Havet i förändring
Olivia: Hej och välkomna till SMHI-podden, jag heter Olivia Larsson och är klimatvetare och jobbar med kommunikation här på SMHI. Och det här avsnittet, det kommer att bestå av tre stycken olika, lite kortare intervjuer, och först ut är Helen Andersson som är forskningschef på SMHI och som även är doktor i oceanografi. Välkommen hit Helen!
Helen: Tack!
Olivia: Och jag tänker att det är några som lyssnat på den här podden och inte ens visste innan att SMHI håller på med havsfrågor. Och jag undrar hur du skulle beskriva SMHIs roll i havsfrågor när vi har ett hav som är starkt påverkade av olika mänskliga aktiviteter, vad är det som man gör för att situationen ska bli bättre?
Helen: SMHIs roll i havsarbetet är många olika. För att man skal kunna förstå både hur havet förändras och hur man kan förbättra situationen i havet så behöver man kunskap och man behöver data från havet, man behöver mätningar från havet, och man behöver modeller som hjälper oss att förstå komplexa samband i havet. Och SMHI jobbar med alla de här delarna.
Olivia: Så det är som två delar, en som är ute och fångar upp vad som sker, och sen är det en del som beräknar?
Helen: Sen tar vi hand om datan ja, datan är guldet i havet, eller datan är alltid guldet för att förstå hur jorden förändras överlag. Och de här långa tidsserierna som vi får, mätserier, man behöver dom över en lång tid och regelbundet på samma platser för att kunna se förändringar. Men sen så gör vi ju mycket arbete med beräkningsmodeller, matematiska och fysiska beräkningsmodeller, och det är ju för att det är så mycket komplext i havet som inte går att förstå om vi inte har, ja en beräkningsmodell.
Olivia: Och det finns ju en plansch av dig här ute.
Helen: Ja (skratt)
Olivia: I kulverten på SMHI, där står det ett väldigt bra citat, det står ”modellerna är våra labb”.
Helen: Ja, det är våra labb ja.
Olivia: Som du har sagt…
Helen: Ja, men precis. Man vill ju testa saker, både förståelsen och vad som händer om man gör något med havet eller, det kan ju vara att man har en åtgärd som kostar jättemycket pengar som man tänker sig ska förbättra situationen i havet. Då kanske man inte vill gå ut i havet och testa det, utan då kan man simulera det i modeller, och då blir det ju som ett labb fast i datorn. Så kan man se vad som händer, så det är verkligen våra labb.
Olivia: Så forskarna på SMHI är inte så klädda i vit labbrock?
Helen: Inte så ofta, ibland är de ju inne i labbet som faktiskt finns på SMHI nere på Nya varvet i Göteborg. Och gör analyser och tittar på plankton, och då har de ju labbrock. Men inte så ofta modellerarna, nej.
Olivia: Nej, så de sitter ofta i datalabben, eller i modellerna då.
Helen: Ja, och där är det en annan uniform som gäller.
Olivia: Men i de här labben då, då har ju vi lärt oss genom den här säsongen att man kan använda dem till en massa olika grejer, man kan kolla på temperaturen i havet beroende på om man släpper ut mycket eller lite växthusgaser, man kan kolla på hur övergödningen påverkar de syrefria bottnarna beroende på om man släpper ut mycket eller lite näringsämnen och att man då till och med kan använda de här oceanografiska modellerna till att se på hur invasiva arter sprids med havsströmmar, så de kan användas till mycket.
Helen: Ja, precis, och vad vi människor än gör så påverkar vi ju vår miljö på något sätt, det är nästan oundvikligt. Men när man påverkar havet på ett sätt som man kanske inte alltid är medveten om. Så var det ju med övergödningsproblematiken, den började ju med att man hade mycket näringsämnen, gödsel och så vidare som hamnade i havet. Och det var ju kanske en ren okunskap att det fick en så stor påverkan på havet. Men det är ju det, det är långa tidsskalor i havet, det kan ta 30, 40, eller mer år innan man kanske blir av med det man åstadkommit, så det är väldigt långa tidsskalor. Och mycket av den övergödningsproblematik som vi lever i dag, den startade ju på 60-talet. Och därför så hjälper ju modellerna oss för vi behöver ju vara extra noggranna när vi gör något med havet, för det går ju inte att bara gå ut och städa lite grann. Utan det blir svårt, ibland omöjligt, och det blir kostsamt om man åstadkommer något som man inte hade tänkt sig. Och då är det ju bra förstås, eller ja, helst ska man ju inte göra några stora påverkan på havet på det viset, men ja, gör man någonting, eller bygger något, det kan ju vara att man bygger en Öresundsbro eller vad som helst, då kommer ju det påverka miljön på olika sätt och då är det ju bra att simulera det i modeller först så att man får reda på konsekvenser, så att man inte står där med något decennier sedan, kanske. Och nu då förstås när vi släpper ut mycket växthusgaser och så, det ser vi ju redan nu i mätserier att uppvärmningen påverkar ju haven, men vi kan också se på lång sikt att om vi fortsätter att släppa ut på en viss nivå, hur kommer havet att påverkas då, så att vi förstår och kan ta ansvar.
Olivia: Och när det då blir varmare, vad får det för effekt på arterna i havet?
Helen: Många arter tycker om en viss temperaturvariation, de är anpassade till en viss temperatur ja, och det kan ju göra att man ser att arter flyttar längre norröver idag ute i Atlanten och Nordsjön. Men just sådana här värmeböljor, som vi såg 2018, det kan ju få en monumental påverkan på arter. Men annars förstås, de är anpassade till en viss miljö, och förändras miljön så förändras också artsammansättningen.
Olivia: Och det är ju nästan omöjligt att prata om värmen i havet utan att nämna det värmerekord som har varit i havet nu under 2023. I april så var nämligen genomsnittstemperaturen för världshaven 21,1 grader och så varmt har det aldrig varit sedan NOAA (som är en amerikansk myndighet som studerar förhållandet i atmosfär och i hav), sedan de började med de här mätningarna för ungefär 40 år sedan. Och faktum är att det inte bara var en sådan här rekorddag utan det var 5 dagar i april som var varmare än vad man någonsin tidigare uppmätt. Hur allvarligt skulle du säga att läget i havet är nu när vi sätter allt fler av sådana här rekord och ser ut att göra det allt oftare?
Helen: Det är klart att det är allvarligt, och det är inte bara i havet utan på hela klotet som det blir varmare. Och vi har ju sett det under en lång tid, och det är allvarligt. Korallrev dom bleks av och kanske försvinner helt och hållet, det är ju en väldigt drastisk förändring, och det är ju miljöer som blir mer försurade av koldioxidupptaget, och isavsmältningen, och sen de stigande haven förstås då - det blir stigande vattenstånd som påverkar på olika sätt då.
[musik]
Olivia: Och som Helen Anderson var inne på sker det ju en massa saker med havet när klimatet förändras, temperaturen höjs, isutbredningen blir mindre och havet stiger. Men en annan sak som sker är att salthalten kan förändras, och det här är ganska komplext för att det kan se lite olika ut beroende på vart på jorden man befinner sig. För med den globala uppvärmningen så kan det finnas vissa ställen där salthaltsförändringen domineras av att det blir en ökad avdunstning när det blir varmare, och havet blir då och saltare. Medans på andra ställen så domineras salthaltsförändringen av att det blir en ökad avrinning av sötvatten från land istället så det är komplext, och det ska sägas är att i Östersjön så är det här ganska osäkert om någonting man forskar mycket på. Men vi ska gå vidare i det här avsnittet och vi ska lyssna på en intervju med Elin Almroth Rosell som är doktor i marin kemi och forskare på SMHI och vi ska börja med att hon får berätta mer om hur arterna i Östersjön påverkas av salthaltsförändringen.
Elin: Ja det är ju så att olika arter är anpassade till olika förhållanden liknande som med temperatur så är ju arter anpassade till en viss salthalt. Och i Östersjön så finns en salthaltsgradient, så att det är sötare i norra delen och så blir det saltare desto längre söderut man kommer. Men den lever både saltvattensarter och sötvattensarter i Östersjön, och de lever ju under ganska stor stress, i och med att salthatten är låg, så sötvattensarterna de har ju egentligen för hög salthalt, medan saltvattenarterna de har ju lite för låg salthalt för att de egentligen ska trivas alldeles perfekt. Så att om salthalten ändras det här, vilket påverkar vilka arter som kan fortsätta att leva, och var i Östersjön de lever, om de kan flytta sig eller om de inte kan leva där alls.
Olivia: Vill du ge ett exempel på en art som skulle kunna påverkas av en salthaltsförändring?
Elin: Till exempel så har vi torsken, och dess reproduktion. För den bygger ju på att äggen som… när torsken lägger äggen så sjunker de, och de sjunker till dess att deras densitet blir detsamma som vattnet och det gör att de då ligger och flyter runt där tills de kläcks den här densiteten bestäms ju till stor del av just salthalten. Och det som är viktigt är ju att vid den här nivån där äggen stannar upp och hålls flytande, det som är viktigt är ju att det finns syre just där. Om det blir ett sötare vatten, ett sötare djupvatten, då kommer inte äggen stanna upp utan då kommer de sjunka hela vägen ner till botten och då finns ju risk att de dör eller blir uppätna.
Olivia: Hemskt!
Elin: Ett annat exempel är blåmusslorna. De är ju större på västkusten för salthalten är ju högre där än i Östersjön. Så deras utbredning kan ju komma att förändras. Men hur salthalten kommer att bli för Östersjön, det är ju som sagt osäkert då. Och det är svårt att veta eftersom våra modeller de drivs med olika klimatscenarier från olika globala klimatmodeller och de visar lite grann olika resultat för just Östersjön.
[musik]
Olivia: Och nu ska vi prata om en vetenskaplig artikel med det något avslöjande namnet, på svenska blir det typ: ”Klimatförändringens påverkan på kustnära hav kan bli lika stor som all annan påfrestning sammanslaget”, och i den här artikeln så har man ju då lagt ihop de olika parametrarna som salthalsförändringen, isutbredningen och temperaturökningen. Och sen så har man liksom kollat på den totala påverkan som klimatförändringen har på havet. Och du Elin har ju varit medförfattare till den här studien, vill du börja med att säga någonting om hur den kom till?
Elin: Ja, nu är det så att man vill ju minimera påverkan på havet, eller den mänskliga påverkan på havet, för att säkerhetsställa att havet ska må bra även på lång sikt. Och då behöver man planera havet, och planera användningen av havets resurser, och det finns ju både EU direktiv och det finns nationella direktiv om att varje land ska ta fram såna här planer - för hur havet ska få användas i framtiden. Och för att kunna göra det så har Havs- och vattenmyndigheten utvecklat ett verktyg där man med hjälp av geografiska kartor så visar man hur olika aktiviteter påverkar olika ekosystemkomponenter i olika delar eller områden.
Olivia: Och vad är en ekosystemkomponent?
Elin: Ja en ekosystemkomponent, det är ett lite krångligt ord, men det är egentligen bara olika, det kan vara en art: en fisk, säl, musslor och ålgräs.
Olivia: Så i de här kartorna som du beskrev så kollar man på olika sätt som människan påverkar de här?
Elin: Ja, alltså man tittar på olika aktiviteter, och det kan vara fiske eller militärverksamhet sjöfart - alla olika typer av aktiviteter. Så tittar man på hur den samlade påverkan av dessa är på de olika arterna, buller till exempel. Och då fanns ju inte klimatförändringen med i det verktyg som Havs- och vattenmyndigheten tagit fram, så att man kunde inte ta hänsyn till att havet håller på att förändras. Och genom ett forskningssamarbete mellan SMHI Havs- och vattenmyndigheterna, Sveriges geologiska undersökning, och Göteborgs universitet så har vi kunnat lägga in de här klimatscenarierna, för att titta på effekten av till exempel temperatur salthalt och isutbredning. Genom att lägga in de här förändringarna av temperatur, salthalt och isutbredning i det här verktyget så kunde man se att det blev tydligt att klimatförändringen hade störst effekt, det vill säga det var större än alla de andra påverkansfaktorerna tillsammans.
Olivia: Och det här låter ju jättemycket. Alltså när vi vet att påverkan på havet är så stor och så är klimatets påverkan större än allt det här kombinerat, eller hur skulle du ändå beskriva hur stor den här påverkan är?
Elin: Det vi fick fram i den här studien då var ju att klimatförändringen kan öka påverkan med upp mot 50 % i en del områden, och i andra områden som idag inte är så mycket påverkade av klimatförändringen, som till exempel Bottniska viken, där kan klimatförändringen komma att mer än fördubbla den negativa påverkan på ekosystem komponenterna.
Olivia: Som var då arterna och sånt.
Elin: Ja, som var då arterna och sånt, ja precis. Nej men det är ju därför som det är så viktigt, därför vi behöver ha in forskningen där även i beslutsfattandet och beslutsunderlagen som görs. Och vi behöver forska mer och vi behöver utveckla våra modeller mer också.
[musik]
Olivia: Så klimatförändringens påverkan på det marina ekosystemet är stor, och klimatförändringens påverkan på havet kan se ut på många olika vis. Och resten av det här avsnittet ska bli en sorts fördjupning och då har vi valt att fokusera på hur klimatförändringen påverkar växtplankton, och det ska vi göra med Bengt Karlson som är doktor i marin botanik och forskare här på SMHI. Och för er som lyssnade på det förra avsnittet så fick ni höra Bengt även där, när han då beskrev växtplankton som själva grunden i det marina ekosystemet. Och jag besökte då Bengt på forskningsfartyget Svea, där jag fick lära mig om hur man samlar in data om växtplankton och det är det som vi ska lyssna på nu först.
Olivia: Nu är jag på forskningsfartyget Svea som har varit ute under en vecka och mätt och det är en resa som man gör cirka en gång i månaden. Och nu är jag här med Bengt Karlson, och om ni hör lite bakgrundsljud så är det för att vi är i ett Ferrybox rum, vad är det för något?
Bengt: På fartyget Svea, så nu är vi nere strax under vattenlinjen, och här tar vi in vatten som vi gör kontinuerliga mätningar på, så vi mäter sådant som salthalt och klorofyll, och vitsen med det är att vi får väldigt bra yttäckning.
Olivia: Och du som forskar på växtplankton, vad är det som du är mest intresserad av i de här mätningarna?
Bengt: Ja, det viktigaste instrumentet som vi har är ett sorts automatiskt mikroskop, och det kallas för en flödescytometer. Och det innebär då att havsvattnet trycks igenom… ja, vi kallar det för en kuvett, men en liten kammare då, och växtplanktonen hamnar då på rad och då låter vi en kamera ta kort på alla växtplanktonen som passerar…
Olivia: Och de här växtplanktonen de är ju pyttesmå, men de kan ändå fotograferas och hamna på en rad?
Bengt: Ja, jag kan formulera det så här i stället, att det finns väldigt många olika växtplankton, de har olika egenskaper, så det är viktigt att veta vilka arter det är, inte bara hur många de är eller hur stora de är. Och med det här automatiska mikroskopet kan vi faktiskt ta bilder på tusentals växtplankton i ett prov, och sen använder vi automatisk bildanalys, en sorts artificiell intelligensteknik, för att träna upp de här algoritmerna som det kallas för, så att en specialist på växtplankton tittar på ett antal bilder och sen har vi det som ett träningsdataset som den här algoritmen använder. Och då kan vi köra igenom hundratusentals, för att inte säga miljontals bilder som vi samlar in ombord.
Olivia: Men är det här mikroskopet, eller vad är mikroskopet?
Bengt: Ja, nu pekar Olivia på ett rör som står på golvet ur här i ferryboxrummet. Och röret ser ju inte mycket ut för världen. Men ovanpå det så sitter det några små slangar och några kontakter, och de här slangarna då, vi pumpar ju in havsvatten in i båten och de här slangarna är kopplade till det och för in havsvatten i själva mätinstrumentet. Så allting händer inne där, mekaniken, elektroniken, optiken och det sitter en laser och en kamera. Så det är ett väldigt komplicerat instrument.
Olivia: Ja, det verkar ju väldigt komplicerat, men vi ser ju bara ett rör så det är inte mycket som vi kan beskriva…
Bengt: Men vi kan vända oss om här och titta på en datorskärm, för instrumentet är ju kopplat, eller det har en egen dator… men den är kopplad så vi kan se på resultatet medan det är igång. Och om det hade varit igång nu så hade vi sett bilder här på plankton som fladdrar förbi. En bild i sekunden, eller ibland kan det dröja 10 sekunder mellan bilderna, och då ser man faktiskt planktonen ungefär som i mikroskopet så då kan man följa själva mätningen.
Olivia: Coolt.
[musik]
Olivia: Resten av intervjun får vi spela in på forskningsfartygets Sveas TV-rum, för att det inte ska bli så mycket bakgrundsljud. Och ja, Svea har ett TV-rum, det är alltså ett stort forskningsfartyg, ungefär 60 meter långt, jag var ju rädd att jag inte skulle hitta dit, men det var ju svårt att missa i Lysekils hamn. Men i alla fall, det är ju inte bara med Svea som SMHI observerar växtplankton, utan speciellt de här grötiga massorna av alger, de kan man studera från långt håll och det ska Bengt Karlson få berätta mer om.
Bengt: Just cyanobakterier, när det är blomning av dom, så är det ganska lätt att observera dem från satellit, om det är molnfritt väder. Är det molnigt så ser man inga algblomningar från satellit. Men SMHI bedriver ju också algövervakning från satellit - så de här olika metoderna: att vi är ute med fartyg, att vi använder automatiska mätsystem till ferryboxsystem på lastfartyg, att vi mäter från forskningsfartyget Svea - de kompletterar varandra.
Olivia: Och vi vanliga personer, vi tänker väl mest på växtplankton när det gäller de här algblomningarna som kommer på varma sommardagar som gör att inte vi kan bada. Och då tänker jag så, att de här algblomningarna kommer ju när det är riktigt varmt, betyder det också att de blir vanligare med den globala uppvärmningen?
Bengt: Det korta svaret är ja. Det är lite längre svaret är ju att i framförallt Östersjön då och i insjöar då som vi har den här typ av blomningar du nämner, när det blir så mycket alger så att de flyter upp till ytan, och det blir mer gegga i vattnet och då är det ju cyanobakterier, det som förut kallades för blågröna alger, som blommar. Och i Östersjön, cyanobakterierna dom finns där varje sommar, under andra delar av året är det andra alger som det mest av, men under sommaren så är det mycket cyanobakterier, men man ser dem inte om det inte blir svaga vindar, för då flyter de upp till ytan och man ser dem. Men cyanobakterier gynnas av högre temperatur, men det här med en högre temperatur, det innebär ju inte att alla cyanobakterier gynnas av detta, utan det är ju vissa som gynnas. Men alltså det kommer alltså bli förändringar i artsammansättningen när temperatur ändras och när klimatförändringar slår igenom på andra sätt, som ju även salthalt och annat som påverkas.
