Den 31 augusti 1997 nåddes vi av nyheten om översvämningar i västra Dalarna och speciellt längs Fulan där till exempel Sörsjön drabbades svårt. Vägnätet väster om Fulan skars sönder på ett flertal ställen. Det var dock först när Alf Nordin, tillsynsman för västra Dalarnas naturreservat, berättade om förödelsen i P1:s lördagsprogram Naturmorgon och när Bengt Oldhammer med en fin skildring i ord och bild beskrev en vandring upp längs Stora Göljån (Dala-Demokraten, 16/9) som vi började ana att detta var bland det värsta som skett i vårt land när det gäller stora regnmängder på kort tid och förödande erosion. Kanske vårt lite sena uppvaknande berodde på en viss mättnad efter sommarens alla tidigare skyfall! Kunde det verkligen bli värre, och så här i sommarens sista dagar dessutom?
Först ger vi lite bakgrundsinformation som vi erhållit från våra eget observationsnät och som vi därför kände till före resan. Alla klockslag i denna artikel ges i svensk sommartid.
I Västerdalälvens övre lopp finns två vattenföringsstationer som drivs av SMHI, nämligen i Fulan (Fuluälven) vid Fulunäs och i Görälven (Göran, Ljöran) vid Ersbo. Bägge stationerna återfinns just uppströms om sammanflödet (figur 1). I Fulan uppmättes på natten den 30-31 augusti ett maximalt timvärde på 317 m³/s mot att ett dygn tidigare ha legat på c:a 10 m³/s vilket är under medelvattenföringen vid den årstiden (17 m³/s). Timvärdena återges i figur 2 och i figur 3 finner vi motsvarande för Görälven vid Ersbo. Dygnsmedelvärdet vid Fulunäs nådde 262 m³/s (nytt rekord i en serie som startade 1913) medan Ersbostationens värde blev 286 m³/s (ej nytt rekord, startar 1912). Tidigare dygnsmedelvattenföringsrekord härrörde i bägge fallen från vårfloden 1959 med 200 respektive 401 m³/s. Som timregistreringarna antyder reagerar dessa vattendrag snabbt på nederbörden.
Här finns inga vattenkraftsmagasin och inga särskilt stora sjöar, och avrinningsområdena är måttligt stora med 882 och 1101 km² för Fulan respektive Görälven. Det högsta timvärdet vid Fulunäs uppmättes redan vid tvåtiden på natten, och den tvådelade toppen kan bero på bidrag från närliggande respektive lite mer avlägsna biflöden. Värdena från Fulunäs är mindre exakta än de från Ersbo, då kontrollmätningar av avbördningskurvan ej gjorts i samma omfattning. Dessutom har detta rekordflöde säkert inneburit nya bottenförhållanden vid stationen och därmed har avbördningskurvan ändrats.
Den största uppmätta nederbördsmängden vid detta tillfälle på en SMHI-station och under ett dygn, från kl. 8 den 30 till kl. 8 den 31, blev 130.7 mm för Storbron vid den södra utkanten av Fulufjället. Detta är det största värdet någonsin under ett fixt dygn för en station i Dalarna. Nu kom en del nederbörd också på förmiddagen den 31 så 24-timmarsmängden i Storbron (kl. 14-14) nådde upp till 136.9 mm. Motsvarande värde för andra stationer i trakten blev i Grundforsen (12 km söder om Storbron) 92.6, Sälen 94.8, Nornäs (mittemellan Sälen och Särna) 81.8, Särna 53.4, Idre 107.2, Flötningen (25 km väster om Idre) 52.3 och Gördalen (nordväst om Fulufjället) 101.2 mm. Också stationer i Norge mätte upp mycket höga mängder, till exempel Linnes i Görälvens dalgång bara några km söder om stationen i Gördalen med 127 mm. Förutom vid Fulufjället uppmättes mycket stora nederbördsmängder också i ett stråk från Fulufjället norrut mot Härjedalen samt i nordvästra Värmland och mer lokalt i Västergötland. Vi återkommer till frågan hur mycket nederbörd som kan ha fallit som mest i Fulufjällsregionen.
