Redan för flera hundra år sedan noterades att perioder med ovanligt kallt vinterväder i Skandinavien tenderar att sammanfalla med perioder med ovanligt milt vinterväder på Grönland. Detta dokumenterades till exempel i dagboksanteckningar av den danska missionären Hans Egede Saabye under hans vistelse på Grönland under åren 1770-1778. Motsvarande mönster kan vi notera även idag, i de aktuella prognoserna.
För samtidigt som en period med kallare väder än normalt nu stundar över Sverige så väntas mildare än normalt vinterväder på Grönland, se figur 1 nedan. Bland meteorologer pratas det om en Grönlandsblockering som en bakomliggande förklaring till detta fenomen, men vad betyder det egentligen och varför innebär det oftast kallt väder i Sverige?
För att förstå det behöver vi zooma ut från Sverige och titta på såväl klimatologiska som rådande storskaliga strömningsmönster och tryckförhållanden. Vintervädret i Sverige är nämligen till stor del beroende av vilka tryckförhållanden som råder på Nordatlanten.
Låt os börja med att titta på ett klimatologiskt medelvärde av marktrycket reducerat till havsytans nivå över norra Europa och Nordatlanten, detta visas i vänstra bilden i figur 2.
Bilden präglas av två omfattande trycksystem. Dels ett lågtrycksområde som sträcker sig från området kring Grönlands sydspets och Island vidare in mot nordligaste Skandinavien (ofta kallat det isländska lågtrycket) och dels ett högtrycksområde på subtropiska breddgrader (ofta kallat det azoriska högtrycket).
Då luften roterar medurs runt högtryck och moturs kring lågtryck ger dessa tryckförhållanden upphov till att vi har en förhärskande västlig vindriktningen över Sverige. Det innebär också att luftmassorna som når in över Sverige ofta är präglade av en längre transport över Atlanten, vilket leder till relativt milt väder, även i de fall när luftmassorna några dagar tidigare (innan Atlantresan) varit riktigt kalla och har ett arktiskt ursprung.
I högra bilden i figur 2 framgår också att det, sett ur det klimatologiska perspektivet, finns en jetström som sträcker sig från östra Kanada över Atlanten och in mot södra Skandinavien och i anknytning till jetströmmen utvecklas och vandrar lågtrycken in mot Sverige.
Den nordatlantiska oscillationen, NAO
Styrkeförhållandena mellan det klimatologiska, isländska lågtrycket och det klimatologiska azoriska högtrycket varierar dock mycket, på flera olika tidsskalor och denna variabilitet är det som kallas för den nordatlantiska oscillationen (NAO). Ett NAO-index ger i princip ett mått på hur djupt det isländska lågtrycket är i förhållande till det azoriska högtrycket och indexet beräknades ursprungligen helt enkelt genom att ta skillnaden i trycket observerat vid en station på Azorerna och en station på Island.
I den positiva fasen av NAO är tryckskillnaden på Atlanten större än normalt, jetströmmen kraftig och lågtrycken på nordliga breddgrader djupare och fler än normalt. Det innebär en kraftigare västlig vindkomponent in över Sverige vilket i regel leder till mildare väder än normalt. Under höstar och vintrar med positivt NAO är också risken för kraftiga stormar som störst över Sverige. Se figur 3 för en schematisk illustration.
I den negativa fasen av NAO är tryckskillnaden mellan det azoriska högtrycket och det isländska lågtrycket istället mindre än normalt och jetströmmen uppsplittrad, förskjuten långt söderut eller mer meandrande. Det innebär i regel kallare väder över Sverige då vädret hos oss blir mindre präglat av milda Atlantvindar. I situationer då NAO är kraftigt negativt kan det till och med vara så att tryckförhållandena på Atlanten är omvända med högtryck kring Island och Grönland och lågtryck på subtropiska breddgrader. En sådan situation är vi i nu.
Den aktuella Grönlandsblockeringen
En mäktig högtrycksblockering har byggts upp på nordliga breddgrader på Atlanten kring Island och Grönland. Samtidigt finns en uppdelad, meandrande jetström och lågtryck som vandrar runt omkring högtrycksblockeringen som har sitt centrum kring Grönland, därav benämningen Grönlandsblockering, se figur 4.
Lågtrycken som kommer från den västra delen av Atlanten styrs ner mot Sydeuropa eller upp mot Arktis, väster om Grönland, så att de inte når in över Sverige med milda Atlantvindar. Istället strömmar den milda luften upp mot Grönland där vinden får en sydlig komponent på den västra sidan av högtrycket.
På andra sidan av högtrycksblockeringen, där Sverige återfinns, blir det en nordlig komponent på strömningen vilket öppnar upp för kall luft att svepa ner över Sverige.
Ofta blir det ett lågtrycksområde även på ostsidan av högtrycksblockeringen, alltså i närheten av Skandinavien. Men så länge tyngdpunkten på detta lågtrycksområde inte ligger väster om Sverige innebär det att lågtrycken inte för med sig luftmassor från väst eller sydväst som har ett milt ursprung eller som blivit präglade av det relativt milda Atlantvattnet. Istället kan luften mer direkt strömma in norrifrån eller österifrån vilket gör att luftmassor med ursprung på nordliga breddgrader kan förbli väldigt kalla även när de når in över Sverige.
Prognosläget
Det storskaliga strömningsmönstret över Atlanten har en stor betydelse för vädret över Skandinavien och i prognoser på lite längre tidsskala, bortom den första veckan, är det främst på denna skala som en betydande prediktabilitet finns i prognoserna. Signaler till den typ av avvikelser som vi nu ser i det storskaliga cirkulationsmönstret är därför något som prognosmeteorologer som arbetar med längre prognoser verkligen försöker fånga upp så tidigt som möjligt i prognosunderlaget.
Den aktuella högtrycksblockeringen över Grönland och ett kraftigt negativt NAO-index har signalerats tydligt i prognoserna sedan ett par veckor tillbaka. Därmed har prognoserna varit relativt entydiga i att förutsäga omslaget till kallare väder än normalt. Man kan alltså säga att de medellånga temperaturprognoserna på omkring 10 dygn, på en övergripande skala (kallare eller varmare än normalt), har haft en större säkerhet än normalt. Det mesta i prognoserna tyder också på att det kommer fortsätta att vara ett cirkulationsmönster som ger en stor sannolikhet för fortsatt kallt väder även under den kommande 10-dygnsperioden, se figur 5.
Detaljerna kring de enskilda lågtrycksutvecklingarna som berör Sverige under den kommande veckan, i tråget på ostsidan av högtrycket, är däremot fortsatt mycket svårbedömda. Det gör att osäkerheterna i nederbördsplacering och nederbördsmängder under den kommande 10-dygnsperioden är mer svårprognostiserade. Även exakt hur kallt det blir är svårt att precisera bortom de närmsta dygnen då det också är beroende av prognosparametrar med lägre prediktabilitet, som till exempel molnighet och snötäcke.
Mattias Lindh, gästbloggare