Olivia: Och ni är ute och mäter varje månad, har man kunnat se någon förändring än när det gäller cyanobakterier?
Bengt: Det har vi, så i Östersjön några av de här cyanobakterierna har faktiskt minskat, medan andra har ökat, det vi har sett allra tydligast, det är att det har skett en ökning i Bottenhavet - alltså norr om Åland. Där har det blivit mer av de här blomningarna med ytansamlingar de senaste 10-15 åren än vad det var tidigare.
Olivia: Går det att koppla det till en ökad temperatur i havet där?
Bengt: Antagligen inte, och det hänger delvis ihop med att inte har så långa mätserier, 15 år är inte en lång tid om man tittar på klimatförändringar, utan då kan man titta på effekter av väder. Men just i Bottenhavet så beror ändringarna antagligen på ökad tillgång på fosfat.
Olivia: Och fosfat är ju då ett näringsämne som de här cyanobakterierna gillar.
[musik]
Olivia: Hur påverkas växtplankton generellt av att det blir varmare, om vi ser till mer än bara cyanobakterier?
Bengt: Att haven blir varmare, det påverkar ju växtplankton och mikroalger i allmänhet. Så de arter som vi har här nu, när det är relativt kallt i vattnet runt Sverige, kommer ju sannolikt att ersättas av arter som trivs i varmare vatten helt enkelt. Som vi har längre ut i Europa idag, så det är väldigt troligt att vi kommer få förändringar då i artsammansättningen och att en del av arterna som är skadliga då på olika sätt, som att de producerar alggifter kan komma hit. Men även att några av de arterna som vi har idag som också producerar alggifter kanske försvinner då när det blir varmare i vattnet.
Olivia: Men hur kan då den här förändringen i artsammansättningen se ut?
Bengt: Ett exempel på en art som verkar spridas och gynnas då av att det är varmare i vattnet, det är en art, en mikroalg, som lever på bottnarna i närheten av korallrev. Och algen producerar ett gift och giftet kan då ansamlas i fisk, fiskar knaprar då på de här bottenlevande mikroalgerna och får i sig giftet. Och sjukdomen heter ciguatera och det är ganska allvarligt och vanligt förekommande i Polynesien. Och generellt kan man säga att större fiskar innehåller mer av det här giftet än små fiskar, för giftet koncentreras uppåt i näringskedjan. Det här är då känt från Polynesien till exempel, men på senare år har man då hittat de här giftiga algerna även på Kanarieöarna och även då det här, ciguatera, i fisk på Kanarieöarna. Så det är ju ett potentiellt problem där. Så man har dragit igång ett övervakningsprogram där så att fiskarna som serveras på restaurangerna inte innehåller det här giftet. Och de fanns inte här tidigare, de här mikroalgerna. Om det sedan beror på med säkerhet uppvärmningen, eller om alla helt enkelt har transporterats dit, det är ju svårt att säga. Men man kan ju då koppla det med en ökning av havsvattentemperaturen.
[musik]
Olivia: Och det var faktiskt allting för det här avsnittet, och allting för den här lilla säsongen om havet i förändring. Men det var inte allting för SMHI-podden, i höst blir det bland annat en serie om extrema vattenhändelser. Men gäster i det här avsnittet har alltså varit Helen Andersson som är forskningschef på SMHI, och Elin Almroth Rosell och Bengt Karlson som är forskare på SMHIs oceanografiska forskningsavdelning.
Olivia: Hej och välkomna till SMHI-podden, jag heter Olivia Larsson och är klimatvetare och jobbar med kommunikation här på SMHI. Och det här avsnittet, det kommer att bestå av tre stycken olika, lite kortare intervjuer, och först ut är Helen Andersson som är forskningschef på SMHI och som även är doktor i oceanografi. Välkommen hit Helen!
Helen: Tack!
Olivia: Och jag tänker att det är några som lyssnat på den här podden och inte ens visste innan att SMHI håller på med havsfrågor. Och jag undrar hur du skulle beskriva SMHIs roll i havsfrågor när vi har ett hav som är starkt påverkade av olika mänskliga aktiviteter, vad är det som man gör för att situationen ska bli bättre?
Helen: SMHIs roll i havsarbetet är många olika. För att man skal kunna förstå både hur havet förändras och hur man kan förbättra situationen i havet så behöver man kunskap och man behöver data från havet, man behöver mätningar från havet, och man behöver modeller som hjälper oss att förstå komplexa samband i havet. Och SMHI jobbar med alla de här delarna.
Olivia: Så det är som två delar, en som är ute och fångar upp vad som sker, och sen är det en del som beräknar?
Helen: Sen tar vi hand om datan ja, datan är guldet i havet, eller datan är alltid guldet för att förstå hur jorden förändras överlag. Och de här långa tidsserierna som vi får, mätserier, man behöver dom över en lång tid och regelbundet på samma platser för att kunna se förändringar. Men sen så gör vi ju mycket arbete med beräkningsmodeller, matematiska och fysiska beräkningsmodeller, och det är ju för att det är så mycket komplext i havet som inte går att förstå om vi inte har, ja en beräkningsmodell.
Olivia: Och det finns ju en plansch av dig här ute.
Helen: Ja (skratt)
Olivia: I kulverten på SMHI, där står det ett väldigt bra citat, det står ”modellerna är våra labb”.
Helen: Ja, det är våra labb ja.
Olivia: Som du har sagt…
Helen: Ja, men precis. Man vill ju testa saker, både förståelsen och vad som händer om man gör något med havet eller, det kan ju vara att man har en åtgärd som kostar jättemycket pengar som man tänker sig ska förbättra situationen i havet. Då kanske man inte vill gå ut i havet och testa det, utan då kan man simulera det i modeller, och då blir det ju som ett labb fast i datorn. Så kan man se vad som händer, så det är verkligen våra labb.
Olivia: Så forskarna på SMHI är inte så klädda i vit labbrock?
Helen: Inte så ofta, ibland är de ju inne i labbet som faktiskt finns på SMHI nere på Nya varvet i Göteborg. Och gör analyser och tittar på plankton, och då har de ju labbrock. Men inte så ofta modellerarna, nej.
Olivia: Nej, så de sitter ofta i datalabben, eller i modellerna då.
Helen: Ja, och där är det en annan uniform som gäller.
Olivia: Men i de här labben då, då har ju vi lärt oss genom den här säsongen att man kan använda dem till en massa olika grejer, man kan kolla på temperaturen i havet beroende på om man släpper ut mycket eller lite växthusgaser, man kan kolla på hur övergödningen påverkar de syrefria bottnarna beroende på om man släpper ut mycket eller lite näringsämnen och att man då till och med kan använda de här oceanografiska modellerna till att se på hur invasiva arter sprids med havsströmmar, så de kan användas till mycket.
Helen: Ja, precis, och vad vi människor än gör så påverkar vi ju vår miljö på något sätt, det är nästan oundvikligt. Men när man påverkar havet på ett sätt som man kanske inte alltid är medveten om. Så var det ju med övergödningsproblematiken, den började ju med att man hade mycket näringsämnen, gödsel och så vidare som hamnade i havet. Och det var ju kanske en ren okunskap att det fick en så stor påverkan på havet. Men det är ju det, det är långa tidsskalor i havet, det kan ta 30, 40, eller mer år innan man kanske blir av med det man åstadkommit, så det är väldigt långa tidsskalor. Och mycket av den övergödningsproblematik som vi lever i dag, den startade ju på 60-talet. Och därför så hjälper ju modellerna oss för vi behöver ju vara extra noggranna när vi gör något med havet, för det går ju inte att bara gå ut och städa lite grann. Utan det blir svårt, ibland omöjligt, och det blir kostsamt om man åstadkommer något som man inte hade tänkt sig. Och då är det ju bra förstås, eller ja, helst ska man ju inte göra några stora påverkan på havet på det viset, men ja, gör man någonting, eller bygger något, det kan ju vara att man bygger en Öresundsbro eller vad som helst, då kommer ju det påverka miljön på olika sätt och då är det ju bra att simulera det i modeller först så att man får reda på konsekvenser, så att man inte står där med något decennier sedan, kanske. Och nu då förstås när vi släpper ut mycket växthusgaser och så, det ser vi ju redan nu i mätserier att uppvärmningen påverkar ju haven, men vi kan också se på lång sikt att om vi fortsätter att släppa ut på en viss nivå, hur kommer havet att påverkas då, så att vi förstår och kan ta ansvar.
Olivia: Och när det då blir varmare, vad får det för effekt på arterna i havet?
Helen: Många arter tycker om en viss temperaturvariation, de är anpassade till en viss temperatur ja, och det kan ju göra att man ser att arter flyttar längre norröver idag ute i Atlanten och Nordsjön. Men just sådana här värmeböljor, som vi såg 2018, det kan ju få en monumental påverkan på arter. Men annars förstås, de är anpassade till en viss miljö, och förändras miljön så förändras också artsammansättningen.
Olivia: Och det är ju nästan omöjligt att prata om värmen i havet utan att nämna det värmerekord som har varit i havet nu under 2023. I april så var nämligen genomsnittstemperaturen för världshaven 21,1 grader och så varmt har det aldrig varit sedan NOAA (som är en amerikansk myndighet som studerar förhållandet i atmosfär och i hav), sedan de började med de här mätningarna för ungefär 40 år sedan. Och faktum är att det inte bara var en sådan här rekorddag utan det var 5 dagar i april som var varmare än vad man någonsin tidigare uppmätt. Hur allvarligt skulle du säga att läget i havet är nu när vi sätter allt fler av sådana här rekord och ser ut att göra det allt oftare?
Helen: Det är klart att det är allvarligt, och det är inte bara i havet utan på hela klotet som det blir varmare. Och vi har ju sett det under en lång tid, och det är allvarligt. Korallrev dom bleks av och kanske försvinner helt och hållet, det är ju en väldigt drastisk förändring, och det är ju miljöer som blir mer försurade av koldioxidupptaget, och isavsmältningen, och sen de stigande haven förstås då - det blir stigande vattenstånd som påverkar på olika sätt då.
[musik]
Olivia: Och som Helen Anderson var inne på sker det ju en massa saker med havet när klimatet förändras, temperaturen höjs, isutbredningen blir mindre och havet stiger. Men en annan sak som sker är att salthalten kan förändras, och det här är ganska komplext för att det kan se lite olika ut beroende på vart på jorden man befinner sig. För med den globala uppvärmningen så kan det finnas vissa ställen där salthaltsförändringen domineras av att det blir en ökad avdunstning när det blir varmare, och havet blir då och saltare. Medans på andra ställen så domineras salthaltsförändringen av att det blir en ökad avrinning av sötvatten från land istället så det är komplext, och det ska sägas är att i Östersjön så är det här ganska osäkert om någonting man forskar mycket på. Men vi ska gå vidare i det här avsnittet och vi ska lyssna på en intervju med Elin Almroth Rosell som är doktor i marin kemi och forskare på SMHI och vi ska börja med att hon får berätta mer om hur arterna i Östersjön påverkas av salthaltsförändringen.
Elin: Ja det är ju så att olika arter är anpassade till olika förhållanden liknande som med temperatur så är ju arter anpassade till en viss salthalt. Och i Östersjön så finns en salthaltsgradient, så att det är sötare i norra delen och så blir det saltare desto längre söderut man kommer. Men den lever både saltvattensarter och sötvattensarter i Östersjön, och de lever ju under ganska stor stress, i och med att salthatten är låg, så sötvattensarterna de har ju egentligen för hög salthalt, medan saltvattenarterna de har ju lite för låg salthalt för att de egentligen ska trivas alldeles perfekt. Så att om salthalten ändras det här, vilket påverkar vilka arter som kan fortsätta att leva, och var i Östersjön de lever, om de kan flytta sig eller om de inte kan leva där alls.
Olivia: Vill du ge ett exempel på en art som skulle kunna påverkas av en salthaltsförändring?
Elin: Till exempel så har vi torsken, och dess reproduktion. För den bygger ju på att äggen som… när torsken lägger äggen så sjunker de, och de sjunker till dess att deras densitet blir detsamma som vattnet och det gör att de då ligger och flyter runt där tills de kläcks den här densiteten bestäms ju till stor del av just salthalten. Och det som är viktigt är ju att vid den här nivån där äggen stannar upp och hålls flytande, det som är viktigt är ju att det finns syre just där. Om det blir ett sötare vatten, ett sötare djupvatten, då kommer inte äggen stanna upp utan då kommer de sjunka hela vägen ner till botten och då finns ju risk att de dör eller blir uppätna.
Olivia: Hemskt!
Elin: Ett annat exempel är blåmusslorna. De är ju större på västkusten för salthalten är ju högre där än i Östersjön. Så deras utbredning kan ju komma att förändras. Men hur salthalten kommer att bli för Östersjön, det är ju som sagt osäkert då. Och det är svårt att veta eftersom våra modeller de drivs med olika klimatscenarier från olika globala klimatmodeller och de visar lite grann olika resultat för just Östersjön.
[musik]
Olivia: Och nu ska vi prata om en vetenskaplig artikel med det något avslöjande namnet, på svenska blir det typ: ”Klimatförändringens påverkan på kustnära hav kan bli lika stor som all annan påfrestning sammanslaget”, och i den här artikeln så har man ju då lagt ihop de olika parametrarna som salthalsförändringen, isutbredningen och temperaturökningen. Och sen så har man liksom kollat på den totala påverkan som klimatförändringen har på havet. Och du Elin har ju varit medförfattare till den här studien, vill du börja med att säga någonting om hur den kom till?
Elin: Ja, nu är det så att man vill ju minimera påverkan på havet, eller den mänskliga påverkan på havet, för att säkerhetsställa att havet ska må bra även på lång sikt. Och då behöver man planera havet, och planera användningen av havets resurser, och det finns ju både EU direktiv och det finns nationella direktiv om att varje land ska ta fram såna här planer - för hur havet ska få användas i framtiden. Och för att kunna göra det så har Havs- och vattenmyndigheten utvecklat ett verktyg där man med hjälp av geografiska kartor så visar man hur olika aktiviteter påverkar olika ekosystemkomponenter i olika delar eller områden.
Olivia: Och vad är en ekosystemkomponent?
Elin: Ja en ekosystemkomponent, det är ett lite krångligt ord, men det är egentligen bara olika, det kan vara en art: en fisk, säl, musslor och ålgräs.
Olivia: Så i de här kartorna som du beskrev så kollar man på olika sätt som människan påverkar de här?
Elin: Ja, alltså man tittar på olika aktiviteter, och det kan vara fiske eller militärverksamhet sjöfart - alla olika typer av aktiviteter. Så tittar man på hur den samlade påverkan av dessa är på de olika arterna, buller till exempel. Och då fanns ju inte klimatförändringen med i det verktyg som Havs- och vattenmyndigheten tagit fram, så att man kunde inte ta hänsyn till att havet håller på att förändras. Och genom ett forskningssamarbete mellan SMHI Havs- och vattenmyndigheterna, Sveriges geologiska undersökning, och Göteborgs universitet så har vi kunnat lägga in de här klimatscenarierna, för att titta på effekten av till exempel temperatur salthalt och isutbredning. Genom att lägga in de här förändringarna av temperatur, salthalt och isutbredning i det här verktyget så kunde man se att det blev tydligt att klimatförändringen hade störst effekt, det vill säga det var större än alla de andra påverkansfaktorerna tillsammans.
Olivia: Och det här låter ju jättemycket. Alltså när vi vet att påverkan på havet är så stor och så är klimatets påverkan större än allt det här kombinerat, eller hur skulle du ändå beskriva hur stor den här påverkan är?
Elin: Det vi fick fram i den här studien då var ju att klimatförändringen kan öka påverkan med upp mot 50 % i en del områden, och i andra områden som idag inte är så mycket påverkade av klimatförändringen, som till exempel Bottniska viken, där kan klimatförändringen komma att mer än fördubbla den negativa påverkan på ekosystem komponenterna.
Olivia: Som var då arterna och sånt.
Elin: Ja, som var då arterna och sånt, ja precis. Nej men det är ju därför som det är så viktigt, därför vi behöver ha in forskningen där även i beslutsfattandet och beslutsunderlagen som görs. Och vi behöver forska mer och vi behöver utveckla våra modeller mer också.
[musik]
Olivia: Så klimatförändringens påverkan på det marina ekosystemet är stor, och klimatförändringens påverkan på havet kan se ut på många olika vis. Och resten av det här avsnittet ska bli en sorts fördjupning och då har vi valt att fokusera på hur klimatförändringen påverkar växtplankton, och det ska vi göra med Bengt Karlson som är doktor i marin botanik och forskare här på SMHI. Och för er som lyssnade på det förra avsnittet så fick ni höra Bengt även där, när han då beskrev växtplankton som själva grunden i det marina ekosystemet. Och jag besökte då Bengt på forskningsfartyget Svea, där jag fick lära mig om hur man samlar in data om växtplankton och det är det som vi ska lyssna på nu först.
Olivia: Nu är jag på forskningsfartyget Svea som har varit ute under en vecka och mätt och det är en resa som man gör cirka en gång i månaden. Och nu är jag här med Bengt Karlson, och om ni hör lite bakgrundsljud så är det för att vi är i ett Ferrybox rum, vad är det för något?
Bengt: På fartyget Svea, så nu är vi nere strax under vattenlinjen, och här tar vi in vatten som vi gör kontinuerliga mätningar på, så vi mäter sådant som salthalt och klorofyll, och vitsen med det är att vi får väldigt bra yttäckning.
Olivia: Och du som forskar på växtplankton, vad är det som du är mest intresserad av i de här mätningarna?
Bengt: Ja, det viktigaste instrumentet som vi har är ett sorts automatiskt mikroskop, och det kallas för en flödescytometer. Och det innebär då att havsvattnet trycks igenom… ja, vi kallar det för en kuvett, men en liten kammare då, och växtplanktonen hamnar då på rad och då låter vi en kamera ta kort på alla växtplanktonen som passerar…
Olivia: Och de här växtplanktonen de är ju pyttesmå, men de kan ändå fotograferas och hamna på en rad?
Bengt: Ja, jag kan formulera det så här i stället, att det finns väldigt många olika växtplankton, de har olika egenskaper, så det är viktigt att veta vilka arter det är, inte bara hur många de är eller hur stora de är. Och med det här automatiska mikroskopet kan vi faktiskt ta bilder på tusentals växtplankton i ett prov, och sen använder vi automatisk bildanalys, en sorts artificiell intelligensteknik, för att träna upp de här algoritmerna som det kallas för, så att en specialist på växtplankton tittar på ett antal bilder och sen har vi det som ett träningsdataset som den här algoritmen använder. Och då kan vi köra igenom hundratusentals, för att inte säga miljontals bilder som vi samlar in ombord.
Olivia: Men är det här mikroskopet, eller vad är mikroskopet?