Mot Dalarna
Den 15 oktober gav vi oss iväg mot Dalarna och bilderna härrör i huvudsak från den resan (15-17 oktober). En andra resa företogs den 27-29 oktober, när en av oss ej deltog (H.A) men då Kurt Ehlert och Björn Norell, också från SMHI, var med. Uppgifter har också kunnat fås via naturfotograferna Tom Ambom. och Rolf Lundqvist samt från utbildningsradions intervjuer med några ögonvittnen. Vidare har professor emeritus Anders Rapp, naturgeograf i Lund med stor erfarenhet av våldsamma erosionsförlopp, frikostigt delat med sig av sin kunskap om vilka processer som sker i naturen under sådana här regnkatastrofer.
Att vägtrummor inte förmår ta emot stora vattenmängder beror ofta på att de sätts igen av grenar och annat. Att fastigheter vattenskadas beror till en del på att man valt att bygga nära vattendragen. Men i detta fall blev det också mycket omfattande påverkan i orörd terräng, främst genom den våldsamma erosion som följde när vattenföringen steg oerhört snabbt under kvällen den 30.
Jättegranar och stenbumlingar
När vi den 16 oktober kom vägen norrifrån från Mörkret och först såg landskapet där en mindre väg tidigare gått över Stora och Lilla Göljån (uttalas Jäljån av traktens folk) kändes det som att förflyttas till en sagovärld! Ingenstans i norra Europa torde det gå att finna sådana av naturen skapade trädbrötar som här. Det var inte vilka träd som helst utan mestadels granar på 20-30 m längd som under hundratals år växt sig präktiga i de frodiga ravinerna längs en å som plötsligt svällt upp och blivit deras dödsfiende. Rotsystemen hade underminerats när vattenmassorna sög med sig jord och sand. Träd hade säkert också knäckts eller dragits omkull när trädbrötar kom flytande. Nästan alla träd i brötarna hade avbrutna toppar och mängder av knäckta grenar. Barken var delvis avflagad på många av dem. Många träd hade fastnat i ett tidigt skede av översvämningen och sedan mer eller mindre begravts under grus och stenar. Många av dessa stenar var bumlingar som ingen människa kan rubba. Träd som tippat omkull i slutskedet hängde i mer intakt skick ut över ån här och var.
Mängden skog som nu ligger i dessa brötar har av Alf Nordin uppskattats till 10000 m³ eller i stort sett lika många fullväxta träd. Denna uppskattning torde avse främst Göljåarna och de andra vattendragen på östsidan.
Vandring uppåt Stora Göljån
Vi gick längs den stig som leder upp på fjället strax norr om Göljåstöten. Längs vissa sträckor är stigen dock utplånad av vattenmassorna. När vi passerade små biflöden såg man avsevärd påverkan också i dessa. Även i nu helt torra svackor låg gräset kammat av vattenmassorna. Och i huvudfåran kan man nu inte avgöra hur ån tedde sig före skyfallet. Allt är ommöblerat och vissa sträckor kanske bäst kan liknas vid ett motorvägsbygge. De som varit här förr beskrev ån som mycket trolsk och nästan försvunnen i den täta granskogen. Nu är här luft och ljus i stor mängd och en bred fåra full av renspolade stenar utan lavar och mossor.
Vi gick ner till ån där vandringsleden delar sig och följde då tillfälligt den stig som går över ån och leder mot Risdalen och Klordalen några kilometer norrut. Ett av fotona (figur 6) är härifrån och ett annat från en brant kant strax nedströms (figur 4). Vattnet hade ätit sig in i grusvallar och skapat nya, delvis mycket höga, strandbrinkar, vilket framgår av denna bild. Många tusentals ton förna, grus, stenar och träd hade dragits med i ån. De största stenarna hade väl inte rullat så värst långt, men man kunde ändå se block av avsevärd storlek som nu låg mer eller mindre tydligt ovanpå träd.
Ravinen
Vi gick sedan tillbaka till stigen som leder upp mot Göljåstugan. Vi kom emellertid inte ända fram, då en bäck i en ravin rivit upp en ny, brantare strandbrink och satt tusentals stenar i rörelse mot huvudfåran (figur 5). Träd som stod kvar i ravinen var skadade på 1-2 meters höjd av de skarpkantade stenar som kommit i rörelse. Den nuvarande vattenföringen i denna ravin var synnerligen blygsam, men en del vatten doldes säkert av stenarna. Vid den andra expeditionen granskade Kurt Ehlert och Björn Norell detta biflöde närmare och man kom fram till att avrinningsområdets storlek är c:a 1.8 km² . Här uppe var skogen ganska gles vilket underlättar snabbare vattentransporter. Skadeverkningarna verkar kanske allra mest förbluffande just här där Fulufjällets rätt plana centrala delar ganska tvärt går över i sluttningen på den östra eller nordöstra sidan. Här uppe finns också exempel på hur vatten brutit igenom vallar av sand och grus med anor från istiden. Även på sluttningar långt från vattendragen har det förekommit ras.
