattendragen. I dammarna kan växter och vissa bakterier ta hand om både fosfor och kväve.
I Sverige finns omkring 700 000 enskilda avlopp, alltså små avloppsanläggningar som inte är kopplade till kommunala reningsverk. Det finns krav som reglerar hur hanteringen av avloppsvattnet bör gå till men antalet anläggningar utan någon egentlig rening är fortfarande relativt stort. Anläggningar som är äldre eller fungerar dåligt kan, utöver att bidra till övergödningen, dessutom vara en källa till spridning av bakterier och miljöfarliga ämnen.
I många länder saknas ännu effektiva reningsverk och i vissa fall släpps avloppsvatten ut helt utan rening.
Deposition av kväve och fosfor från atmosfären
Förbränning utgör den största källan till spridning av kväveoxider till atmosfären medan ammoniakavdunstning i jordbruket orsakar de största utsläppen av ammoniumkväve till atmosfären. Det kväve som når atmosfären via förbränning kommer främst ifrån vägtrafik, fartygstrafik och energiproduktion. Transportsträckan för kväve kan vara lång i atmosfären. Därför härrör en stor del av kvävedepositionen över Sverige, Östersjön och Västerhavet från andra delar av Europa.
Vi människor släpper även ut fosfor till atmosfären, exempelvis vid olika förbränningsprocesser. Fosforn är dock ofta associerad till små partiklar i atmosfären, vilket gör att sträckan den kan transporteras i regel är kortare. I jämförelse med andra utsläpp av fosfor till havet är atmosfärsdeposition av fosfor en förhållandevis liten källa.
Långsamtgående återhämtning
Tack vare insatser som effektivare avloppsrening, strängare regler för spridning av gödsel inom jordbruket och katalysatorrening har tillförseln av näringsämnen till Östersjön minskat markant sedan den nådde sitt max under sena 1980-talet. Trots dessa åtgärder är förändringarna små i uppmätta fosforhalter och kvävebelastningen i havet har hittills inte visat någon långsiktig nedgång.
En orsak till att återhämtningen går långsamt är att vattenutbytet mellan Östersjöns olika delar och mellan Östersjön och Västerhavet är begränsat av grunda trösklar och smala passager. Omsättningstiden för Östersjön som helhet är mycket lång, mer än 30 år, vilket innebär att såväl näring som föroreningar stannar kvar i ekosystemet under lång tid. Dessutom har mark, vatten och sediment under lång tid laddats med näringsämnen som med åtskilliga års fördröjning kan frigöras och bidra till belastningen av havet.
I havens bottensediment ansamlas näring successivt, till exempel i form av delar av döda växter och djur som sjunker till botten och begravs. Bottensedimenten utgör således en stor intern pool av näring som bidrar till tidsfördröjningen innan insatta åtgärder ger effekt. Den näring som finns lagrad i bottensedimenten kan återföras till vattenkolumnen via till exempel vind- eller våggenererade processer som rör upp sedimenten. Vid syrefria bottenförhållanden kan också processer starta som leder till att tidigare bunden fosfor frigörs från sedimenten. Frisättningen av fosfor bidrar till övergödningen och en ökad tillväxt av alger. När algerna dör sjunker de till botten och en nedbrytning startar. Denna nedbrytning förbrukar syre och kan leda till mer syrebrist vilket i sin tur kan bidra till att ytterligare fosfor frigörs. På så vis skapar övergödningen en ond cirkel.
Åtgärdsarbete kräver tålamod
I delar av havet, särskilt längs västkusten, har förbättringar av miljötillståndet börjat kunna urskiljas. Men eftersom det tar lång tid innan ett näringsöverskott planar ut och haven svarar långsamt på utsläppsminskningar så kräver den här typen av åtgärdsarbete stort tålamod.
Det finns många exempel på åtgärder som kan förbättra statusen i våra hav och kustområden. Allt ifrån att effektivisera avloppsreningen och se över gödsling- och odlingstekniker, till att muddra sediment eller syresätta bottnar artificiellt, kan göra stor skillnad för tillståndet i havet på sikt. Eftersom vi är många länder som bidrar till övergödningen i våra hav krävs det också att vi samarbetar för att minska utsläppen även internationellt.