Bengt: Ja, nu pekar Olivia på ett rör som står på golvet ur här i ferryboxrummet. Och röret ser ju inte mycket ut för världen. Men ovanpå det så sitter det några små slangar och några kontakter, och de här slangarna då, vi pumpar ju in havsvatten in i båten och de här slangarna är kopplade till det och för in havsvatten i själva mätinstrumentet. Så allting händer inne där, mekaniken, elektroniken, optiken och det sitter en laser och en kamera. Så det är ett väldigt komplicerat instrument.
Olivia: Ja, det verkar ju väldigt komplicerat, men vi ser ju bara ett rör så det är inte mycket som vi kan beskriva…
Bengt: Men vi kan vända oss om här och titta på en datorskärm, för instrumentet är ju kopplat, eller det har en egen dator… men den är kopplad så vi kan se på resultatet medan det är igång. Och om det hade varit igång nu så hade vi sett bilder här på plankton som fladdrar förbi. En bild i sekunden, eller ibland kan det dröja 10 sekunder mellan bilderna, och då ser man faktiskt planktonen ungefär som i mikroskopet så då kan man följa själva mätningen.
Olivia: Coolt.
[musik]
Olivia: Resten av intervjun får vi spela in på forskningsfartygets Sveas TV-rum, för att det inte ska bli så mycket bakgrundsljud. Och ja, Svea har ett TV-rum, det är alltså ett stort forskningsfartyg, ungefär 60 meter långt, jag var ju rädd att jag inte skulle hitta dit, men det var ju svårt att missa i Lysekils hamn. Men i alla fall, det är ju inte bara med Svea som SMHI observerar växtplankton, utan speciellt de här grötiga massorna av alger, de kan man studera från långt håll och det ska Bengt Karlson få berätta mer om.
Bengt: Just cyanobakterier, när det är blomning av dom, så är det ganska lätt att observera dem från satellit, om det är molnfritt väder. Är det molnigt så ser man inga algblomningar från satellit. Men SMHI bedriver ju också algövervakning från satellit - så de här olika metoderna: att vi är ute med fartyg, att vi använder automatiska mätsystem till ferryboxsystem på lastfartyg, att vi mäter från forskningsfartyget Svea - de kompletterar varandra.
Olivia: Och vi vanliga personer, vi tänker väl mest på växtplankton när det gäller de här algblomningarna som kommer på varma sommardagar som gör att inte vi kan bada. Och då tänker jag så, att de här algblomningarna kommer ju när det är riktigt varmt, betyder det också att de blir vanligare med den globala uppvärmningen?
Bengt: Det korta svaret är ja. Det är lite längre svaret är ju att i framförallt Östersjön då och i insjöar då som vi har den här typ av blomningar du nämner, när det blir så mycket alger så att de flyter upp till ytan, och det blir mer gegga i vattnet och då är det ju cyanobakterier, det som förut kallades för blågröna alger, som blommar. Och i Östersjön, cyanobakterierna dom finns där varje sommar, under andra delar av året är det andra alger som det mest av, men under sommaren så är det mycket cyanobakterier, men man ser dem inte om det inte blir svaga vindar, för då flyter de upp till ytan och man ser dem. Men cyanobakterier gynnas av högre temperatur, men det här med en högre temperatur, det innebär ju inte att alla cyanobakterier gynnas av detta, utan det är ju vissa som gynnas. Men alltså det kommer alltså bli förändringar i artsammansättningen när temperatur ändras och när klimatförändringar slår igenom på andra sätt, som ju även salthalt och annat som påverkas.
Olivia: Och ni är ute och mäter varje månad, har man kunnat se någon förändring än när det gäller cyanobakterier?
Bengt: Det har vi, så i Östersjön några av de här cyanobakterierna har faktiskt minskat, medan andra har ökat, det vi har sett allra tydligast, det är att det har skett en ökning i Bottenhavet - alltså norr om Åland. Där har det blivit mer av de här blomningarna med ytansamlingar de senaste 10-15 åren än vad det var tidigare.
Olivia: Går det att koppla det till en ökad temperatur i havet där?
Bengt: Antagligen inte, och det hänger delvis ihop med att inte har så långa mätserier, 15 år är inte en lång tid om man tittar på klimatförändringar, utan då kan man titta på effekter av väder. Men just i Bottenhavet så beror ändringarna antagligen på ökad tillgång på fosfat.
Olivia: Och fosfat är ju då ett näringsämne som de här cyanobakterierna gillar.
[musik]
Olivia: Hur påverkas växtplankton generellt av att det blir varmare, om vi ser till mer än bara cyanobakterier?
Bengt: Att haven blir varmare, det påverkar ju växtplankton och mikroalger i allmänhet. Så de arter som vi har här nu, när det är relativt kallt i vattnet runt Sverige, kommer ju sannolikt att ersättas av arter som trivs i varmare vatten helt enkelt. Som vi har längre ut i Europa idag, så det är väldigt troligt att vi kommer få förändringar då i artsammansättningen och att en del av arterna som är skadliga då på olika sätt, som att de producerar alggifter kan komma hit. Men även att några av de arterna som vi har idag som också producerar alggifter kanske försvinner då när det blir varmare i vattnet.
Olivia: Men hur kan då den här förändringen i artsammansättningen se ut?
Bengt: Ett exempel på en art som verkar spridas och gynnas då av att det är varmare i vattnet, det är en art, en mikroalg, som lever på bottnarna i närheten av korallrev. Och algen producerar ett gift och giftet kan då ansamlas i fisk, fiskar knaprar då på de här bottenlevande mikroalgerna och får i sig giftet. Och sjukdomen heter ciguatera och det är ganska allvarligt och vanligt förekommande i Polynesien. Och generellt kan man säga att större fiskar innehåller mer av det här giftet än små fiskar, för giftet koncentreras uppåt i näringskedjan. Det här är då känt från Polynesien till exempel, men på senare år har man då hittat de här giftiga algerna även på Kanarieöarna och även då det här, ciguatera, i fisk på Kanarieöarna. Så det är ju ett potentiellt problem där. Så man har dragit igång ett övervakningsprogram där så att fiskarna som serveras på restaurangerna inte innehåller det här giftet. Och de fanns inte här tidigare, de här mikroalgerna. Om det sedan beror på med säkerhet uppvärmningen, eller om alla helt enkelt har transporterats dit, det är ju svårt att säga. Men man kan ju då koppla det med en ökning av havsvattentemperaturen.
[musik]
Olivia: Och det var faktiskt allting för det här avsnittet, och allting för den här lilla säsongen om havet i förändring. Men det var inte allting för SMHI-podden, i höst blir det bland annat en serie om extrema vattenhändelser. Men gäster i det här avsnittet har alltså varit Helen Andersson som är forskningschef på SMHI, och Elin Almroth Rosell och Bengt Karlson som är forskare på SMHIs oceanografiska forskningsavdelning.
Gäster: Bengt Karlsson, Jenny Hieronymus och Anna Willstrand Wranne
Programledare: Olivia Larsson
[Musik]
Olivia Larsson: Övergödning, försurning och föroreningar är bara några av de hot som finns mot arterna i havet. Samtidigt pågår en klimatförändring, som med varmare temperatur, förändrade havsströmmar och stigande havsnivåer, både ser ut att förvärra flera av de redan befintliga problemen men också skapa nya. I SMHIs poddserie Havet i förändring så får du möta forskare och experter som arbetar med att ta reda på hur havet egentligen mår och vilka framtida utmaningar som finns.
[Musik]
Olivia: Hej och välkomna till SMHI-podden, jag som programleder heter Olivia Larsson och är klimatvetare och jobbar med kommunikation på SMHI. I dagens avsnitt ska vi prata koldioxid och hav, och det är främst två saker vi kommer att gå igenom: det första är havets mycket viktiga roll som en kolsänka - det är faktiskt så att havet hittills har tagit upp över en tredjedel av den koldioxid som människan släppt ut, vilket har bidragit till att hålla nere den potentiella uppvärmningen. Det andra vi ska prata om, det är hur det här upptaget av koldioxid gör att havet försuras och hur havets pH då sjunker – och pH är ju ett mått på hur något är surt eller basiskt.
Och när pH i havet sjunker så påverkas många av de arterna som lever i havet. Och för de som lyssnade på ett tidigare avsnitt, om invasiva arter, då hörde ni när jag träffade Björn Källström på Göteborgs marinbiologiska laboratorium. Då passade jag också på att fråga honom om hur arterna i havet påverkas av försurningen.
Björn: Havsförsurning gör att koraller till exempel som binder in kalcium från vattnet för att kunna bygga sina skelett eller strukturer inte kan binda in kalcium. Så havsförsurningen gör att korallerna inte kan växa till längre, och det är ju samma med kräftdjur och andra blötdjur som musslor och sånt där, sådana djur som använder kalcium från havsvattnet, många av dem får väldiga problem att bygga sina skal eller strukturer.
Olivia: Alltså för att de här löses upp när det blir surare?
Björn: Dels löses de upp, men innan dess, är det också att de kemiska egenskaperna i vattnet ändras, så den formen som kalcium är för att korallerna ska kunna ta upp dem ändras, och då kan de inte ta upp det. Men sen så småningom så har man också visat att till slut så börjar korallerna att lösa upp sig bara av att pH-värdet sjunker, så det är verkligen en allvarlig sak. Man kan ju inte försöka att hantera hela havet genom att försöka höja pH-värdet, på 70-talet och 80-talet tror jag det var, då kalkade vi ju sjöar här i Sverige för att de blev försurade och det kunde man ju hålla uppe mer som livsupprätthållande åtgärd. Men havet går ju inte att kalka, det enda som hjälper, och så är det ju generellt med allt som har med klimatförändringarna att göra, det är ju att man slutar att släppa ut fossil koldioxid.
Olivia: Har man kunnat se den här effekten på de svenska korallereven?
Björn: Ja, precis som du säger så har vi faktiskt korallrev i Sverige också, de är ju samma sorts koraller som de tropiska korallerna som många kanske sett om man varit och snorklat på varmare breddgrader. Samma sorts koraller har vi faktiskt i Sverige, men de lever längre ned, så det är djuphavskoraller, de lever i Kosterfjorden utanför Strömstad på 100 meters djup ungefär och djupare. Och de drabbas ju av havsförsurning, och det har man kunnat visa i laboratorieförsök att även de påverkas av när pH-värdet sjunker.
[Musik]
Olivia: Stackars skalbyggande arter! Och det här med försurningsproblematiken innebär alltså att havet är dubbelt drabbat av den koldioxid som vi släpper ut, och man brukar därför ibland kalla försurningen för uppvärmningens tvilling. Men hur kommer då ens koldioxid ner till havet? Och varför gör koldioxiden att havet försuras? För att svara på sådana frågor så har vi med oss Jenny Hieronymus som är oceanografisk forskare på SMHI och som har en doktorsexamen i oceanografi.
Välkommen hit Jenny!
Jenny: Tack så mycket!
Olivia: Och du ska ju få berätta om hur det går till när havet försuras. Och jag tänker att vi tar det från början, de flesta känner ju till hur människan släpper ut koldioxid i atmosfären främst genom att vi förbränner fossila bränslen. Men hur hamnar koldioxid från atmosfären i havet?
Jenny: Ja, alltså när koldioxidtrycket i atmosfären är högre än koldioxidtrycket i ytvattnet så sker alltså ett flöde av koldioxid från atmosfären till havet ända tills trycket på båda sidor är lika stort då.
Olivia: Och det är ju en grej som hela tiden sker i naturen, strävan efter jämvikt och balans. Så när koldioxidkoncentrationen i atmosfären ökar så ökar också trycket jämfört med det i havets yta och då sker det här gasutbytet. Men vad i det här det som gör att havet blir surt?
Jenny: Alltså när koldioxid löses i vatten så stannar det inte bara som löst koldioxid utan det blir också till kolsyra, och vätekarbonatjoner, och karbonatjoner och också vätejoner. Och det är just ökningen av vätejoner som ger försurningen, fler vätejoner ger ett lägre pH.
Olivia: Mm, och pH är ju då ett mått på vätejoner i en lösning.
Jenny: Precis, precis.
[Musik]
Olivia: Och när koldioxiden finns i havet så är det framförallt växtplanktonen som binder det till organiskt material genom fotosyntes. Alltså som gör att koldioxiden blir till något som man kan ta på något arter kan äta. Kan tas upp av växtplankton och föras in i ekosystemet. Och en som är expert på det här är SMHIs egna växtplanktonforskare, Bengt Karlson, som är doktor i marin botanik, som jag har träffat.
Bengt: Växtplankton - det kallar man dom små växter som svävar runt i vattnet - så de är ju havets gräs, havets skogar och havets ängar - så att det är liksom grunden då för det marina ekosystemet. Alltså växtplankton äts av djurplankton som sin tur äts av fiskar och kanske hajar eller valar och människor slutändan. Det är ju förstås även andra filtrerande organismer till exempel musslor som lever av växtplankton.
Olivia: Och vad är koldioxidens roll här?
Bengt: Jo, för att växa till så behöver ju växtplankton inte bara ljus och näringsämnen, utan även koldioxid för att de ska bygga upp sin biomassa så att de ska bli större eller fler. Och koldioxid det kommer bland annat då från luften, och luften där till för ju människan då koldioxid genom förbränning av fossila bränslen, kol, olja, gas och så vidare. Och en del av den här koldioxiden hamnar ju i havet, den löses i havet, och där kan ju då växtplanktonen använda koldioxid för sin tillväxt. Men det finns ju också koldioxid helt naturligt i havet, så att när djurplankton och annat som har ramlat ner på botten bryts ned av bakterier så kommer det ut koldioxid i vattenmassan på det sättet. Men den här normala cyklen då, att växtplankton växer till, någon äter växtplanktonen, så småningom så bryts det organiska materialet ner och det kommer ut ny koldioxid, det har ju blivit och ruckat på här i och med att vi tillför så mycket koldioxid från fossila bränslen.
Olivia: Och hur visar sig det, alltså att systemet har blivit ruckat på?
Bengt: Ute i öppna oceanerna har man mätt koldioxid och pH under väldigt lång tid, framförallt i mitten på Atlanten nära Bermuda och i Stilla havet nära Hawaii, och det är där man har sett de här att pH-värdena, att havet försuras, alltså i väldigt långa tidsserier. Det ser man även på andra platser, men det är lite svårare att detektera då vid Sveriges kuster, för här har man ganska stor variation då i pH-värdet under året, och även på grund av att tillrinning från land då, att det kommer olika floder och älvar.
Olivia: Och vi kommer prata mer om det längre fram i avsnittet, om varför det är så svårt att se en trend i havet runt Sverige, men först, årstidsvariationerna. Hur påverkar det pH i havet?
Bengt: Vid svenska kusten så har man en väldigt stark årscykel när det gäller produktionen av växtplankton, under vintern är det för mörkt i våra vatten, så då tillväxer de ingenting. Men sen under våren då när när solen kommer, då får vi någonting i havet och det kiselger och andra plankton de tillväxter för fullt och de förbrukar ju då koldioxid och då stiger ju faktiskt pH-värdet. Senare under året så kan det sjunka igen då, så man har en årscykel i pH koncentrationer då eller i havets surhetsgrad i kustvatten då som man inte har på samma sätt ute i havet och öppna oceanerna.
Olivia: Så det är tydligt i den här årscykeln att växtplanktonen behöver solljus, men en annan grej som också behövs i fotosyntesen är ju också koldioxid. Skulle man kunna säga att växtplanktonen gynnas av att det liksom blir mer koldioxid från de mänskliga utsläppen?
Bengt: Generellt sett kan man nog inte säga det, vissa växtplankton har ju såna här skal av kalk, kalsium karbonat, och rent teoretiskt sett så missgynnas ju de om havet försuras. Men å andra sidan så kan man ju säga att rent teoretiskt så om det finns mer koldioxid i havet så skulle växtplankton att kunna växa fortare men det är inte koldioxiden som begränsar tillväxten för växtplankton utan det är nästan alltid ljus och tillgångar på näringsämnen.
Olivia: Men kan man på något sätt använda havens egenskap att ta upp den koldioxiden som människan har släppt ut i atmosfären. Jag tänker att typ på land så pratar man ofta om projekt som att man kan odla mer skog, finns det något sådant som man kan göra i havet?
Bengt: Det här var ett forskningsområde för flera decennier sedan, då det kom upp förslag på att man skulle tillföra järn, järn är alltså begränsande för växtplanktons tillväxt i södra oceanen, alltså haven runt Antarktis, och även på några andra ställen runt om i världshaven. Och då tänkte man att om vi tillför lite järn så växer växtplanktonen mer, och om då de här växtplanktonen sjunker ner till botten så får vi bort en del kol ur kolcykeln i havet. Så det har faktiskt gjorts forskning runt det här, i princip har man upphört med de här försöken och lagt de här idéerna på hyllan för att konsekvenserna för de marina ekosystemen är i stort sett okända och antagligen så försvinner då inte det här kolet ur systemet som man tänkte sig - att det skulle sjunka ner till botten. Så just nu är den frågan inte så aktuell, men det finns säkert några som är intresserad av ingenjörslösningar för de här problemen som diskuterar det fortfarande, själv tycker jag att man ska lösa problemet från källan, alltså minska utsläppen av fossila bränslen i stället för att ge sig på symptomen, men kanske vi behöver göra både och.
[Musik]
Olivia: Nu har vi gått igenom kolcykeln i havet, koldioxidutbytet mellan hav och atmosfär och hur koldioxiden kan omvandlas till organiskt material av bland annat växtplankton i havet. Och Bengt Karlson berättade om att det var svårare att se en trend av pH-sänkning i kustområdena runt Sverige, och vi ska fördjupa oss ännu mer i den här variationen som finns globalt. Och nu är vi tillbaka med Jenny Hieronymus i studion, och du ska få berätta om varför koncentrationen av koldioxid ser olika ut globalt.
Jenny: Jo, det är ju så här att vid ytan så bildas ju organiskt material genom fotosyntes, och sen sjunker då det organiska materialet genom vattenpelaren där det så småningom bryts ned då och blir till koldioxid igen - och denna transport då av koldioxid från lägre tryck vid ytan till högre tryck djupare ned - det kallas för den biologiska pumpen.
Olivia: Så det betyder att på botten så är koldioxidkoncentrationen högre?
Jenny: Än vid ytan, precis. Och det gör ju då också att på ställen där vi har uppvällningsområden - alltså där djupvatten kommer upp till ytan - där kan vi få ett högre koldioxidtryck än atmosfären, så havet kan då avge koldioxid.
Olivia: Så då blir det liksom tvärtom, att på de här platserna på jorden - där det kommer upp djupvatten - där avger havet i stället koldioxid?
Jenny: Precis…
Olivia: För det är alltid den här jämvikten som försöker skapas… Men är det något mer än det som gör att koldioxidupptaget kan se olika ut globalt?