Lilla Göljån
Vi vände vid ravinen och när det började skymma var vi tillbaka nere vid vägen. Vi passade då på att ta en titt också på den något mindre Lilla Göljån vars avrinningsområde är ungefär 14 km² mot den storas 22 km². Också här låg träden huller om buller och i stort sett torde de två åarna ha drabbats lika mycket. På omslagsbilden ser vi mot nordväst längs vägen med Lilla Göljåns bro just framför kameran och Stora Göljåns bro c:a 350 meter bort. Däremellan kan man ana ett område med lite färre omkullvräkta träd. Fast också längs vägen, som nu delvis är den storas lopp, ligger jättegranar och markerar var vattenmassorna pressats fram. I figur 6 ser vi resterna av bron över Lilla Göljån. Liksom bron över Stora Göljån finns ännu trumman och räckena kvar trots det enorma trycket uppifrån. Runt broarna är vägen däremot mer eller mindre försvunnen.
Vattenföring, normal samt under översvämningen
Från analyser av normal avrinning kan normal vattenföring under året som helhet i Stora och Lilla Göljån uppskattas till 0.40 respektive 0.25 m³/s. Vår preliminära bedömning av hur stor vattenföring det var som mest under natten har tills vidare landat på 100-200 m³/s för Stora Göljån. Kanske kan man komma fram till en något säkrare uppskattning genom en noggrann uppmätning av några tvärsektioner, åns bottenlutning samt åfårans råhet. Vi hoppas också att det ska vara möjligt att göra en jämförelse mellan uppskattade nederbördsmängder och uppskattade vattenföringar för att se om det går ihop någotsånär. Detta kräver emellertid att en detaljerad vattenavrinningsmodell sätts upp för dessa vattendrag.
Ändrade lopp
Vattenfårorna hade alltså på många ställen förflyttats, dock allra mest nere vid vägen och vid utloppet i Fulan som vi inspekterade vid ett kort besök på förmiddagen den 17. Vi körde då söderifrån upp till raststugan strax söder om Lilla Göljån. Vid denna stuga övernattade för övrigt två par i varsin husvagn under natten 30-31 och de blev därmed de första som kunde beskåda förödelsen. De blev också verkliga när-vittnen till det intensiva åskvädret och det kopiösa regnandet under kvällen den 30.
I de nedre delarna av Göljåarna planar terrängen ut och här har åarna under översvämningen brett ut sig i sidled samtidigt som vattenhastigheten minskat. De enorma proppar av träd och grus som samlats hade ändrat åarnas lopp. Propparna och förändringarna i åarnas lopp hade delvis orsakats av den lilla vägen. Stora Göljån, som tidigare haft sitt utlopp c:a 350 meter norr om Lilla Göljån böjdes nu av mot söder och just efter vägen gick den ut i Lilla Göljåns gamla lopp. Som dock i sin tur också vek av med det mesta av sitt vatten söderut i en ny fåra. Efter kanske hundra meter nedströms vägen gick den emellertid ut i sitt gamla lopp och åarna går nu gemensamt ut i Fulan. I figur 10 har vi skisserat de nya loppen på en topografisk karta där förstås de gamla fårorna finns med. Här i åarnas nedre delar hade stora mängder sand avsatts i den täta granskog som här i huvudsak fortfarande stod kvar. Under den värsta delen av flodvågen har vattenmassorna här forsat fram på en omkring 500 meter bred front. En hel del levande och upprättstående träd hade dock nu hamnat i de nya fårorna med tveksamma utsikter till överlevnad på längre sikt.
Död älg och försvunna öringar
När området besöktes fann man vid ett tillfälle en död älg i en timmerbröt. Några människor kom inte till skada och de två par som hade övernattat i husvagnar vid raststugan ganska nära Lilla Göljån hade tur genom att stugan och parkeringen ligger på en liten höjd c:a 100 meter från det område där vattnet forsade fram när det var som värst. De hade inte förstått varför det lät så egendomligt under natten, men beskrev ljudet ungefär som dova höfläktar. På lite närmare håll måste det ha varit ett öronbedövande skådespel. Öringarna i dessa två åar (och flera andra) måste till stor del ha slagits ihjäl eller sköljts ut i Fulan. I en och annan liten sjö i de övre delarna har säkert en del öringar klarat sig och därifrån, liksom nerifrån Fulan, kommer en snabb återkolonisation att ske. Göljåarna samt en del av de andra åarnas övre delar ligger inom naturreservatets gränser varför en stor del av träden kommer att få ligga kvar till gagn för djur- och växtlivet och även för forskning och turism.
