Västmanlands klimat

Vid Mälaren är sålunda medeltemperaturen -2° i januari och närmare 18° i juli, medan motsvarande värden för de högsta områdena är -4° respektive knappt 15°. Värdena avser normalperioden 1991-2020.

Den uppmätta årsnederbörden är minst vid Mälaren med lokalt bara lite över 500 mm och störst på höjderna i nordväst med 800-900 mm på sina håll.

Varmast och kallast

Den högsta temperatur som uppmätts i landskapet är 36,0° den 9 juli 1933 i Västerås och den 6 augusti 1975 i Sala.

Stationen med namnet Sala har genom åren legat på olika sidor landskapsgränsen Västmanland/Uppland, som löper strax öster om Sala. Vid det här tillfället 1975 låg stationen i alla fall i Västmanland.

Köldrekordet inföll under ett i sammanhanget välkänt för att inte säga ökänt dygn, nämligen den 24 januari 1875, då Nora och Västerås uppmätte -36.5°. Enligt privata mätningar i Sala uppmättes samma dag -40°, dock på en termometer med okänd kvalitet.

Den lägsta temperaturen i modern tid inträffade den 9 februari 1966, även det ett i köldsammanhang ofta återkommande datum, då Uttersberg hade -35.0°.

Skyfall och hagelstormar

Den största dygnsnederbörd (räknad klockan 07-07 svensk normaltid) som finns dokumenterad från Västmanland är 146,0 mm i Hallstaberg i Björksta öster om Västerås den 25 augusti 1996.

Ett ännu värre regn drabbade dock landskapet den 10 augusti 1951, då Skultuna bedöms ha fått omkring 160 mm på 24 timmar. Detta regn gav för övrigt mer än 100 mm inom ett för svenska förhållanden mycket stort område som sträckte sig från centrala Södermanland åt nordväst via Västerås och Norberg och vidare in i Dalarna.

Den lilla orten Ramnäs ligger mitt i det berörda området, och där drabbades man bara 2 år senare, den 4 juli 1953, av ett fasansfullt hageloväder. De största haglen hade storleken 7x8 cm och vikter på uppemot 2 hg, vilket gör dem till de största observerade i vårt land. Detta oväder har för övrigt beskrivits av Lars Gustafsson i romanen Yllet.

Den största nederbördsmängden under en månad i Västmanland är av något senare datum. Nämligen från juli 2009 då Silvergruvan fick 288,5 mm sammanlagt.

Norrländska snöförhållanden

I de höglänta nordvästra delarna av landskapet är marken snötäckt under i genomsnitt (referensperiod 1961- 90) fem månader av året, och det är hela en och en halv månad mer än i de snörikaste delarna av Sydsvenska höglandet och nordvästra Dalsland eller lika mycket som i trakten av Härnösand.

Detta tillsammans med de relativt låga vintertemperaturerna gör att man med visst fog kan säga att klimatet i norra Västmanland påminner om det norrländska.

Det största kända snödjupet i Västmanland är 144 cm i Blankafors den 29 mars 1951. Det var en vinter som svarade för många snödjupsrekord i södra halvan av landet.

Av märkliga snöfall märks bland annat ett riktigt tidigt och intensivt sådant vid månadsskiftet oktober-november 1968. Västerås hade då ett snötäcke på 22 cm den 1 november och i Fagersta var det 48 cm den 3 november.

Ett annat ”urtima” snöfall inträffade så sent som på Svenska Flaggans dag den 6 juni 1920, då Spjutsjöfallet i Hällefors hade 15 cm snö klockan 12.

Stormar är mycket sällsynt i inlandet

Eftersom Västmanland är ett landskap som saknar såväl kust som kalfjäll, så har det inte funnits några stationer som rapporterat riktigt höga vindhastigheter.

Den högsta rapporterade medelvindhastigheten, 22,5 m/s i Västerås-Hässlö den 3 januari 1954, inträffade i samband med en svårt snöoväder med mycket omfattande trädfällning i östra Svealand och sydöstra Norrland.

Det kan synas lite märkligt att den högsta byvinden, 20,6 m/s i Kloten i december 2013, är lägre än högsta medelvind. Men det förklaras av att det inte finns några byvindsuppgifter tillgängliga så långt tillbaka som 1954.