Jenny: Jo, men det är ju också så att vattentemperaturen spelar in. Så när vatten då transporteras från kallare till varmare platser så avges också koldioxid, för kallt vatten kan hålla mer koldioxid än varmt vatten. Så när vatten värms upp så avges koldioxid, och när vatten kyls ned så tas koldioxid upp. Och Golfströmmen är ett sådant exempel, där vi har varmare vatten som transporteras till kyliga breddgrader, vilket leder till ett ökat koldioxidupptag.
Olivia: Så kan man säga att områdena kring polerna tar upp mer koldioxid?
Jenny: Precis, det är kallare vatten, det kan då alltså hålla mer koldioxid.
Olivia: Men om det är så här då, att kallare havsvatten tar upp mer koldioxid, vad händer då när vi har en global uppvärmning?
Jenny: Mm, uppvärmningen i sig får ju en viss effekt, för varmare vatten kan ju då hålla mindre koldioxid. Men det blir faktiskt en större indirekt effekt av att det blir en ökad skiktning som blir resultatet av den ökade temperaturen. Det blir helt enkelt en större skillnad mellan det kallare djupvattnet och det varmare ytvattnet, vilket gör att blandningen däremellan blir mindre effektiv, vilket gör att näringsämnen som det finns mycket av i djupvattnet de kommer liksom inte upp till ytvattnet i samma omfattning, och detta i sin tur bidrar då till att planktonen som tar upp koldioxid via fotosyntes, de får helt enkelt mindre att livnära sig på.
Olivia: Och då, vad händer då?
Jenny: Då blir det helt enkelt mindre plankton.
Olivia: Och blir det då mindre koldioxidupptag?
Jenny: Ja, och sen var det egentligen en sak till som jag skulle säga…
Olivia: Aa, säg det.
Jenny: Och den större skiktningen ger också en minskad transport av
alkalinitet från djuphavet upp till ytan.
Olivia: Aa, och alkalinitet är det vi ska prata om nu.
Jenny: Precis, och den minskade transporten av alkalinitet till ytan, det gör också att det reducerar vattnets förmåga att ta upp just koldioxid.
Olivia: Och nu kanske någon undrar vad är alkalinitet? Och jag har skrivit upp det här för jag ska försöka att förklara det, och det här kommer att bli det absolut svåraste i det här avsnittet, så du som lyssnar får lyssna noga nu. Man får typ sluta diska om man håller på med det. Så för repetition: När havet tar upp koldioxid från atmosfären så omvandlas det till kolsyra, som omvandlas till vätekarbonatjoner och vätejoner. Vi pratade om pH förut, och det är en skala som beskriver om något är surt eller basiskt, och skalan är ett mått på vätejonerna i en lösning. Alkaliniteten, som jag sa var det svåraste att förstå i det här avsnittet… det är ett mått på hur vattnet tål ett tillskott av vätejoner, utan att reagera med en kraftig pH-sänkning.
Jenny: Ja men precis, alltså alkaliniteten motverkar att pH sjunker mycket. Och alkaliniteten är också anledningen till att havet kan ta upp så mycket koldioxid som det gör, för utan alkalinitet i vattnet skulle väldigt lite koldioxid kunna lösas i vattnet.
Olivia: Och den här alkaliniteten då, den ser ju olika ut beroende på vart i världshaven som man kollar och om vi kollar på just Östersjön så är det lite speciellt där, vill du beskriva situationen?
Jenny: Det är ju ett hav som är väldigt påverkat av avrinningen från land. Och det är ju också så att försurningen som resulterar från våra koldioxidutsläpp, på vissa platser har begränsats av tillrinningen av alkalinitet. Den här ökande tillrinningen är ju då antagligen ett resultat då från att vi har fått mer vittring eller från att vi människor har kalkat åkrar och sjöar, vilket gör att Östersjön har fått mer alkalinitet till sig.
Olivia: Det rinner alltså ut från land? Den här alkaliniteten och då förmågan att stå emot pH-sänkning.
Jenny: Mm.
[Musik]
Olivia: Och vi har faktiskt en gäst till i det här avsnittet, det är Anna Willstrand Wranne, kemist på SMHI. Och du är med via länk! Hej Anna!
Anna: Hej!
Olivia: Vi ska prata lite om mätning av försurning, för du jobbar ju med det på SMHI. Vill du beskriva hur de här mätningarna går till?
Anna: Absolut, när man mäter försurning så mäter man fyra olika parametrar som ingår i karbonatsystemet, och det är ju då, pH, koldioxid, alkalinitet och löst organiskt kol. Och på SMHI mäter vi tre av de här, vi mäter pH, koldioxid och alkalinitet.
Olivia: Du sa att alla de här parametrarna ingår i karbonatsystemet, vad är karbonatsystemet för något?
Anna: Ja, karbonatsystemet beskriver kolets cykel i havet, och det kan vi beskriva förenklat med de här parametrarna.
Olivia: Men de här parametrarna då som du sa att SMHI mäter, koldioxid, pH och alkalinitet - som då är den här buffertkapaciteten för att stå emot pH-sänkning, dom parametrarna beskriver då alltså kolets kretslopp i havet och därigenom försurning. Men hur går ni tillväga när ni mäter det här? Jag har i ett tidigare avsnitt varit på besök på forskningsfartyget Svea som är ute varje månad och mäter, är Svea något som används för att mäta försurningen också?
Anna: Ja, vi mäter ett par av de här parametrarna på Svea, under de här månatliga mätningarna så mäter vi pH och alkalinitet. Från vattenprover som vi tar från ytan till botten. Vi mäter också koldioxid och pH med vår ferrybox - det är den som mäter under tiden som Svea rör sig i ytvattnet. Men sedan har SMHI även en sådan här ferrybox på ett kommersiellt lastfartyg, som heter Tavastland och går i Östersjön och som mäter salthalt, temperatur och koldioxid.
Olivia: Så det här fartyget går alltså hela tiden i Östersjön?
Anna: Precis, det här fartyget hade en rutt som går från norra Finland i Bottenviken till norra Tyskland, vilket täcker stora delar av vårt svenska vatten.
Olivia: Och i det här avsnittet då, då har ju vi lärt oss att det är svårare att se en trend i Östersjön än i till exempel öppna Stilla havet när det gäller pH. Och Bengt var inne på det att det är stora säsongsvariationer när det gäller koldioxid och Jenny var inne på det med alkaliniteten i Östersjön. Men när ni har mätt pH, vad är det som ni har sett?
Anna: Det har gjorts en studie på data från tidigt 90-tal till 2010 tror jag att det var. Och där ser man en svag trend av att pH sjunker.
Olivia: Alltså en svag trend av att det blir surare.
Anna: Precis, och sen då har SMHI använt sig av en metod som inte har varit helt lämpad för havsvatten, vilket gör att vi har svårare att se den här trenden på äldre data. Men att nu har vi börjat titta på och använda en metod som då kan mäta pH på ett bättre sätt, och där vi då på ett bättre sätt kan se en förändring i pH.
Olivia: Och det handlar alltså om att det varit teknisk utveckling när det gäller de här mätinstrumenten?
Anna: Ja, det har ju varit stort fokus på försurning och de här karbonatparametrarna under de senaste åren, och det har kommit nya instrument som då lämpar sig till den typ av mätning som SMHI håller på med.
Olivia: Men eftersom det då är så mycket svårare att se en trend av sjunkande pH i Östersjön än i Stilla havet, kan man då säga att Östersjön är mindre påverkad av det här?
Anna: Nej, jag tycker inte det, för Östersjön påverkas ju i allra högsta grad av alla de här fyra parametrarna, så vi har en problematik som mest kanske syns i de andra parametrarna än pH.
Olivia: Men påverkar förändringen i de andra parametrarna ekosystemet?
Anna: Ja, det gör den!
Olivia: Hur då?
Anna: Alltså även om du inte blir mycket surare i havet så får du högre alkalinitet och du får förändrade halter av löst organiskt kol. Och alla de här förändringarna kommer ju leda till någon sorts förändring för ekosystemet så det kommer ju leda till förändringar för ekosystemet och fisk och plankton.
Olivia: Det är som vi har kommit in på flera gånger tidigare, att liksom ekosystemen är anpassade sig till en viss typ av havsmiljö och när den förändras snabbt så blir det svårt för arter att anpassa sig.
Anna: Precis, precis. Ja, och det kan ju vara så att arterna anpassar sig under en lång tid och då ändå klarar en förändring av alkalinitet till exempel, eller en förändring i koldioxid, men det är en förändring som först kommer att vara svår för arterna.
Olivia: Så arterna i havet påverkas på olika sätt av att det blir mer koldioxid i havet från våra koldioxidutsläpp. Det var egentligen alla mina frågor, men det är verkligen ett svårt ämne…. (skratt)
Anna: Ja (skratt), jag kan tänka mig det, vi pratade om det här på lunchen idag och vi konstaterade att både pH och alkalinitet är sådana saker som bara blir svårare, alltså ju mer man läser och lär sig - desto mer komplext blir det. Det är svårt.
[Musik]
Olivia: Den stora frågan, som vi alla tänker på nu… kanske… är ju, kommer havet att kunna fortsätta att ta upp den koldioxid som vi fortsätter att släppa ut på samma sätt i framtiden? Jenny?
Jenny: Alltså havets förmåga att ta upp koldioxid minskar, både då för att havet blir varmare men också på grund av den koldioxid som vi redan har stoppat ned i havet. Men sen kommer ju havet att fortsätta att vara en stor sänka för koldioxid, och så kommer det ju att vara fortsättningsvis också. Men de värsta projektionerna visar att pH kommer att minska till kanske 7,8 i medeltal.
Olivia: Och vad ligger det på idag?
Jenny: 8,1
Olivia: Och då får vi komma ihåg det här att skalan är logaritmisk.
Jenny: Ja, att det är 7,8 är en mycket stor minskning.
Olivia: Så en stor minskning, och då en stor förändring, och precis som alla andra stora förändringar som klimatförändringen leder till så behöver vi ju veta om dem för att vi ska kunna anpassa oss till dem. Nu är det ju tyvärr så att alla arter kanske inte kan anpassa sig till en stor pH-sänkning, men det är ju ändå viktigt att vi förstår pH-förändringen för att vi ska kunna agera. Och ett verktyg för att kunna förstå hur havet kan förändras i framtiden är SMHIs klimatscenariotjänst. Man kan där kolla på hur havet förväntas att förändras i framtiden, och en grej som man snart kan komma att kolla på där är förändringen i pH. För det håller du på att lägga in just nu, men varför skulle du säga att det är viktigt att vi vet om hur pH förändras?
Jenny: Alltså, det är ju jätteviktigt att hålla koll på försurningen för de organismer som lever i havet och ekosystemet. Men sedan är ju kolsystemet överlag otroligt viktigt att försöka modellera på ett korrekt sätt med tanke på dess stora roll när det gäller att absorbera de mänskliga utsläppen koldioxidutsläppen.
[Musik]
Olivia: Det var allting för det här avsnittet, vill man läsa mer om någonting så finns det flera länkar till beskrivningen av det här avsnittet. Gäster i dagens avsnitt har varit marinbiolog Björn Källström (Göteborgs marinbiologiska laboratorium), Jenny Hieronymus oceanografisk forskare på SMHI, Anna Willstrand Wranne som är kemist på SMHI och Bengt Karlson forskare inom oceanografi på SMHI.
Gäster: Bengt Karlsson, Jenny Hieronymus och Anna Willstrand Wranne
Programledare: Olivia Larsson
[Musik]
Olivia Larsson: Övergödning, försurning och föroreningar är bara några av de hot som finns mot arterna i havet. Samtidigt pågår en klimatförändring, som med varmare temperatur, förändrade havsströmmar och stigande havsnivåer, både ser ut att förvärra flera av de redan befintliga problemen men också skapa nya. I SMHIs poddserie Havet i förändring så får du möta forskare och experter som arbetar med att ta reda på hur havet egentligen mår och vilka framtida utmaningar som finns.
[Musik]
Olivia: Hej och välkomna till SMHI-podden, jag som programleder heter Olivia Larsson och är klimatvetare och jobbar med kommunikation på SMHI. I dagens avsnitt ska vi prata koldioxid och hav, och det är främst två saker vi kommer att gå igenom: det första är havets mycket viktiga roll som en kolsänka - det är faktiskt så att havet hittills har tagit upp över en tredjedel av den koldioxid som människan släppt ut, vilket har bidragit till att hålla nere den potentiella uppvärmningen. Det andra vi ska prata om, det är hur det här upptaget av koldioxid gör att havet försuras och hur havets pH då sjunker – och pH är ju ett mått på hur något är surt eller basiskt.
Och när pH i havet sjunker så påverkas många av de arterna som lever i havet. Och för de som lyssnade på ett tidigare avsnitt, om invasiva arter, då hörde ni när jag träffade Björn Källström på Göteborgs marinbiologiska laboratorium. Då passade jag också på att fråga honom om hur arterna i havet påverkas av försurningen.
Björn: Havsförsurning gör att koraller till exempel som binder in kalcium från vattnet för att kunna bygga sina skelett eller strukturer inte kan binda in kalcium. Så havsförsurningen gör att korallerna inte kan växa till längre, och det är ju samma med kräftdjur och andra blötdjur som musslor och sånt där, sådana djur som använder kalcium från havsvattnet, många av dem får väldiga problem att bygga sina skal eller strukturer.
Olivia: Alltså för att de här löses upp när det blir surare?
Björn: Dels löses de upp, men innan dess, är det också att de kemiska egenskaperna i vattnet ändras, så den formen som kalcium är för att korallerna ska kunna ta upp dem ändras, och då kan de inte ta upp det. Men sen så småningom så har man också visat att till slut så börjar korallerna att lösa upp sig bara av att pH-värdet sjunker, så det är verkligen en allvarlig sak. Man kan ju inte försöka att hantera hela havet genom att försöka höja pH-värdet, på 70-talet och 80-talet tror jag det var, då kalkade vi ju sjöar här i Sverige för att de blev försurade och det kunde man ju hålla uppe mer som livsupprätthållande åtgärd. Men havet går ju inte att kalka, det enda som hjälper, och så är det ju generellt med allt som har med klimatförändringarna att göra, det är ju att man slutar att släppa ut fossil koldioxid.
Olivia: Har man kunnat se den här effekten på de svenska korallereven?
Björn: Ja, precis som du säger så har vi faktiskt korallrev i Sverige också, de är ju samma sorts koraller som de tropiska korallerna som många kanske sett om man varit och snorklat på varmare breddgrader. Samma sorts koraller har vi faktiskt i Sverige, men de lever längre ned, så det är djuphavskoraller, de lever i Kosterfjorden utanför Strömstad på 100 meters djup ungefär och djupare. Och de drabbas ju av havsförsurning, och det har man kunnat visa i laboratorieförsök att även de påverkas av när pH-värdet sjunker.
[Musik]
Olivia: Stackars skalbyggande arter! Och det här med försurningsproblematiken innebär alltså att havet är dubbelt drabbat av den koldioxid som vi släpper ut, och man brukar därför ibland kalla försurningen för uppvärmningens tvilling. Men hur kommer då ens koldioxid ner till havet? Och varför gör koldioxiden att havet försuras? För att svara på sådana frågor så har vi med oss Jenny Hieronymus som är oceanografisk forskare på SMHI och som har en doktorsexamen i oceanografi.
Välkommen hit Jenny!
Jenny: Tack så mycket!
Olivia: Och du ska ju få berätta om hur det går till när havet försuras. Och jag tänker att vi tar det från början, de flesta känner ju till hur människan släpper ut koldioxid i atmosfären främst genom att vi förbränner fossila bränslen. Men hur hamnar koldioxid från atmosfären i havet?
Jenny: Ja, alltså när koldioxidtrycket i atmosfären är högre än koldioxidtrycket i ytvattnet så sker alltså ett flöde av koldioxid från atmosfären till havet ända tills trycket på båda sidor är lika stort då.
Olivia: Och det är ju en grej som hela tiden sker i naturen, strävan efter jämvikt och balans. Så när koldioxidkoncentrationen i atmosfären ökar så ökar också trycket jämfört med det i havets yta och då sker det här gasutbytet. Men vad i det här det som gör att havet blir surt?
Jenny: Alltså när koldioxid löses i vatten så stannar det inte bara som löst koldioxid utan det blir också till kolsyra, och vätekarbonatjoner, och karbonatjoner och också vätejoner. Och det är just ökningen av vätejoner som ger försurningen, fler vätejoner ger ett lägre pH.
Olivia: Mm, och pH är ju då ett mått på vätejoner i en lösning.
Jenny: Precis, precis.
[Musik]
Olivia: Och när koldioxiden finns i havet så är det framförallt växtplanktonen som binder det till organiskt material genom fotosyntes. Alltså som gör att koldioxiden blir till något som man kan ta på något arter kan äta. Kan tas upp av växtplankton och föras in i ekosystemet. Och en som är expert på det här är SMHIs egna växtplanktonforskare, Bengt Karlson, som är doktor i marin botanik, som jag har träffat.
Bengt: Växtplankton - det kallar man dom små växter som svävar runt i vattnet - så de är ju havets gräs, havets skogar och havets ängar - så att det är liksom grunden då för det marina ekosystemet. Alltså växtplankton äts av djurplankton som sin tur äts av fiskar och kanske hajar eller valar och människor slutändan. Det är ju förstås även andra filtrerande organismer till exempel musslor som lever av växtplankton.
Olivia: Och vad är koldioxidens roll här?
Bengt: Jo, för att växa till så behöver ju växtplankton inte bara ljus och näringsämnen, utan även koldioxid för att de ska bygga upp sin biomassa så att de ska bli större eller fler. Och koldioxid det kommer bland annat då från luften, och luften där till för ju människan då koldioxid genom förbränning av fossila bränslen, kol, olja, gas och så vidare. Och en del av den här koldioxiden hamnar ju i havet, den löses i havet, och där kan ju då växtplanktonen använda koldioxid för sin tillväxt. Men det finns ju också koldioxid helt naturligt i havet, så att när djurplankton och annat som har ramlat ner på botten bryts ned av bakterier så kommer det ut koldioxid i vattenmassan på det sättet. Men den här normala cyklen då, att växtplankton växer till, någon äter växtplanktonen, så småningom så bryts det organiska materialet ner och det kommer ut ny koldioxid, det har ju blivit och ruckat på här i och med att vi tillför så mycket koldioxid från fossila bränslen.
Olivia: Och hur visar sig det, alltså att systemet har blivit ruckat på?
Bengt: Ute i öppna oceanerna har man mätt koldioxid och pH under väldigt lång tid, framförallt i mitten på Atlanten nära Bermuda och i Stilla havet nära Hawaii, och det är där man har sett de här att pH-värdena, att havet försuras, alltså i väldigt långa tidsserier. Det ser man även på andra platser, men det är lite svårare att detektera då vid Sveriges kuster, för här har man ganska stor variation då i pH-värdet under året, och även på grund av att tillrinning från land då, att det kommer olika floder och älvar.