Tangån
Redan vid den första expeditionen lade vi, på kartan, märke till Tangån som rinner upp just väster om Göljåarnas källområden. Inte heller denna å med sitt lite mer höglänta avrinningsområde borde vara opåverkad. Detta bekräftades av Yngve Larsen, son till SMHI:s nederbördsobservatör i Storbron. Han hade i efterhand gjort en grov uppskattning av maximala vattenföringen under natten 30-31 i Tangån nere vid Storbron där avrinningsområdets storlek uppgår till 77 km² . Han kom fram till runt 300 m³/s mot normala 13 m³/s! Detta maximala flöde ligger en bra bit över medelvattenföringen 1961-90 i en älv som Ljusnan (227 m³/s) men lite under Dalälvens värde vid utloppet (353 m³/s).
När två av oss (A.E. och H.V.) samt Yngve Larsen sedan gick nedströms Tangån från Tangåstugan (upptransporten skedde med helikopter) fick vi se liknande syner som längs Stora Göljån. Påverkan var inte fullt lika stor om man beaktar vattendragens normala storlek. Å andra sidan är lutningen längs Tangån inte lika stor. Figur 8 visar ett sjok från en myr som till stora delar sugits med och som säkert har byggts upp under hela tiden efter den senaste nedisningen. Nedre delarna av Tangån ligger utanför naturreservatet och här höll man redan på med att ta vara på de brötar av träd som vattenmassorna fraktat ner längs ån.
Väderläget
Vi ska ge en kort beskrivning av väderläget under augustis sista dagar. På eftermiddagen den 29 började kallare luft långsamt att tränga in västerifrån över Götaland och södra Norge. Kallfronten hörde samman med ett lågtryck som bildats flera dagar tidigare väster om Irland och som nu befann sig vid Island. Fronten var nästan helt inaktiv och utan nederbörd den 29. Lätt regn förekom på en del håll i ett band längre västerut, avhakat från markfronten. Den 30 mitt på dagen, när fronten låg ungefär längs linjen Växjö-Oslo, accentuerades en ränna av lägre lufttryck något, och häftiga åskväder blossade upp (figur 11). Den varma och fuktiga luften framför fronten fördes nu med tilltagande vind upp från sydost. Det dynamiska högtrycket som dominerat vädret i augusti låg kvar över norra Finland och Kolahalvön och höll emot i nordost. Ett par mindre, separata lågtryck kunde anas längs fronten. Detta syns i figur 13 där analysen kl. 17 30/8 i efterhand gjorts mer i detalj med I hPa mellan isobarerna, och där man kan ana ett mindre lågtryck över södra Värmland. Detta förhållande gjorde att fronten stannade upp över norra Värmland och västra Dalarna, och detta i ett skede när åskvädren just kommit igång och var synnerligen aktiva. Att fronten stannade upp helt får nog anses vara den allra viktigaste faktorn bakom denna liksom mången annan regnkatastrof.
Man kan också nämna att de fräscha och varma lågtrycken längs fronten inte spelade samma roll i högre luftlager som det äldre, kalla lågtrycket nära Island. Detta medförde att något kallare luft kunde strömma ut över den varmare och fuktigare luften och leda till en labilisering i det aktuella området, ett förhållande som kan anas i radiosonderingarna från Oslo. Denna form av labilisering anses för övrigt vara en nyckelfaktor bakom de dödsbringande tornadooväder som uppkommer på prärien i USA. Labiliseringen kan också ses genom tendensen till att åskvädren i huvudsak snarare ligger i varmluften än på den kalla sidan av markfronten. Det finns alltså en tendens till att 'squall lines' utvecklas. Det faktum att fronten varit så passiv tidigare spelar också en roll, genom att energi därmed kunnat lagras upp under en period.
När kallfronten låg i stort sett längs med den östra kammen av Fulufjället så tvingades den varma sydostliga luftströmmen först upp ca. 500 meter av terrängen, och sedan vidare upp till ansenlig höjd i åskvädren längs fronten. Så terrängen bör ha gynnat ovädret, men det ska också poängteras att intensiva åskväder i baroklina zoner inte brukar påvisa stark topografisk påverkan. Vi kan t.ex. påminna om de likartade betingelserna för ovädret i mycket flack terräng nära Västerås (Hallstaberg 146 mm) 25 augusti 1996.
