Årstider

Det finns både en meteorologisk definition av årstiderna baserad på temperaturförhållandena, och en kalendarisk definition där våren sträcker sig från mars till maj, sommaren från juni till augusti, hösten från september till november och vintern från december till februari. Vilken definition som passar bäst beror på sammanhanget.

Att det är varmare på sommaren än på vintern beror på att jordaxeln lutar. Under vår och sommar lutar den mot solen, vilket gör att vi får längre dagar och solen står högre på himlen. Det blir därför varmare än på vintern då dagarna är korta och solen står lågt.

Sommarens värme klingar bara långsamt av under vinterhalvåret. Temperaturen når vanligtvis sitt minimum flera veckor efter vintersolståndet, trots att solen då har börjat stiga på himlen. Till havs är februari normalt den kallaste månaden eftersom havet avkyls väldigt långsamt.

Den meteorologiska indelningen

När vi gör sammanställningar av hur vädret varit en viss årstid används fasta tremånadersintervall efter almanackan. Men det är inte i alla sammanhang som en sådan indelning är lämplig.

Enligt denna kalendariska definition kommer våren lika tidigt till Treriksröset som till sydligaste Skåne, och det stämmer ju inte riktigt med vad vi ser ute i naturen. En definition som bättre tar hänsyn till rådande temperaturförhållanden används därför för att tala om när en viss årstid har kommit till en bestämd plats.

I den meteorologiska årstidsindelningen definieras vinter som den period när dygnsmedeltemperaturen varaktigt är 0,0°C eller lägre och sommar som att den varaktigt är 10,0°C eller högre. Följaktligen är det vår respektive höst då dygnets medeltemperatur är större än 0,0°C men mindre än 10,0°C. Dygnsmedeltemperaturen avrundas till en tiondels grad innan definitionerna tillämpas.

Om man studerar medelvärden över många år så får man en utjämnad temperaturkurva och då brukar det inte vara svårt att finna datum då de olika temperaturgränserna passeras.

Men för ett enskilt år kan det vara diskutabelt vad som ska räknas som "varaktigt". Numera gäller 7 dygn som regel för våren och fem dygn för övriga årstider. Årstiden sägs då ha börjat på det första av dessa dygn.

Historisk bakgrund

Ovannämnda metodik med enkla temperaturgränser ifrågasätts ofta och det på goda grunder. Förutom delvis i våra nordiska grannländer används den huvudsakligen bara i Sverige, men här har den en ganska lång historia.

Det äldsta belägget, vi hittills har funnit, går tillbaka till Svenska Turistföreningens bok "Det svenska året" utgiven 1941 och i nyutgåva 1958. I den kopplas årstiderna definierade utifrån dessa enkla temperaturgränser till fenologin i Sveriges olika landsändar. Där ges datum för flyttfåglarnas ankomst, arbetet med jorden, händelser i växtvärlden etc. 

Denna definition av årstiderna användes även av Johannessen för Skandinavien i det stora klimatologiska verket "World Survey of Climatology" år 1970.

Några decennier senare kom metoden till användning i Sveriges Nationalatlas, bandet Klimat, sjöar och vattendrag.

När SMHI gjorde sammanställningar av året som gått togs en karta över vårens ankomst fram och den publicerades regelbundet från och med år 2000.

I och med att webben blev den allt mer frekventa platsen att sprida information på ökade intresset för en dagligen uppdaterad vårkarta. När väl vårkartan fanns på plats kom förfrågningarna varför det inte fanns någon sommarkarta och så vidare. Tillsammans med snödjupskartan är årstidskartorna bland de mest efterfrågade produkterna efter väderprognoserna.

Den som läst texten ovan inser att metodiken att med hjälp av dygnsmedeltemperaturen ta fram de tidpunkter då olika årstider anländer är en förenkling. Resultatet har begränsningar och det vetenskapliga värdet är litet.

Vad som är vår och upplevs som vår för den enskilde varierar. Och som väl är står det var och en fritt att själv definiera sin egen vår.