Olivia: Och vi kommer prata mer om det längre fram i avsnittet, om varför det är så svårt att se en trend i havet runt Sverige, men först, årstidsvariationerna. Hur påverkar det pH i havet?
Bengt: Vid svenska kusten så har man en väldigt stark årscykel när det gäller produktionen av växtplankton, under vintern är det för mörkt i våra vatten, så då tillväxer de ingenting. Men sen under våren då när när solen kommer, då får vi någonting i havet och det kiselger och andra plankton de tillväxter för fullt och de förbrukar ju då koldioxid och då stiger ju faktiskt pH-värdet. Senare under året så kan det sjunka igen då, så man har en årscykel i pH koncentrationer då eller i havets surhetsgrad i kustvatten då som man inte har på samma sätt ute i havet och öppna oceanerna.
Olivia: Så det är tydligt i den här årscykeln att växtplanktonen behöver solljus, men en annan grej som också behövs i fotosyntesen är ju också koldioxid. Skulle man kunna säga att växtplanktonen gynnas av att det liksom blir mer koldioxid från de mänskliga utsläppen?
Bengt: Generellt sett kan man nog inte säga det, vissa växtplankton har ju såna här skal av kalk, kalsium karbonat, och rent teoretiskt sett så missgynnas ju de om havet försuras. Men å andra sidan så kan man ju säga att rent teoretiskt så om det finns mer koldioxid i havet så skulle växtplankton att kunna växa fortare men det är inte koldioxiden som begränsar tillväxten för växtplankton utan det är nästan alltid ljus och tillgångar på näringsämnen.
Olivia: Men kan man på något sätt använda havens egenskap att ta upp den koldioxiden som människan har släppt ut i atmosfären. Jag tänker att typ på land så pratar man ofta om projekt som att man kan odla mer skog, finns det något sådant som man kan göra i havet?
Bengt: Det här var ett forskningsområde för flera decennier sedan, då det kom upp förslag på att man skulle tillföra järn, järn är alltså begränsande för växtplanktons tillväxt i södra oceanen, alltså haven runt Antarktis, och även på några andra ställen runt om i världshaven. Och då tänkte man att om vi tillför lite järn så växer växtplanktonen mer, och om då de här växtplanktonen sjunker ner till botten så får vi bort en del kol ur kolcykeln i havet. Så det har faktiskt gjorts forskning runt det här, i princip har man upphört med de här försöken och lagt de här idéerna på hyllan för att konsekvenserna för de marina ekosystemen är i stort sett okända och antagligen så försvinner då inte det här kolet ur systemet som man tänkte sig - att det skulle sjunka ner till botten. Så just nu är den frågan inte så aktuell, men det finns säkert några som är intresserad av ingenjörslösningar för de här problemen som diskuterar det fortfarande, själv tycker jag att man ska lösa problemet från källan, alltså minska utsläppen av fossila bränslen i stället för att ge sig på symptomen, men kanske vi behöver göra både och.
[Musik]
Olivia: Nu har vi gått igenom kolcykeln i havet, koldioxidutbytet mellan hav och atmosfär och hur koldioxiden kan omvandlas till organiskt material av bland annat växtplankton i havet. Och Bengt Karlson berättade om att det var svårare att se en trend av pH-sänkning i kustområdena runt Sverige, och vi ska fördjupa oss ännu mer i den här variationen som finns globalt. Och nu är vi tillbaka med Jenny Hieronymus i studion, och du ska få berätta om varför koncentrationen av koldioxid ser olika ut globalt.
Jenny: Jo, det är ju så här att vid ytan så bildas ju organiskt material genom fotosyntes, och sen sjunker då det organiska materialet genom vattenpelaren där det så småningom bryts ned då och blir till koldioxid igen - och denna transport då av koldioxid från lägre tryck vid ytan till högre tryck djupare ned - det kallas för den biologiska pumpen.
Olivia: Så det betyder att på botten så är koldioxidkoncentrationen högre?
Jenny: Än vid ytan, precis. Och det gör ju då också att på ställen där vi har uppvällningsområden - alltså där djupvatten kommer upp till ytan - där kan vi få ett högre koldioxidtryck än atmosfären, så havet kan då avge koldioxid.
Olivia: Så då blir det liksom tvärtom, att på de här platserna på jorden - där det kommer upp djupvatten - där avger havet i stället koldioxid?
Jenny: Precis…
Olivia: För det är alltid den här jämvikten som försöker skapas… Men är det något mer än det som gör att koldioxidupptaget kan se olika ut globalt?
Jenny: Jo, men det är ju också så att vattentemperaturen spelar in. Så när vatten då transporteras från kallare till varmare platser så avges också koldioxid, för kallt vatten kan hålla mer koldioxid än varmt vatten. Så när vatten värms upp så avges koldioxid, och när vatten kyls ned så tas koldioxid upp. Och Golfströmmen är ett sådant exempel, där vi har varmare vatten som transporteras till kyliga breddgrader, vilket leder till ett ökat koldioxidupptag.
Olivia: Så kan man säga att områdena kring polerna tar upp mer koldioxid?
Jenny: Precis, det är kallare vatten, det kan då alltså hålla mer koldioxid.
Olivia: Men om det är så här då, att kallare havsvatten tar upp mer koldioxid, vad händer då när vi har en global uppvärmning?
Jenny: Mm, uppvärmningen i sig får ju en viss effekt, för varmare vatten kan ju då hålla mindre koldioxid. Men det blir faktiskt en större indirekt effekt av att det blir en ökad skiktning som blir resultatet av den ökade temperaturen. Det blir helt enkelt en större skillnad mellan det kallare djupvattnet och det varmare ytvattnet, vilket gör att blandningen däremellan blir mindre effektiv, vilket gör att näringsämnen som det finns mycket av i djupvattnet de kommer liksom inte upp till ytvattnet i samma omfattning, och detta i sin tur bidrar då till att planktonen som tar upp koldioxid via fotosyntes, de får helt enkelt mindre att livnära sig på.
Olivia: Och då, vad händer då?
Jenny: Då blir det helt enkelt mindre plankton.
Olivia: Och blir det då mindre koldioxidupptag?
Jenny: Ja, och sen var det egentligen en sak till som jag skulle säga…
Olivia: Aa, säg det.
Jenny: Och den större skiktningen ger också en minskad transport av
alkalinitet från djuphavet upp till ytan.
Olivia: Aa, och alkalinitet är det vi ska prata om nu.
Jenny: Precis, och den minskade transporten av alkalinitet till ytan, det gör också att det reducerar vattnets förmåga att ta upp just koldioxid.
Olivia: Och nu kanske någon undrar vad är alkalinitet? Och jag har skrivit upp det här för jag ska försöka att förklara det, och det här kommer att bli det absolut svåraste i det här avsnittet, så du som lyssnar får lyssna noga nu. Man får typ sluta diska om man håller på med det. Så för repetition: När havet tar upp koldioxid från atmosfären så omvandlas det till kolsyra, som omvandlas till vätekarbonatjoner och vätejoner. Vi pratade om pH förut, och det är en skala som beskriver om något är surt eller basiskt, och skalan är ett mått på vätejonerna i en lösning. Alkaliniteten, som jag sa var det svåraste att förstå i det här avsnittet… det är ett mått på hur vattnet tål ett tillskott av vätejoner, utan att reagera med en kraftig pH-sänkning.
Jenny: Ja men precis, alltså alkaliniteten motverkar att pH sjunker mycket. Och alkaliniteten är också anledningen till att havet kan ta upp så mycket koldioxid som det gör, för utan alkalinitet i vattnet skulle väldigt lite koldioxid kunna lösas i vattnet.
Olivia: Och den här alkaliniteten då, den ser ju olika ut beroende på vart i världshaven som man kollar och om vi kollar på just Östersjön så är det lite speciellt där, vill du beskriva situationen?
Jenny: Det är ju ett hav som är väldigt påverkat av avrinningen från land. Och det är ju också så att försurningen som resulterar från våra koldioxidutsläpp, på vissa platser har begränsats av tillrinningen av alkalinitet. Den här ökande tillrinningen är ju då antagligen ett resultat då från att vi har fått mer vittring eller från att vi människor har kalkat åkrar och sjöar, vilket gör att Östersjön har fått mer alkalinitet till sig.
Olivia: Det rinner alltså ut från land? Den här alkaliniteten och då förmågan att stå emot pH-sänkning.
Jenny: Mm.
[Musik]
Olivia: Och vi har faktiskt en gäst till i det här avsnittet, det är Anna Willstrand Wranne, kemist på SMHI. Och du är med via länk! Hej Anna!
Anna: Hej!
Olivia: Vi ska prata lite om mätning av försurning, för du jobbar ju med det på SMHI. Vill du beskriva hur de här mätningarna går till?
Anna: Absolut, när man mäter försurning så mäter man fyra olika parametrar som ingår i karbonatsystemet, och det är ju då, pH, koldioxid, alkalinitet och löst organiskt kol. Och på SMHI mäter vi tre av de här, vi mäter pH, koldioxid och alkalinitet.
Olivia: Du sa att alla de här parametrarna ingår i karbonatsystemet, vad är karbonatsystemet för något?
Anna: Ja, karbonatsystemet beskriver kolets cykel i havet, och det kan vi beskriva förenklat med de här parametrarna.
Olivia: Men de här parametrarna då som du sa att SMHI mäter, koldioxid, pH och alkalinitet - som då är den här buffertkapaciteten för att stå emot pH-sänkning, dom parametrarna beskriver då alltså kolets kretslopp i havet och därigenom försurning. Men hur går ni tillväga när ni mäter det här? Jag har i ett tidigare avsnitt varit på besök på forskningsfartyget Svea som är ute varje månad och mäter, är Svea något som används för att mäta försurningen också?
Anna: Ja, vi mäter ett par av de här parametrarna på Svea, under de här månatliga mätningarna så mäter vi pH och alkalinitet. Från vattenprover som vi tar från ytan till botten. Vi mäter också koldioxid och pH med vår ferrybox - det är den som mäter under tiden som Svea rör sig i ytvattnet. Men sedan har SMHI även en sådan här ferrybox på ett kommersiellt lastfartyg, som heter Tavastland och går i Östersjön och som mäter salthalt, temperatur och koldioxid.
Olivia: Så det här fartyget går alltså hela tiden i Östersjön?
Anna: Precis, det här fartyget hade en rutt som går från norra Finland i Bottenviken till norra Tyskland, vilket täcker stora delar av vårt svenska vatten.
Olivia: Och i det här avsnittet då, då har ju vi lärt oss att det är svårare att se en trend i Östersjön än i till exempel öppna Stilla havet när det gäller pH. Och Bengt var inne på det att det är stora säsongsvariationer när det gäller koldioxid och Jenny var inne på det med alkaliniteten i Östersjön. Men när ni har mätt pH, vad är det som ni har sett?
Anna: Det har gjorts en studie på data från tidigt 90-tal till 2010 tror jag att det var. Och där ser man en svag trend av att pH sjunker.
Olivia: Alltså en svag trend av att det blir surare.
Anna: Precis, och sen då har SMHI använt sig av en metod som inte har varit helt lämpad för havsvatten, vilket gör att vi har svårare att se den här trenden på äldre data. Men att nu har vi börjat titta på och använda en metod som då kan mäta pH på ett bättre sätt, och där vi då på ett bättre sätt kan se en förändring i pH.
Olivia: Och det handlar alltså om att det varit teknisk utveckling när det gäller de här mätinstrumenten?
Anna: Ja, det har ju varit stort fokus på försurning och de här karbonatparametrarna under de senaste åren, och det har kommit nya instrument som då lämpar sig till den typ av mätning som SMHI håller på med.
Olivia: Men eftersom det då är så mycket svårare att se en trend av sjunkande pH i Östersjön än i Stilla havet, kan man då säga att Östersjön är mindre påverkad av det här?
Anna: Nej, jag tycker inte det, för Östersjön påverkas ju i allra högsta grad av alla de här fyra parametrarna, så vi har en problematik som mest kanske syns i de andra parametrarna än pH.
Olivia: Men påverkar förändringen i de andra parametrarna ekosystemet?
Anna: Ja, det gör den!
Olivia: Hur då?
Anna: Alltså även om du inte blir mycket surare i havet så får du högre alkalinitet och du får förändrade halter av löst organiskt kol. Och alla de här förändringarna kommer ju leda till någon sorts förändring för ekosystemet så det kommer ju leda till förändringar för ekosystemet och fisk och plankton.
Olivia: Det är som vi har kommit in på flera gånger tidigare, att liksom ekosystemen är anpassade sig till en viss typ av havsmiljö och när den förändras snabbt så blir det svårt för arter att anpassa sig.
Anna: Precis, precis. Ja, och det kan ju vara så att arterna anpassar sig under en lång tid och då ändå klarar en förändring av alkalinitet till exempel, eller en förändring i koldioxid, men det är en förändring som först kommer att vara svår för arterna.
Olivia: Så arterna i havet påverkas på olika sätt av att det blir mer koldioxid i havet från våra koldioxidutsläpp. Det var egentligen alla mina frågor, men det är verkligen ett svårt ämne…. (skratt)
Anna: Ja (skratt), jag kan tänka mig det, vi pratade om det här på lunchen idag och vi konstaterade att både pH och alkalinitet är sådana saker som bara blir svårare, alltså ju mer man läser och lär sig - desto mer komplext blir det. Det är svårt.
[Musik]
Olivia: Den stora frågan, som vi alla tänker på nu… kanske… är ju, kommer havet att kunna fortsätta att ta upp den koldioxid som vi fortsätter att släppa ut på samma sätt i framtiden? Jenny?
Jenny: Alltså havets förmåga att ta upp koldioxid minskar, både då för att havet blir varmare men också på grund av den koldioxid som vi redan har stoppat ned i havet. Men sen kommer ju havet att fortsätta att vara en stor sänka för koldioxid, och så kommer det ju att vara fortsättningsvis också. Men de värsta projektionerna visar att pH kommer att minska till kanske 7,8 i medeltal.
Olivia: Och vad ligger det på idag?
Jenny: 8,1
Olivia: Och då får vi komma ihåg det här att skalan är logaritmisk.
Jenny: Ja, att det är 7,8 är en mycket stor minskning.
Olivia: Så en stor minskning, och då en stor förändring, och precis som alla andra stora förändringar som klimatförändringen leder till så behöver vi ju veta om dem för att vi ska kunna anpassa oss till dem. Nu är det ju tyvärr så att alla arter kanske inte kan anpassa sig till en stor pH-sänkning, men det är ju ändå viktigt att vi förstår pH-förändringen för att vi ska kunna agera. Och ett verktyg för att kunna förstå hur havet kan förändras i framtiden är SMHIs klimatscenariotjänst. Man kan där kolla på hur havet förväntas att förändras i framtiden, och en grej som man snart kan komma att kolla på där är förändringen i pH. För det håller du på att lägga in just nu, men varför skulle du säga att det är viktigt att vi vet om hur pH förändras?
Jenny: Alltså, det är ju jätteviktigt att hålla koll på försurningen för de organismer som lever i havet och ekosystemet. Men sedan är ju kolsystemet överlag otroligt viktigt att försöka modellera på ett korrekt sätt med tanke på dess stora roll när det gäller att absorbera de mänskliga utsläppen koldioxidutsläppen.
[Musik]
Olivia: Det var allting för det här avsnittet, vill man läsa mer om någonting så finns det flera länkar till beskrivningen av det här avsnittet. Gäster i dagens avsnitt har varit marinbiolog Björn Källström (Göteborgs marinbiologiska laboratorium), Jenny Hieronymus oceanografisk forskare på SMHI, Anna Willstrand Wranne som är kemist på SMHI och Bengt Karlson forskare inom oceanografi på SMHI.
Gäster: Lena Viktorsson och Elin Almroth Rosell
Programledare: Olivia Larsson
[Musik]
Lena: Alltså även om vi fortsätter och hålla tillförseln nere och minskar kväve och fosfor ytterligare, vi har ju fortfarande inte nått målnivåerna som vi har satt upp, så kommer det att ta tid innan vi ser effekterna. Och det är ju så att när man väl har förstört någonting i naturen så tar det att det lång tid att återställa, och det är inte alltid man kan återställa det till läget som det var innan.
[Musik]
Olivia Larsson: Övergödning, försurning och föroreningar är bara några av de hot som finns mot arterna i havet. Samtidigt pågår en klimatförändring, som med varmare temperatur, förändrade havsströmmar och stigande havsnivåer, både ser ut att förvärra flera av de redan befintliga problemen men också skapa nya. I SMHIs poddserie Havet i förändring så får du möta forskare och experter som arbetar med att ta reda på hur havet egentligen mår och vilka framtida utmaningar som finns.
[Musik]
Olivia Larsson: Hej och välkomna till SMHI-podden och vår avsnittsserie: ”Havsmiljön i förändring”. Jag som programleder den här podden heter Olivia Larsson och är klimatvetare och jobbar som kommunikatör här på SMHI. I dag ska vi prata om hur syrefria bottnar - också kallade döda bottnar - uppstår. Vi kommer också att prata om hur klimatförändringen kan påverka detta, och vilka potentiella åtgärder som finns för att göra den här situationen bättre.
Experterna i det här avsnittet kommer att vara Lena Viktorsson, doktor i oceanografi, som vi möter i Lysekil efter att hon precis kommit i land med forskningsfartyget Svea efter en vecka med provtagningar, datainsamling och analyser runt den svenska kusten. Och sedan har jag även besökt Elin Almroth Rosell i Göteborg, som är doktor i marin kemi och fokuserar mycket av sin forskning på SMHI kring på biogeokemin i Östersjön.
Och dagens första gäst som vi ska ta in är Lena Viktorsson, som jag intervjuat via länk, och här beskriver hon läget i Östersjön gällande de syrefria bottnarna:
Lena: Det är väldigt stor utbredning av bottnar med syrebrist, och det här har vi ju sett ungefär i samma storleksordning sedan ungefär 2000 början på 2000-talet då. Det är en mycket större utbredning än det var tidigare. Vi hade en ökning från 80-talet och framåt. Så nu har vi ju för en femtedel av bottnar i Östersjön som lider av syrebrist eller som är helt syrefria.
Olivia: Och vilken riktning går det nu?
Lena: Ja, alltså nu är det ju en del variationer från år till år, lite mer eller lite mindre än föregående år men det ligger kvar på ungefär samma nivå som det har gjort de senaste ungefär 20 åren, en liten tendens till ökning kanske. Men nu har vi syrebrist så högt upp i vattenmassan så att det nästan når ända upp till språngskiktet som delar av ytvattnet och djupvattnet då. Så syrebristen uppe i öppet hav kan inte expandera jättemycket mer än den nivå som den är på nu. Det kan ju hända en del till då kanske, men den är kanske inte på sitt max men ganska nära då.
Olivia: Men om situationen är nära sitt max nu, betyder det att det liksom… är det nu så dåligt som det kan bli eller kan det bli värre?