Även om fronten låg så gott som stilla över västra Dalarna under eftermiddagen och kvällen, så var strömningen högre upp i atmosfären sydlig eller sydsydostlig och de enskilda åskcellerna rörde sig norrut längs fronten. Fram till kl. 14 den 31 hade dock fronten rört sig vidare åt öster och befann sig ungefär längs en linje från södra Öland mot Falun (figur 12). Nu var åskvädren ej längre lika kraftiga och regnet var också mer sammanhängande och av mer ordinär intensitet.
Satellitbild
En infraröd bild (kanal 4) tagen kl. 14.46 från den polära satelliten NOAA-14 (figur 14) visar de kraftiga moln som utvecklats fram till eftermiddagen den 30. Fulufjällen är markerade med en pil. I de västra och nordvästra utkanterna av Fulufjällen finns redan kraftiga åskmoln. Lite söderut över norra Värmland finns mindre åskmoln och det bör vara dessa som något senare utvecklas till våldsamma oväder över Fulufjällets östra del. De sammanhängande molnen från Kattegatt mot nordväst är de försvagade resterna av det mer ursprungliga nederbördsområdet längs kallfronten.
Fruktansvärd åska
Vårt blixtpejlsystern registrerade drygt 700 blixtnedslag över Fulufjället (61.3-61.8°N, 12.5-13.1°E), de allra flesta kl. 17-23 den 30 augusti. Åskan upplevdes som oerhört intensiv och det kan mycket väl ha varit klart fler nedslag än vad vi registrerat. Det kan också ha varit många moln-till-moln blixtar. De som upplevde åskan talar om många märkliga färgskiftningar hos blixtarna, något som torde bero på den enorma mängd vatten som fanns i luften. I figur 9 återges nedslagen under fyra tidsintervall. Vi ser att det ännu mitt på eftermiddagen kl. 14-17 är mest bara muller på den norska sidan gränsen, och att det ännu är lugnt bland öringar och nattsländelarver i åar och bäckar. Några timmar senare har skyfallen förvandlat allt. De allra flesta nedslagen registrerades kl. 19-21 vilket bör indikera att nederbördsintensiteten har nått de högsta höjderna under samma period. Observera att de röda markeringarna som anger nedslag kl. 20-23 delvis täcker över rosa markeringar som härrör från föregående tretimmarsperiod. En mer detaljerad bild visar dock att det är nedslag under den senare perioden som dominerar längs östsidan av Fulufjället.
Rösjöstugans rekordnederbörd och andra höga värden
Uppe på 900 meters höjd vid Rösjöstugan, som ligger strax väster om Njupeskär (Sveriges högsta vattenfall med sina 94 m), befann sig en familj som arrangerar ripjakter och fisketurer i området. Här hade man en liten enkel nederbördsmätare (plasttratt - som tyvärr har rätt svåra urskvättningsförluster när den börjar bli full), som dottern i familjen (Åsa Frölander) tömde ett antal gånger under eftermiddagen och kvällen den 30. Under natten samlades ytterligare nederbörd men en del nederbörd torde då ha gått förlorad genom urskvättning. Efter ett besök hos familjen i deras bostad i Sälen den 9/12 (H.V. samt Karin Tiderman, SMHI) lyckades vi klarlägga att mängden nederbörd vid detta tillfälle (ungefär kl. 14 30/8 - 14 31/8) var 276 mm (eventuell urskvättning ej adderad)! Vi kommer senare att göra en del tester av den mätartyp som användes.
På denna del av Fulufjället finns ett flertal ganska stora sjöar som kunde dämpa den värsta flodvågen riktigt effektivt, ty längs Njupeskärsån nedströms fallet syntes nästan inga skador alls. Lite längre ner där lutningen är större blev det dock betydande skador. I Rösjöarna steg vattnet med 62 cm. Bron över Njupeskärsån ovanför fallet, med en fri höjd på normalt 2.5 m, klarade sig med ett nödrop.