Lena: Nja, det som är nu är ju så att säga väldigt dåligt, så även om om det inte skulle kunna bli sämre så skulle det vara väldigt allvarligt. Men det kan också bli sämre, eller blir hela tiden sämre, på det sättet att även om inte ytan blir jättemycket större från år till år, så är det ju så att mängden syre som saknas blir större, så syreskulden ökar. Så för varje år som går så kommer det att krävas att ännu mer syre tillförs för att man verkligen ska komma ur den här situationen.
[Musik]
Olivia: Och som gäst i studion idag har jag Elin Almroth Rosell. Välkommen hit Elin!
Elin: Tack!
Olivia: Och jag tänkte att du får börja med att förklara hur de här syrefria bottnarna uppstår…
Elin: Så vi har växter och växtplankton som lever i havet, de tar upp näring i den ljusa eller den översta delen av vattenpelaren där de får tillräckligt med ljus. Och de här växtplanktonen är ju en viktig del i näringskedjan i havet, de är mat för massa djur, till exempel djurplankton. Men när det blir för mycket av de här växtplanktonen så sjunker de till botten tillsammans med rester av annat biologisk material som fekalier till exempel, vilket är djurbajs eller fiskbajs, döda djur, döda plankton och när de bryts ned så konsumeras syre och om de då sjunker ner hela vägen ner till botten så är det ju där syret konsumeras, och om det här pågår under en längre tid så går det åt mer syre än det syret som transporteras dit, och då blir det syrebrist.
Olivia: Alltså själva nedbrytningen kräver mer syre än vad som finns på botten?
Elin: Ja, och då blir det en syrefri botten.
Olivia: Och det är det som man också har en död botten?
Elin:Ja, om det pågår under längre tid, ja då får man en död botten. Den är död så till vida att större växter och djur inte kan leva där, de som kan simma därifrån, dom simmar ju därifrån, men de som är fast där de dör eftersom de inte får syre. Men egentligen är bottnarna inte döda utan det finns en massa mikroorganismer som lever där, till exempel sulfatreducerande bakterier, och de fortsätter att bryta ner organisk material och lever och bor där, men det är också de bakterierna som gör att det luktar som rutter ägg.
Olivia: På havets botten?
Elin: Ja, på havets botten, eller om man tar upp både vattnet eller en del av leran.
Olivia: Och som vi redan har pratat om så är ju de syrefria bottnarna utbredda i Östersjön, och det här är någonting som man ofta har kopplas samman med övergödningen. Alltså ökad tillförsel av näringsämnen via mänsklig aktivitet som till exempel då konstgödsel och via avlopp. Vill du beskriva hur det här hänger ihop med de syrefria bottnarna?
Elin: Syrebrist är en av de stora symptomen på övergödning. Övergödningen är att det är för mycket näring i vattnet, näringen leder till att vi får ökad produktion av växtplankton som sjunker ner till botten då får vi en syrebrist vid bottnarna. Och det är den här syrebristen som vi ser.
Olivia: Men varför är det så att Östersjön just är så hårt drabbat av övergödning och syrefria bottnar som följd?
Elin: Ja, Östersjön, det är ett relativt stängt hav, ett innanhav, det har en trång förbindelse med Nordsjön via Kattegat Skagerrak. Det begränsar inflödet av vatten mellan Nordsjön och Östersjön. Dessutom ser ju många älvar som rinner ut i Östersjön så avrinningen från land med sötvatten är väldigt stor, och det gör att vi får två olika vattenmassor i Östersjön. Ett sötare ytvatten som är lättare och ett tyngre saltare vatten som ligger i de djupare delarna, saltet gör att vattnet blir tyngre. Så det gör att Östersjön är uppdelat i två skikt, gränsen mellan de här skikten den brukar ligga på 60 till 70 meter djup, och det är förhindrar en omblandning eller en transport av syre ner från ytvattnet. De här djupare delarna får i stort sett bara tillförsyret med syrerikt ytvatten från Kattegatt Skagerakområdet vid så kallade stora inflöden. Och då sjunker det här ned för då är det tyngre, till de djupare delarna och tar med sig syrerikt vatten. Det gör att man då får ett tillflöde av syre men det det händer ju inte så ofta. Det händer bara under vissa förhållanden.
Olivia: Och vad kan det vara för förhållanden?
Elin: Ja, det ska blåsa men med en viss hastighet, vindhastighet, under en längre tid och vattenståndet ska helst vara lägre i Östersjön och höger utanför. Så det har med lufttryck och vind och så att göra.
Olivia: Och hur ofta kan det här ske? Alltså pratar vi om år, eller månader, eller veckor liksom?
Elin: Under de här senaste åren eller decennierna, så har det kanske skett var tionde år ungefär. Det är ju väldigt oregebundet. Det är ju inte säkert att det sker var tionde år. Men sen så sker det mindre inflöden, där det kommer in vatten, men de går inte ner lika djupt i Östersjön. Och så här har du ju alltid varit i Östersjön egentligen, eller alltid varit kanske fel, men historiskt så har just Östersjön lidit av syrebrist.
Olivia: Redan innan vi börjar släppa ut konstgödsel?
Elin: Ja, redan innan, alltså för flera tusen år sedan också. Man tror att det har berott på till exempel klimatförändringar eller och förändringar i avrinning från land och sådana saker. Så Östersjön är känslig för sådana här typer av förändringar.
Olivia: Men man kan ändå se liksom att det har påverkat ännu mer sen efterkrigstiden när vi började med konstgödsel?
Elin: Ja, den syrebristen som vi ser nu, den tror vi beror på att man börjar använda konstgödsel i efterkrigstiden. Det var billigt, och det var nytt och det satte fart på jordbruket, och man behövde mat.
[Musik]
Olivia: Och hur kan man då veta så mycket om hur det ser ut på havets botten? Det är ju för att man mäter så regelbundet. Och SMHI använder sig av forskningsfartyget Svea för de här mätningarna, och varje höst så gör man bland annat en syrekartering och sen så gör man varje månad regelbundna mätningar. Men för att vi ska få en inblick i hur de här mätningarna går till, så har jag besökt forskningsfartyget Svea efter att det hade varit ute på en av sina resor, och där visade Lena VIktorsson mig hur mätningarna går till.
[På forskningsfartyget Svea]
Olivia: Nu är jag på forskningsfartyget Svea som står i hamnen i Lysekil med Lena Viktorsson som är doktor i oceanografi och som har varit ute på en veckas lång resa, vilket man gör cirka en gång i månaden. Vart är det som ni har åkt den här gången?
Lena: Vi startade i Kalmar, sen åkte vi norrut, rundade Kalmar och sen ned söder i Sverige förbi Bornholm och sen upp här på västkusten genom Kattegatt och Skagerrak och nu är vi i Lysekil. Vi har besökt ungefär 20 stationer, alltså samma platser, positioner som vi gör tidigare månader för att vi ska få en lång mätserie.
Olivia: Så ni mäter dels på de här stationerna, men ni mäter också hela tiden när ni åker?
Lena: Ja, men det stämmer. Det är en av de nya förbättringarna med det här nya forskningsfartyget Svea. Så då har vi en ferrybox ombord som tar in ytvatten och då kan vi med den mäta olika parametrar som salt och temperatur såklart, syre, men även olika biologiska parametrar som hänger ihop med cyanobakterierna på sommaren.
Olivia: Ja, och hur mår du då efter en sån här resa när du varit på sjön i en vecka?
Lena: Ja, men nu är man rätt så trött. Vi jobbar ju skift, så vi jobbar 12 timmar per dygn men i 8 timmars skift, så det blir ju att man jobbar natt, och ibland är det stormigt, så man blir ju rätt trött efter att ha varit ute.
Olivia: Och nu står vi framför ett stort mätinstrument. Vill du säga vad det hette?
Lena: Ja, det här är då ryggraden i vårt program, vad vi normalt kallar för CTD, vilket är lite förenklat vad den egentligen gör, CTD står för konduktivitet, temperatur och djup, så det är alltså salthalt, temperatur och djup, men den mäter mycket mer än så bland annat syre och turbiditet. Men förutom det så sitter här något som vi kallar rosetten, du ser att det är gråa flaskor som hänger här och med dem hämtar vi upp vatten från hela djupet. Så vi sänker ned den ända till botten och så mäter vi dels med de här sensorerna CTD, dels hämtar vi upp vattenprov med flaskorna. Och med flaskorna kan vi då mäta andra parametrar som inte har sensorer, som näringsämnen till exempel utan de proverna får vi analysera på labbet.
Olivia: Och den här grejen som jag sa att vi står vid, den är ju väldigt hög… typ 2 meter…
Lena: Ja, den går i alla fall över mitt huvud när jag står här under.
Olivia: Och som Lena sa så har den ju massa tuber på sig, och med dem kan man samla in vatten på det djupet man vill ha.
Lena: Ja, precis, jag kan ju visa dig! Även om inte ni som lyssnar ser så kan ju du då få en förståelse. Så det finns då en hasp, som man liksom fäster upp de här locken med på de här gråa rören som egentligen är. Så man kan fästa upp snörena på den här haspen så de håller sig öppna, och till den här haspen finns det då en utlösningsmekanism i den mjukvara som vi använder. Så då kan man kolla på datan när den här är nere, och då ser man hur ser det ut - den här CTD mäter då vilket djup man är på, salthalt, temperatur och syre. Och då ser man: “nu är vi på 20 meter - då skickar vi en signal till den här haspen” och då…
[Högt ljud när locket stängs]
Olivia: Oj, men hur djupt kan den här mäta?
Lena: Oj, jag kan inte det djupaste (skratt), men det djupaste som vi mäter är 450 meter i Landsortsdjupet mellan Gotland och Stockholm. Men den kan mäta djupare än så.
Olivia: Men 450 meter låter ju jättedjupt det med, är det ett sådant djup som är syrefritt? För det är ju det vi ska prata om idag.
Lena: Ja, i Östersjön så är det ju så. Där är allt under 70-80 meters djup syrefritt, runt Gotland. Kommer man mer söderut, som söder om Skåne och mot Bornholm så är syresituationen lite bättre, där är det heller inte lika djupt, så där är det oftast syrefritt nära botten, mot 70-80 meters djup.
Olivia: Och mäter man syrebristen med den här?
Lena: Ja precis, så med CTD så finns det sensor för syre som man kan mäta direkt, på väldigt hög upplösning, man skulle kunna mäta på varje centimeter om man vill. Men sen tar vi också syre ifrån de här vattenproverna, från de här hämtarna som vi precis pratade om, och analyserar med en metod som vi kallar för Winkler-metoden, som är en väldigt gammal metod för att bestämma syre, men också väldigt precis.
Olivia: En av dina kollegor sa att de var typ från 1800-talet.
Lena: Ja precis, den har några år på nacken, men den är väldigt precis.
[Musik]
Olivia: Nu kan det låta som att utvecklingen av Östersjön går åt fel håll, men det stämmer inte riktigt. Utan sen 1980 har utsläppen av näringsämnen som kväve och fosfor minskat, och länderna runt Östersjön är en del av Helsingforskonventionen som har som syfte att arbeta för en bättre miljö i Östersjön. Och nu ska vi höra Lena Viktorsson om vad som görs i Östersjöområdet för att minska utbredningen av syrefria bottnar.
Lena: Så det man har gjort är att komma överens om vad man ska ha för målsättning gällande mängden näringsämnen som man kan tillsätta från Östersjön via land, det som rinner ut via floder och reningsverk. Så man har satt upp mål för hur mycket det ska vara från de olika landområdena. Så då har man jobbat mycket med att få ner tillförseln av näringsämnen, fosfor och kväve handlar det mest om i Östersjön. För att i slutaändan minska på den här mängden organiskt material som produceras och sen faller ned i de här djuphålorna, som är det som medför syrebristen.
Olivia: Och hur har man jobbat för att få ned den här tillförseln av näringsämnen?
Lena: Ja, det är ju en mängd insatser som görs i alla länderna runt om. Men det handlar ju om att minska utsläppen som kommer från jordbruksmark, för där använder man ju konstgödsel eller gödsel överhuvudtaget. Då kan det ju handla om sådant som att återskapa våtmarker, och att gödsla vid rätt tid så att man inte förlorar gödseln ut i vattendragen. Så mycket arbete med åtgärder kring det, att förbättra användningen av gödslingen inom jordbruket och markerna runt omkring. Och då också då att införa ökad rening av fosfor och kväve vid reningsverken och också att bygga ut reningsverken runt Östersjön. Det finns ju flera städer som fått reningsverk först senare än vad man kan tänka sig, så det har man ju också jobbat hårt på. Så det har gjort att vi minskat väldigt mycket på tillförseln av kväve och fosfor till Östersjön från 1980-talet när det pikade. Så på det sättet är det ju ändå en positiv utveckling, men det tar ju lång tid innan man ser resultatet av det i havet.
Olivia: Men kan ni se något resultat från det här när ni mäter?
Lena: Nej, alltså i utsjön - alltså i öppet hav där vi jobbar, där märker man inte några drastiska förändringar av det här ännu, det finns inga stora minskningar av näringsämnen varken i yt- eller djupvatten. Men vid kusten där vet jag att det skett en del förbättringar, bättre siktdjup, mindre övergödningseffekter så där händer det lite mer och lite snabbare.
Olivia: Så det kommer att dröja innan vi ser ett Östersjön som har återhämtat sig?
Lena: Alltså, även om vi fortsätter att hålla tillförseln av kväve och fosfor nere, och minskar den ytterligare - vi har ju fortfarande inte nått de målnivåerna som vi har satt upp. Så det kommer ju att ta tid innan vi ser effekterna - alltså när man förändrar ett ekosystem så att det hamnar i obalans, då kan man heller inte räkna med att återhämtningen är rakt tillbaka till så som det var innan. Utan då har det kanske en annan väg att ta och då kanske det hamnar i ett läge som är bättre än det vi har nu, men det kanske inte kommer se lika ut som det gjorde innan vi satte igång den här övergödningen och det fick de konsekvenserna som det har fått. Så det får man ha klart för sig, att när man har förstört något i naturen så tar det alltid lång tid att återställa, och det är inte alltid som det går att återställa till det läget som det var innan man förändrade det. Men om vi inte gör något alls, så kommer ju det att vara lika dåligt eller bli ännu sämre. Så det får man ju fundera på, om man vill kunna nyttja Östersjön för fiske och rekreation eller om man bara vill att det ska vara ett dött hav. Så det handlar ju om vad man vill ha för natur runt sig, och vad man vill kunna nyttja den till, har man ett dött hav så kan man ju inte nyttja den till några resurser som fiske till exempel. Så det är ju en fråga som vi får ställa oss, själv skulle jag gärna se ett friskt hav, jag tycker att det ger mer, om vi har ett hav där vi kan fiska och bada utan att simma i algblomningar.
[Musik]
Olivia: Och nu är vi tillbaka med Elin Almroth Rosell, och vi ska fortsätta att prata om Östersjön i framtiden, men vi ska lägga till en parameter och det är den klimatförändring som vi ser nu och hur den kan se ut i framtiden. Och för att säga något om Östersjön i framtiden så använder man sig av matematiska modeller, och i de här modellerna så kan man då sätta in olika secenarier, och i den klimatscenariotjänst som finns på SMHIs webbsida så har man tagit in en framtid med mycket höga växthusgasutsläpp och en framtid med lägre utsläpp av växthusgaser, men fortfarande mer än målen i Parisavtalet, och hur det då påverkar de syrefria bottnarna. Man kan också kolla på vad som händer med de syrefria bottnarna beroende på olika mängder näringsämnen som tillförs. Och vad som sker med Östersjön i framtiden är ju du Elin expert på, vad skulle du säga, är det kört för Östersjön i framtiden?
Elin: Jag hoppas att det går att fixa, det är inte “kört” för Östersjön. Men det vi ser att mängden näringsämnen som man släpper ut spelar en större roll än vad själva klimatförändringen gör. Så att om man inte lyckas att minska utsläppen av näringsämnen, som man ju till viss del redan gjort, då kommer övergödningen att förvärras med ett förändrat klimat. Men om man lyckas med att minska övergödningen, då kommer klimatförändringen inte ha så stor effekt på övergödningen och därmed de syrefira bottnarna. Så allra värst blir det om vi fortsätter att ha stora utsläpp med näringsämnen till havet samtidigt som klimatförändringen.
Olivia: Så om det då skulle bli så att vi har höga utsläpp av näringsämnen samtidigt som vi fortsätter att släppa ut stora mängder av koldioxid så att vi får en stark klimatförändring, vad är det i klimatförändringen som skulle påverka de syrefria bottnarna i Östersjön?
Elin: Det är lite olika delar i klimatförändringen som påverkar olika saker. I vår del av världen, här i norr, kommer förmodligen nederbörden att öka. Det skulle ju bidra till att vi får mer avrinning från land, mer vatten som sköljer av, mer flodtillförsel, vilket i sin tur får med sig mer näringsämnen. Och det här sker ju även naturligt, så det behöver ju inte vara människans ökning av användandet av näringsämnen som följer med utan det kan vara naturliga näringsämnen. Dessutom eftersom vi får en högre vattentemperatur, så innebär det högre nedbrytningshastigheter, det mesta av biologiska aktiviteten ökar ju om vi får en högre temperatur. Och det innebär ju då att syret konsumeras snabbare. Sen är det en sak till och det är de här inflödena som vi pratade om förut, de kommer inte att innehålla lika mycket syre som innan för att lösningen av syret i vattnet minskar om man har ett varmare vatten.
Olivia: Alltså inflödet från de här floderna?
Elin: Nej, från Nordsjön då, och dessutom så kan ju den här skiktningen påverkas också. Så vi får mer avrinning från land som gör att vi får mindre salt i det övre lagret. Men sen så kan ju havsnivåhöjningen öka, vilket kan påverka inflödet, men hur det kommer att påverka, om det blir mer eller mindre inflöden det kan jag faktiskt inte svara på.
Olivia: Så det är alltså en rad olika grejer i en klimatförändring som kan påverka de syrefria bottnarna i Östersjön.
[Musik]
Olivia: Det sista vi ska prata om är ett forskningsprojekt som du har jobbat med, ni har liksom modellerat där vad som skulle hända om man hade stora pumpar i Östersjön som skulle blanda omkring det syrerika vattnet med det syrefattiga vattnet. Och det här låter ju som ett Sciene Fiction-projekt, och det här är ju inget som ni har gjort på riktigt, men ni har ändå gjort det för att titta på hur det skulle bli om man gjorde det på riktigt… vad visade era modeller? Skulle det här kunna vara en del av en lösning?