Strax norr om Stora Göljåns mynning fanns dessutom en mätare som töms en gång i månaden. Området ingår nämligen i IVL:s nät av vattenkemimätningar. Från månadsvärdet kan man uppskatta ett dygnsvärde på mer måttliga 90 mm. Detta stämmer dock väl med blixtkartan som antyder en mycket skarp gradient längs Fulufjällets östsida med just inga nedslag öster om en linje Sörsjön - Göljåarnas mynning. Detta syns i figur 9 som ett omarkerat område väster om Fulan som här skymtar fram som en liten krok vid sidan av stråket med täta blixtar. Den tidigare största privata och trovärdiga notering på dygnsnederbörd i Sverige som vi känner till härrör från Vånga i nordöstra Skåne där fruktodlare Niklas Persson mätte upp 260 mm kl. 5-19 31 juli 1959. De högsta värdena under fixa dygnsintervall som mätts upp vid SMHI-stationer noterades i Fagerheden i Norrbotten 28 juli 1997 med 198 mm och Härnösand i Ångermanland 18 juni 1908 med 187 mm.
Nederbördsanalysen
Nederbörden vid Rösjöstugan och vid våra ordinarie mätplatser, liksom de skador vi inspekterat och fått ta del av på annat sätt, har lett fram till den analys som återges i figur 15. Analysen är förvisso mycket osäker men vi tycker att de exceptionella skador som åstadkommits vid kanske allra främst Göljåarna, Klorån och Tangån stöder mängder av denna storlek, det vill säga omkring 400 mm längs den östra kammen och sluttningen. Vi kan för övrigt nämna att nederbördsmängder av denna storlek verkligen har mätts upp på andra håll i Europa, t.ex. i Caylar (Hérault) 21-22 september 1992 med 447 mm och i Nimes-Pas-de-Ponge (Gard) 3 oktober 1988 med 420 mm (le Blancq, 1993), bägge i sydöstra Frankrike och under höstmånader med ungefär de temperaturförhållanden vi har under sommaren. Gradienterna vid det sistnämnda franska skyfallet var för övrigt enorma och som exempel hade två stationer på 10 km avstånd 31 respektive 264 mm! I länder som Frankrike, Tyskland och England är stationstätheten omkring tio gånger så stor som i det betydligt glesare befolkade Norden. På grund av detta måste vi till stor del utnyttja det vi vet om skadeverkningarna. Denna analys skiljer sig något från versionen i Väder och Vatten (november 1997) beroende på att säkrare uppgifter har kunnat fås för Rösjöstugan.
Epilog
Vi har här försökt beskriva ett oväder och dess verkningar. Ovädret och de regnmängder och flödestoppar det åstadkom är bland de absolut värsta som inträffat i vårt land. Mycket tyder på att inga lika omfattande regnkatastrofer förekommit i de värst drabbade områdena sedan senaste nedisningen. Åarna och bäckarna i de östra delarna av Fulufjället kommer under århundraden framöver att vittna om detta naturens skådespel under den sagolika men skrämmande natten 30-31 augusti 1997. Endast ett tidigare fall där högväxt skog dragits med av svällande vattendrag finns beskrivet i Sverige och det gällde då ett betydligt mindre område vid sjön Ajaure i Umeälvens övre lopp (Rudberg 1950, Rapp 1987), medan ett mer likvärdigt fall från Appalacherna finns dokumenterat med stor omsorg (Hack och Goodlett, 1960). Vi hoppas att också detta fall dokumenteras på liknande sätt, och att många får tillfälle att med egna ögon se vad naturen kan ställa till med under vissa sällsamma omständigheter. Det är också av stor vikt ur dammsäkerhetssynpunkt att så bra som möjligt rekonstruera detta fall, det kunde ha inträffat på ett annat mindre jungfruligt ställe!
Hans Alexandersson, Anna Eklund och Haldo Vedin, SMHI.
Referenser
Hack, J.T. och J.C. Goodlett, 1960: Geomorphology and Forest Ecology of a Mountain Region in the Central Appalachians. Geological Survey Professional Paper 347, Washington, USA.
le Blancq, FW., 1993: Extreme rainfall events in France (Letters to the Editor). Weather, vol. 48, Nr. 10, 347.
Rapp, A., 1987: Extreme weather situations causing mountain debris flows. I Climatological extremes in the mountains (ed. H. Alexandersson och B. Holmgren), UNGI Rapport 65, Naturgeografiska Institutionen Uppsala, 171-181.
Rudberg, S., 1950: Ett par fall av skred och ravinbildning i, Västerbottens fjälltrakter. Geol. Föreningens Stockholm Förhandlingar 72, 139-148