Elin: Så vi fick ett uppdrag, kan man säga att testa det här, så ett litet pilotprojekt. Så vi har då som du sa, i våra modeller satt ut cirka 100 pumpar i Östersjön, som har då pumpat ytnära vatten hela vägen ned till botten i de djupaste delarna av bassängerna. Och då har vi då tittat på våra modellresultat och sett hur detta påverkar syre, fosfat, salthalt och så vidare. Och det vi ser är att när man startar pumparna då får man en liten syreökning på bottnarna, man får en minskning i fosfathalter då det binds upp i sediment, och vi får en minskad salthalt vid botten. Men sen då när vi stänger av pumparna, vi pumpar då i 20 år i modellen, så tar det då 10 år så är det tillbaka till där vi började. Det här är dock preliminära resultat, vi har inte publicerat dem än, och vi har inte heller analyserat det färdigt.
Olivia: Så det skulle då bara vara en lösning om vi pumpade hela tiden framöver? I alla fall mer än 20 år?
Elin: Ja, det är så som jag tolkar det ja.
[Musik]
Olivia: Och det får bli det sista i det här avsnittet. Gästerna har alltså varit Elin Almroth Rosell och Lena Viktorsson. Hej då!
Gäster: Lena Viktorsson och Elin Almroth Rosell
Programledare: Olivia Larsson
[Musik]
Lena: Alltså även om vi fortsätter och hålla tillförseln nere och minskar kväve och fosfor ytterligare, vi har ju fortfarande inte nått målnivåerna som vi har satt upp, så kommer det att ta tid innan vi ser effekterna. Och det är ju så att när man väl har förstört någonting i naturen så tar det att det lång tid att återställa, och det är inte alltid man kan återställa det till läget som det var innan.
[Musik]
Olivia Larsson: Övergödning, försurning och föroreningar är bara några av de hot som finns mot arterna i havet. Samtidigt pågår en klimatförändring, som med varmare temperatur, förändrade havsströmmar och stigande havsnivåer, både ser ut att förvärra flera av de redan befintliga problemen men också skapa nya. I SMHIs poddserie Havet i förändring så får du möta forskare och experter som arbetar med att ta reda på hur havet egentligen mår och vilka framtida utmaningar som finns.
[Musik]
Olivia Larsson: Hej och välkomna till SMHI-podden och vår avsnittsserie: ”Havsmiljön i förändring”. Jag som programleder den här podden heter Olivia Larsson och är klimatvetare och jobbar som kommunikatör här på SMHI. I dag ska vi prata om hur syrefria bottnar - också kallade döda bottnar - uppstår. Vi kommer också att prata om hur klimatförändringen kan påverka detta, och vilka potentiella åtgärder som finns för att göra den här situationen bättre.
Experterna i det här avsnittet kommer att vara Lena Viktorsson, doktor i oceanografi, som vi möter i Lysekil efter att hon precis kommit i land med forskningsfartyget Svea efter en vecka med provtagningar, datainsamling och analyser runt den svenska kusten. Och sedan har jag även besökt Elin Almroth Rosell i Göteborg, som är doktor i marin kemi och fokuserar mycket av sin forskning på SMHI kring på biogeokemin i Östersjön.
Och dagens första gäst som vi ska ta in är Lena Viktorsson, som jag intervjuat via länk, och här beskriver hon läget i Östersjön gällande de syrefria bottnarna:
Lena: Det är väldigt stor utbredning av bottnar med syrebrist, och det här har vi ju sett ungefär i samma storleksordning sedan ungefär 2000 början på 2000-talet då. Det är en mycket större utbredning än det var tidigare. Vi hade en ökning från 80-talet och framåt. Så nu har vi ju för en femtedel av bottnar i Östersjön som lider av syrebrist eller som är helt syrefria.
Olivia: Och vilken riktning går det nu?
Lena: Ja, alltså nu är det ju en del variationer från år till år, lite mer eller lite mindre än föregående år men det ligger kvar på ungefär samma nivå som det har gjort de senaste ungefär 20 åren, en liten tendens till ökning kanske. Men nu har vi syrebrist så högt upp i vattenmassan så att det nästan når ända upp till språngskiktet som delar av ytvattnet och djupvattnet då. Så syrebristen uppe i öppet hav kan inte expandera jättemycket mer än den nivå som den är på nu. Det kan ju hända en del till då kanske, men den är kanske inte på sitt max men ganska nära då.
Olivia: Men om situationen är nära sitt max nu, betyder det att det liksom… är det nu så dåligt som det kan bli eller kan det bli värre?
Lena: Nja, det som är nu är ju så att säga väldigt dåligt, så även om om det inte skulle kunna bli sämre så skulle det vara väldigt allvarligt. Men det kan också bli sämre, eller blir hela tiden sämre, på det sättet att även om inte ytan blir jättemycket större från år till år, så är det ju så att mängden syre som saknas blir större, så syreskulden ökar. Så för varje år som går så kommer det att krävas att ännu mer syre tillförs för att man verkligen ska komma ur den här situationen.
[Musik]
Olivia: Och som gäst i studion idag har jag Elin Almroth Rosell. Välkommen hit Elin!
Elin: Tack!
Olivia: Och jag tänkte att du får börja med att förklara hur de här syrefria bottnarna uppstår…
Elin: Så vi har växter och växtplankton som lever i havet, de tar upp näring i den ljusa eller den översta delen av vattenpelaren där de får tillräckligt med ljus. Och de här växtplanktonen är ju en viktig del i näringskedjan i havet, de är mat för massa djur, till exempel djurplankton. Men när det blir för mycket av de här växtplanktonen så sjunker de till botten tillsammans med rester av annat biologisk material som fekalier till exempel, vilket är djurbajs eller fiskbajs, döda djur, döda plankton och när de bryts ned så konsumeras syre och om de då sjunker ner hela vägen ner till botten så är det ju där syret konsumeras, och om det här pågår under en längre tid så går det åt mer syre än det syret som transporteras dit, och då blir det syrebrist.
Olivia: Alltså själva nedbrytningen kräver mer syre än vad som finns på botten?
Elin: Ja, och då blir det en syrefri botten.
Olivia: Och det är det som man också har en död botten?
Elin:Ja, om det pågår under längre tid, ja då får man en död botten. Den är död så till vida att större växter och djur inte kan leva där, de som kan simma därifrån, dom simmar ju därifrån, men de som är fast där de dör eftersom de inte får syre. Men egentligen är bottnarna inte döda utan det finns en massa mikroorganismer som lever där, till exempel sulfatreducerande bakterier, och de fortsätter att bryta ner organisk material och lever och bor där, men det är också de bakterierna som gör att det luktar som rutter ägg.
Olivia: På havets botten?
Elin: Ja, på havets botten, eller om man tar upp både vattnet eller en del av leran.
Olivia: Och som vi redan har pratat om så är ju de syrefria bottnarna utbredda i Östersjön, och det här är någonting som man ofta har kopplas samman med övergödningen. Alltså ökad tillförsel av näringsämnen via mänsklig aktivitet som till exempel då konstgödsel och via avlopp. Vill du beskriva hur det här hänger ihop med de syrefria bottnarna?
Elin: Syrebrist är en av de stora symptomen på övergödning. Övergödningen är att det är för mycket näring i vattnet, näringen leder till att vi får ökad produktion av växtplankton som sjunker ner till botten då får vi en syrebrist vid bottnarna. Och det är den här syrebristen som vi ser.
Olivia: Men varför är det så att Östersjön just är så hårt drabbat av övergödning och syrefria bottnar som följd?
Elin: Ja, Östersjön, det är ett relativt stängt hav, ett innanhav, det har en trång förbindelse med Nordsjön via Kattegat Skagerrak. Det begränsar inflödet av vatten mellan Nordsjön och Östersjön. Dessutom ser ju många älvar som rinner ut i Östersjön så avrinningen från land med sötvatten är väldigt stor, och det gör att vi får två olika vattenmassor i Östersjön. Ett sötare ytvatten som är lättare och ett tyngre saltare vatten som ligger i de djupare delarna, saltet gör att vattnet blir tyngre. Så det gör att Östersjön är uppdelat i två skikt, gränsen mellan de här skikten den brukar ligga på 60 till 70 meter djup, och det är förhindrar en omblandning eller en transport av syre ner från ytvattnet. De här djupare delarna får i stort sett bara tillförsyret med syrerikt ytvatten från Kattegatt Skagerakområdet vid så kallade stora inflöden. Och då sjunker det här ned för då är det tyngre, till de djupare delarna och tar med sig syrerikt vatten. Det gör att man då får ett tillflöde av syre men det det händer ju inte så ofta. Det händer bara under vissa förhållanden.
Olivia: Och vad kan det vara för förhållanden?
Elin: Ja, det ska blåsa men med en viss hastighet, vindhastighet, under en längre tid och vattenståndet ska helst vara lägre i Östersjön och höger utanför. Så det har med lufttryck och vind och så att göra.
Olivia: Och hur ofta kan det här ske? Alltså pratar vi om år, eller månader, eller veckor liksom?
Elin: Under de här senaste åren eller decennierna, så har det kanske skett var tionde år ungefär. Det är ju väldigt oregebundet. Det är ju inte säkert att det sker var tionde år. Men sen så sker det mindre inflöden, där det kommer in vatten, men de går inte ner lika djupt i Östersjön. Och så här har du ju alltid varit i Östersjön egentligen, eller alltid varit kanske fel, men historiskt så har just Östersjön lidit av syrebrist.
Olivia: Redan innan vi börjar släppa ut konstgödsel?
Elin: Ja, redan innan, alltså för flera tusen år sedan också. Man tror att det har berott på till exempel klimatförändringar eller och förändringar i avrinning från land och sådana saker. Så Östersjön är känslig för sådana här typer av förändringar.
Olivia: Men man kan ändå se liksom att det har påverkat ännu mer sen efterkrigstiden när vi började med konstgödsel?
Elin: Ja, den syrebristen som vi ser nu, den tror vi beror på att man börjar använda konstgödsel i efterkrigstiden. Det var billigt, och det var nytt och det satte fart på jordbruket, och man behövde mat.
[Musik]
Olivia: Och hur kan man då veta så mycket om hur det ser ut på havets botten? Det är ju för att man mäter så regelbundet. Och SMHI använder sig av forskningsfartyget Svea för de här mätningarna, och varje höst så gör man bland annat en syrekartering och sen så gör man varje månad regelbundna mätningar. Men för att vi ska få en inblick i hur de här mätningarna går till, så har jag besökt forskningsfartyget Svea efter att det hade varit ute på en av sina resor, och där visade Lena VIktorsson mig hur mätningarna går till.
[På forskningsfartyget Svea]
Olivia: Nu är jag på forskningsfartyget Svea som står i hamnen i Lysekil med Lena Viktorsson som är doktor i oceanografi och som har varit ute på en veckas lång resa, vilket man gör cirka en gång i månaden. Vart är det som ni har åkt den här gången?
Lena: Vi startade i Kalmar, sen åkte vi norrut, rundade Kalmar och sen ned söder i Sverige förbi Bornholm och sen upp här på västkusten genom Kattegatt och Skagerrak och nu är vi i Lysekil. Vi har besökt ungefär 20 stationer, alltså samma platser, positioner som vi gör tidigare månader för att vi ska få en lång mätserie.
Olivia: Så ni mäter dels på de här stationerna, men ni mäter också hela tiden när ni åker?
Lena: Ja, men det stämmer. Det är en av de nya förbättringarna med det här nya forskningsfartyget Svea. Så då har vi en ferrybox ombord som tar in ytvatten och då kan vi med den mäta olika parametrar som salt och temperatur såklart, syre, men även olika biologiska parametrar som hänger ihop med cyanobakterierna på sommaren.
Olivia: Ja, och hur mår du då efter en sån här resa när du varit på sjön i en vecka?
Lena: Ja, men nu är man rätt så trött. Vi jobbar ju skift, så vi jobbar 12 timmar per dygn men i 8 timmars skift, så det blir ju att man jobbar natt, och ibland är det stormigt, så man blir ju rätt trött efter att ha varit ute.
Olivia: Och nu står vi framför ett stort mätinstrument. Vill du säga vad det hette?
Lena: Ja, det här är då ryggraden i vårt program, vad vi normalt kallar för CTD, vilket är lite förenklat vad den egentligen gör, CTD står för konduktivitet, temperatur och djup, så det är alltså salthalt, temperatur och djup, men den mäter mycket mer än så bland annat syre och turbiditet. Men förutom det så sitter här något som vi kallar rosetten, du ser att det är gråa flaskor som hänger här och med dem hämtar vi upp vatten från hela djupet. Så vi sänker ned den ända till botten och så mäter vi dels med de här sensorerna CTD, dels hämtar vi upp vattenprov med flaskorna. Och med flaskorna kan vi då mäta andra parametrar som inte har sensorer, som näringsämnen till exempel utan de proverna får vi analysera på labbet.
Olivia: Och den här grejen som jag sa att vi står vid, den är ju väldigt hög… typ 2 meter…
Lena: Ja, den går i alla fall över mitt huvud när jag står här under.
Olivia: Och som Lena sa så har den ju massa tuber på sig, och med dem kan man samla in vatten på det djupet man vill ha.
Lena: Ja, precis, jag kan ju visa dig! Även om inte ni som lyssnar ser så kan ju du då få en förståelse. Så det finns då en hasp, som man liksom fäster upp de här locken med på de här gråa rören som egentligen är. Så man kan fästa upp snörena på den här haspen så de håller sig öppna, och till den här haspen finns det då en utlösningsmekanism i den mjukvara som vi använder. Så då kan man kolla på datan när den här är nere, och då ser man hur ser det ut - den här CTD mäter då vilket djup man är på, salthalt, temperatur och syre. Och då ser man: “nu är vi på 20 meter - då skickar vi en signal till den här haspen” och då…
[Högt ljud när locket stängs]
Olivia: Oj, men hur djupt kan den här mäta?
Lena: Oj, jag kan inte det djupaste (skratt), men det djupaste som vi mäter är 450 meter i Landsortsdjupet mellan Gotland och Stockholm. Men den kan mäta djupare än så.
Olivia: Men 450 meter låter ju jättedjupt det med, är det ett sådant djup som är syrefritt? För det är ju det vi ska prata om idag.
Lena: Ja, i Östersjön så är det ju så. Där är allt under 70-80 meters djup syrefritt, runt Gotland. Kommer man mer söderut, som söder om Skåne och mot Bornholm så är syresituationen lite bättre, där är det heller inte lika djupt, så där är det oftast syrefritt nära botten, mot 70-80 meters djup.
Olivia: Och mäter man syrebristen med den här?
Lena: Ja precis, så med CTD så finns det sensor för syre som man kan mäta direkt, på väldigt hög upplösning, man skulle kunna mäta på varje centimeter om man vill. Men sen tar vi också syre ifrån de här vattenproverna, från de här hämtarna som vi precis pratade om, och analyserar med en metod som vi kallar för Winkler-metoden, som är en väldigt gammal metod för att bestämma syre, men också väldigt precis.
Olivia: En av dina kollegor sa att de var typ från 1800-talet.
Lena: Ja precis, den har några år på nacken, men den är väldigt precis.
[Musik]
Olivia: Nu kan det låta som att utvecklingen av Östersjön går åt fel håll, men det stämmer inte riktigt. Utan sen 1980 har utsläppen av näringsämnen som kväve och fosfor minskat, och länderna runt Östersjön är en del av Helsingforskonventionen som har som syfte att arbeta för en bättre miljö i Östersjön. Och nu ska vi höra Lena Viktorsson om vad som görs i Östersjöområdet för att minska utbredningen av syrefria bottnar.
Lena: Så det man har gjort är att komma överens om vad man ska ha för målsättning gällande mängden näringsämnen som man kan tillsätta från Östersjön via land, det som rinner ut via floder och reningsverk. Så man har satt upp mål för hur mycket det ska vara från de olika landområdena. Så då har man jobbat mycket med att få ner tillförseln av näringsämnen, fosfor och kväve handlar det mest om i Östersjön. För att i slutaändan minska på den här mängden organiskt material som produceras och sen faller ned i de här djuphålorna, som är det som medför syrebristen.
Olivia: Och hur har man jobbat för att få ned den här tillförseln av näringsämnen?
Lena: Ja, det är ju en mängd insatser som görs i alla länderna runt om. Men det handlar ju om att minska utsläppen som kommer från jordbruksmark, för där använder man ju konstgödsel eller gödsel överhuvudtaget. Då kan det ju handla om sådant som att återskapa våtmarker, och att gödsla vid rätt tid så att man inte förlorar gödseln ut i vattendragen. Så mycket arbete med åtgärder kring det, att förbättra användningen av gödslingen inom jordbruket och markerna runt omkring. Och då också då att införa ökad rening av fosfor och kväve vid reningsverken och också att bygga ut reningsverken runt Östersjön. Det finns ju flera städer som fått reningsverk först senare än vad man kan tänka sig, så det har man ju också jobbat hårt på. Så det har gjort att vi minskat väldigt mycket på tillförseln av kväve och fosfor till Östersjön från 1980-talet när det pikade. Så på det sättet är det ju ändå en positiv utveckling, men det tar ju lång tid innan man ser resultatet av det i havet.
Olivia: Men kan ni se något resultat från det här när ni mäter?
Lena: Nej, alltså i utsjön - alltså i öppet hav där vi jobbar, där märker man inte några drastiska förändringar av det här ännu, det finns inga stora minskningar av näringsämnen varken i yt- eller djupvatten. Men vid kusten där vet jag att det skett en del förbättringar, bättre siktdjup, mindre övergödningseffekter så där händer det lite mer och lite snabbare.
Olivia: Så det kommer att dröja innan vi ser ett Östersjön som har återhämtat sig?
Lena: Alltså, även om vi fortsätter att hålla tillförseln av kväve och fosfor nere, och minskar den ytterligare - vi har ju fortfarande inte nått de målnivåerna som vi har satt upp. Så det kommer ju att ta tid innan vi ser effekterna - alltså när man förändrar ett ekosystem så att det hamnar i obalans, då kan man heller inte räkna med att återhämtningen är rakt tillbaka till så som det var innan. Utan då har det kanske en annan väg att ta och då kanske det hamnar i ett läge som är bättre än det vi har nu, men det kanske inte kommer se lika ut som det gjorde innan vi satte igång den här övergödningen och det fick de konsekvenserna som det har fått. Så det får man ha klart för sig, att när man har förstört något i naturen så tar det alltid lång tid att återställa, och det är inte alltid som det går att återställa till det läget som det var innan man förändrade det. Men om vi inte gör något alls, så kommer ju det att vara lika dåligt eller bli ännu sämre. Så det får man ju fundera på, om man vill kunna nyttja Östersjön för fiske och rekreation eller om man bara vill att det ska vara ett dött hav. Så det handlar ju om vad man vill ha för natur runt sig, och vad man vill kunna nyttja den till, har man ett dött hav så kan man ju inte nyttja den till några resurser som fiske till exempel. Så det är ju en fråga som vi får ställa oss, själv skulle jag gärna se ett friskt hav, jag tycker att det ger mer, om vi har ett hav där vi kan fiska och bada utan att simma i algblomningar.
[Musik]
Olivia: Och nu är vi tillbaka med Elin Almroth Rosell, och vi ska fortsätta att prata om Östersjön i framtiden, men vi ska lägga till en parameter och det är den klimatförändring som vi ser nu och hur den kan se ut i framtiden. Och för att säga något om Östersjön i framtiden så använder man sig av matematiska modeller, och i de här modellerna så kan man då sätta in olika secenarier, och i den klimatscenariotjänst som finns på SMHIs webbsida så har man tagit in en framtid med mycket höga växthusgasutsläpp och en framtid med lägre utsläpp av växthusgaser, men fortfarande mer än målen i Parisavtalet, och hur det då påverkar de syrefria bottnarna. Man kan också kolla på vad som händer med de syrefria bottnarna beroende på olika mängder näringsämnen som tillförs. Och vad som sker med Östersjön i framtiden är ju du Elin expert på, vad skulle du säga, är det kört för Östersjön i framtiden?
Elin: Jag hoppas att det går att fixa, det är inte “kört” för Östersjön. Men det vi ser att mängden näringsämnen som man släpper ut spelar en större roll än vad själva klimatförändringen gör. Så att om man inte lyckas att minska utsläppen av näringsämnen, som man ju till viss del redan gjort, då kommer övergödningen att förvärras med ett förändrat klimat. Men om man lyckas med att minska övergödningen, då kommer klimatförändringen inte ha så stor effekt på övergödningen och därmed de syrefira bottnarna. Så allra värst blir det om vi fortsätter att ha stora utsläpp med näringsämnen till havet samtidigt som klimatförändringen.
Olivia: Så om det då skulle bli så att vi har höga utsläpp av näringsämnen samtidigt som vi fortsätter att släppa ut stora mängder av koldioxid så att vi får en stark klimatförändring, vad är det i klimatförändringen som skulle påverka de syrefria bottnarna i Östersjön?
Elin: Det är lite olika delar i klimatförändringen som påverkar olika saker. I vår del av världen, här i norr, kommer förmodligen nederbörden att öka. Det skulle ju bidra till att vi får mer avrinning från land, mer vatten som sköljer av, mer flodtillförsel, vilket i sin tur får med sig mer näringsämnen. Och det här sker ju även naturligt, så det behöver ju inte vara människans ökning av användandet av näringsämnen som följer med utan det kan vara naturliga näringsämnen. Dessutom eftersom vi får en högre vattentemperatur, så innebär det högre nedbrytningshastigheter, det mesta av biologiska aktiviteten ökar ju om vi får en högre temperatur. Och det innebär ju då att syret konsumeras snabbare. Sen är det en sak till och det är de här inflödena som vi pratade om förut, de kommer inte att innehålla lika mycket syre som innan för att lösningen av syret i vattnet minskar om man har ett varmare vatten.
Olivia: Alltså inflödet från de här floderna?
Elin: Nej, från Nordsjön då, och dessutom så kan ju den här skiktningen påverkas också. Så vi får mer avrinning från land som gör att vi får mindre salt i det övre lagret. Men sen så kan ju havsnivåhöjningen öka, vilket kan påverka inflödet, men hur det kommer att påverka, om det blir mer eller mindre inflöden det kan jag faktiskt inte svara på.
Olivia: Så det är alltså en rad olika grejer i en klimatförändring som kan påverka de syrefria bottnarna i Östersjön.
[Musik]
Olivia: Det sista vi ska prata om är ett forskningsprojekt som du har jobbat med, ni har liksom modellerat där vad som skulle hända om man hade stora pumpar i Östersjön som skulle blanda omkring det syrerika vattnet med det syrefattiga vattnet. Och det här låter ju som ett Sciene Fiction-projekt, och det här är ju inget som ni har gjort på riktigt, men ni har ändå gjort det för att titta på hur det skulle bli om man gjorde det på riktigt… vad visade era modeller? Skulle det här kunna vara en del av en lösning?
Elin: Så vi fick ett uppdrag, kan man säga att testa det här, så ett litet pilotprojekt. Så vi har då som du sa, i våra modeller satt ut cirka 100 pumpar i Östersjön, som har då pumpat ytnära vatten hela vägen ned till botten i de djupaste delarna av bassängerna. Och då har vi då tittat på våra modellresultat och sett hur detta påverkar syre, fosfat, salthalt och så vidare. Och det vi ser är att när man startar pumparna då får man en liten syreökning på bottnarna, man får en minskning i fosfathalter då det binds upp i sediment, och vi får en minskad salthalt vid botten. Men sen då när vi stänger av pumparna, vi pumpar då i 20 år i modellen, så tar det då 10 år så är det tillbaka till där vi började. Det här är dock preliminära resultat, vi har inte publicerat dem än, och vi har inte heller analyserat det färdigt.
Olivia: Så det skulle då bara vara en lösning om vi pumpade hela tiden framöver? I alla fall mer än 20 år?
Elin: Ja, det är så som jag tolkar det ja.
[Musik]
Olivia: Och det får bli det sista i det här avsnittet. Gästerna har alltså varit Elin Almroth Rosell och Lena Viktorsson. Hej då!
Gäst: Björn Källström, Sam Fredriksson, Lena Granhag och Ing-Marie Gren
Programledare: Olivia Larsson
[Musik]
Sam Fredriksson: Börjar man prata om klimat, att vi har en klimatförändring och hur det kan påverka, om vi kommer få en förändring som eventuellt kommer att leda till fler invasiva arter, men även att de som väl kommer kan klara sig bättre och att eventuellt befintliga arter kan få det lite svårare än de har det nu då.
[Musik]
Olivia Larsson: Övergödning, försurning och föroreningar är bara några av de hot som finns mot arterna i havet. Samtidigt pågår en klimatförändring, som med varmare temperatur, förändrade havsströmmar och stigande havsnivåer, både ser ut att förvärra flera av de redan befintliga problemen men också skapa nya. I SMHIs poddserie Havet i förändring så får du möta forskare och experter som arbetar med att ta reda på hur havet egentligen mår och vilka framtida utmaningar som finns.
[Musik]
Olivia Larsson: Hej och välkomna till SMHI-podden och till det här första avsnittet i vår nya serie Havet i förändring. Jag som programleder den här podden heter Olivia Larsson och är klimatvetare och jobbar med kommunikation här på SMHI. I dag ska vi prata om hur invasiva främmande arter i haven hotar de redan inhemska ekosystemen, och hur hotet från de invasiva arterna i de svenska haven ser ut att öka ännu mer genom den globala uppvärmningen.
Vad är då invasiva främmande arter? Det hör vi Björn Källström doktor i marinbiologi förklara här:
Björn Källström: För det första så ska jag förklara begreppet invasiva främmande arter, och vi alla som håller på med det här slarvar nog ibland och säger invasiva arter om det mesta, men egentligen är det en strikt definition där en främmande art är en art som vi människor har flyttat på över jorden medvetet eller omedvetet, och sen efter en stund då och det är väl det vi håller på med projektet också, så får man ju se att om det nu kommer en ny art, kommer den påverka ekosystemet och den biologiska mångfalden eller oss människor på ett negativt sätt eller om den har potentiellt kan göra det då kallas den för invasiv. Så först en främmande art, då har vi flytta hit den till skillnad från arter som sprids naturligt och sedan om den ställer till problem eller kan ställa till problem då får den liksom graderas upp och kalla sig för invasiv främmande art. Men i vardagligt tal så säger vi invasiva arter om det mesta. Men egentligen så ska man ju vänta och se om den har ställt till problem för att den ska kallas för det.
Olivia Larsson: Och Björn Källström är en av forskarna i det tvärvetenskapliga forskningsprojektet: Handlingsplan för invasiva arter i akvatisk miljö som vi kommer att följa i det här avsnittet, ett forskningsprojekt som SMHI är en del av. Men innan vi går in mer på projektet så ska Björn Källström få beskriva läget för de invasiva arterna just nu:
Björn Källström: Tittar man på det över världen så har ju då invasiva arter ställt till problem på många håll i havet. Och anledningen till varför man är på tårna är ju för att invasiva främmande arter är ju med på lista över de fem största hoten mot den biologiska mångfalden tillsammans med klimatförändringar och att vi fiskar mycket och allt vad det nu är. Så ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden är det ökande problemet med invasiva främmande arter och det tycks ju öka inte minst i Sverige och det finns en nära koppling till klimatförändringar och invasiva främmande arter. Så när jorden värms på grund av klimatförändringen så ökar ju chansen att fler och fler arter ska trivas här i vår annars lite kallare miljö, så när vattnet blir varmare så kan det komma flera invasiva arter.
Olivia: Och vi kommer att komma tillbaka till Björn Källström på Göteborgs marinbiologiska laboratorium senare i det här avsnittet. Men först så ska vi få en introduktion till det här forskningsprojektet som vi ska följa idag av Sam Fredriksson, doktor i fysisk oceanografi och forskare på SMHI.
Sam Fredriksson: Man kan säga att det här projektet, eller arbetet med invasiva arter överlag, har fyra steg. Det första steget är att från första början förhindra att de här arterna introduceras till de här områdena. Om de ändå har kommit hit så ska vi försöka upptäcka dem i ett tidigt stadium. Och det gör vi bland annat med allmänheten och så kallad medborgarforskning. Sedan vill man också försöka spåra och förutsäga vilka områden de här arterna kommer att spridas, bland annat genom att modellera och beräkna troliga områden som de kommer att spridas till. Och det är den här delen som jag och SMHI jobbar mycket med. Slutligen har vi en del där vi ska se hur man kan utrota dem eller så långt som möjligt kontrollera de invasiva arterna på ett kostnadseffektivt sätt.
Och det är ett väldigt spännande projekt i och med att vi drar över ett antal olika kompetenser. Dels Göteborgs marinbiologiska laboratorium som jobbar mycket med den biologiska sidan, och vi har med oss Chalmers som jobbar med införsel till området och så vi på SMHI som tittar på hur de sprids med strömmar i området, och sen SLU då som sätter ihop den här bioekonomiska modellen och ska försöka se hur vi kan hantera det på ett kostnadseffektivt sätt.
Olivia Larsson: Och det här forskningsprojektet fokuserar på ett område på den svenska västkusten runt Orust och Tjörn. Och man ser på två stycken olika sorters främmande arter, det är dels blåskrabban vars första fynd i Sverige man gjorde 2012 och sen är det den småprickiga penselkrabban där det första fyndet i Sverige gjordes 2016. Och för att vi ska lära känna de här krabborna lite bättre, och för att vi också ska förstå hur de påverkar vår inhemska strandkrabba, så har jag besökt marinbiolog Björn Källström och de här krabborna som finns på Göteborgs marinbiologiska laboratorium.
[Musik]
[Reportage från Göteborgs marinbiologiska laboratorium, pumparna i akvariumen hörs dovt i bakgrunden]
Olivia: Nu är jag på Göteborgs marinbiologiska laboratorium med Björn Källström som är marinbiolog. Och vi sitter här med massa krabbor, med blåskrabba och penselkrabba.
Björn: Det stämmer bra det, blåskrabba och sen heter den egentligen småprickig penselkrabba, men vi säger penselkrabba. Två stycken Stillahavsarter, asiatiska strandkrabbor som spritt sig till stora delar av världen, bland annat Sverige. Blåskrabban då…
Olivia: Okej, nu tar Björn upp en krabba här…
Björn: Som nyper mig just nu, men den ska väl släppa mig snart hoppas jag. Så här är en blåskrabba då. Jag ska strax visa varför den heter blåskrabba om den bara kunde tänka sig att släppa mig…
Olivia: (skratt)
Björn: Den brukar ju göra det ganska snart. De är ganska små krabbor. Är man från västkusten, eller har varit på västkusten och metat krabbor så vet man ju hur en vanlig strandkrabba ser ut. De kan bli ganska stora, 8–9 centimeter över skalet. Men de här blås- och penselkrabborna är betydligt mindre, kanske 4 centimeter som störst.
Olivia: Men ändå, är det här något som kan hota de inhemska krabborna?
Björn: Ja, precis, det är det som är problemet med de här invasiva främmande arterna som vi människor har tagit hit medvetet eller omedvetet. Och när vi släpper ned den i ett ekosystem där den inte hör hemma, då finns det en stor risk att den kommer att ta över och ställa till problem för det lokala ekosystemet och de arterna som finns där. Nu har jag tagit upp den igen, och nu har den släppt mig, och om man då tittar på den här som jag tycker väldigt fina krabban… väldigt mörk krabba med randiga ben, och hanen här hos blåskrabban har väldigt kraftiga klor fast att inte krabban är så stor, den är bara 3–4 centimeter över skalet. Och i klogreppet, tumgreppet, där finns en tydlig blåsa.
Olivia: Det ser ut som en liten, liten ballong.
Björn: Ja, det är därför som den heter blåskrabba. Nu har jag inte en lika stor penselkrabbehane här. Men penselkrabbehanarna har i stället för en liten blåsa en liten pensel här som små borst, så det är därför den heter penselkrabba. Honorna har det inte. Men här har jag en vanlig strandkrabba då, mest för att kunna visa upp skillnaden. Nu är den lika stor som de andra, alltså den europeiska strandkrabban som barn i alla åldrar metar på somrarna på västkusten. Och håller jag upp dem bredvid varandra så kommer du att se att det är en skillnad på dem i utseende, där den europeiska strandkrabban har ett mycket mer sexkantigt skal som smalnar ned mot bakdelen av den, medan blås- och penselkrabban är mer fyrkantig.
Olivia: Varför spelar det någon roll att de här strandkrabborna blir utslagna? Om dom här invasiva krabborna slår ut de inhemska krabborna så kanske de bara passar bättre här?
Björn: Alltså om det kommer en främmande art så måste den ju inte bli ett problem, det kanske bara blir en resurs. Och med de här krabborna då, vad spelar det för roll då som du säger, om det nu skulle bli så att de här två krabborna, penselkrabba och blåskrabba, slår ut den inhemska strandkrabban - nu är det väl ingen som tror det, men då skulle vi ju få två krabbor i stället för en, så då skulle vi ju fortfarande ha strandkrabban men en annan art. Och de kanske gör samma sak och inte gör så stor skada, och man tänker vad spelar det för roll. Men om vi ser på det globalt, och det är ganska häftigt om man tänker på det, varför vissa arter är så duktiga på att anpassa sig till nya miljöer, det är forskningsmässigt ganska spännande - vad är det som gör att de här arterna är så duktiga? Men risken är då att ett fåtal arter sprider sig över hela jorden, och finns nästan över allt, och om man då åker på semester så ser man inga nya krabbor när man går där och badar - som jag tycker om att göra - utan man ser samma krabbor som finns hos oss också, och det kan ju vara lite tråkigt. Men det är ett exempel på hur den globala biologiska mångfalden minskar. Nu verkar det som att några av de här krabborna är duktiga på att sprida sig, de håller nästan på att ta över jorden kan man säga, och de kommer att finnas på många många ställen, och totalt kommer det då bli mindre arter globalt - och det är inte bra - för den biologiska mångfalden, den vill vi ha.
Olivia: Men hur ser det ut i Sverige just nu, du sa att det inte är någon som tror att strandkrabban kommer att bli helt bort konkurrerande, vad är det ni har observerat?
Björn: Det är flera olika saker, en sak är att vi i labbet gör olika försök, ett är att vi gör konkurrens försök. Det är ganska enkelt, vi tar en krabba av varje sort, en penselkrabba, en blåskrabba, en strandkrabba, lika stora, och så stoppar vi ned dem i ett akvarium med en matbit i mitten och så tittar man bara på vem som vinner det där konkurrensförsöket. Då är det oftast penselkrabban som vinner tycker jag, den är buffligast och bråkigast och tar maten och får behålla den. Men skulle man ta ned en fullvuxen strandkrabba som är mer än dubbelt så stor som de andra krabborna kan bli då har de ju ingen chans mot strandkrabban - då är de ju större och starkare och de andra krabborna borde då inte vara något hot på det sättet. Det är det ena, och sen är det faktiskt så att våran strandkrabba, den europeiska - jag hade tänkt komma in på det här senare, men nu när du ställde frågan så - den är den absolut värsta invasiva arterna i världen. Alltså i Sverige är den ju inte det, inte i Europa, för där är den ju naturligt förekommande, men på många många andra platser i världen är ju den svenska strandkrabban ett jättejätteproblem. I Nordamerika till exempel har de mycket större problem än vad vi har av blås- och penselkrabban av vår strandkrabba. Och därför är det också lite spännande vetenskapligt, vår strandkrabba är ju så duktig på att vara invasiv på andra ställen, vad händer då när den får besök av invasiva arter i sin hemmiljö på den svenska västkusten. Så flera saker gör att vi tror inte att blås- och penselkrabban helt kommer utrota eller tränga undan strandkrabban, men de kommer minska i antal säkerligen för det blir ju tre arter i stället för en, och de konkurrerar om födan och om platsen, så påverkan det kommer det att bli.
[Musik]
Olivia: Nu kan man då kanske undra, hur har då de här krabborna kommit hit? Den delen av projektet har marinekolog Lena Granhag, som är docent på Chalmers arbetat med:
Lena: Jag skulle säga att de har kommit med sjöfart, med fartyg. Och då finns det två sätt som de kan följa med fartygen. Antingen i fartygens barlastvatten - som används för att balansera fartygen när man inte har så mycket last. Så då fyller man i stället vatten i tankar, och med det här vattnet kan larver eller de tidigare stadierna av krabborna följa med. Sen finns det ett sätt till som de kan följa med fartyg och det är i speciella områden på fartyget, det kan vara insänkningar i skrovet, och ett exempel på det är sjökistor som fartygen använder för att ta in havsvatten eller kylvatten till motorer - och där kan det hållas ganska mycket vatten och då larver men även fullvuxna krabbor.
Olivia: Så man tror alltså att de här krabborna från första början kom hit genom fartygens barlastvatten och sjökistor. Men jag frågade också Lena Granhag om man tror att krabborna kan sprida sig på liknande sätt med fritidsbåtar i området.
Lena: Vi kommer att undersöka detta i andra delen av projektet, men vi har en tanke om att krabborna kommer att kunna förflytta sig med fritidsbåtar. Då skulle det vara via ankare, och ankarkedjor som de flyttas från ett ställe till ett annat. Det finns en studie från Medelhavet som visar att man har hittat de här krabborna i fritidsbåtar också. Varför vi vill undersöka möjligheten att förflytta sig med fritidsbåtar är för att det i området som vi undersöker så finns det mycket fritidsbåtar och det är mycket fritidsbåtsaktivitet på sommaren.
Olivia: Så ett potentiellt sätt för krabborna att spridas när de är här kan vara via fritidsbåtar, men det är alltså något som man undersöker nu. Ett annat sätt är att de sprids via havsströmmar, och jag har varit hos Sam Fredriksson på SMHI och han har då visat mig då när han kör en modell över hur krabbornas larver spreds i fjordsystemet kring Orust och Tjörn.
Sam: Specifikt i det här projektet och den modellen som vi använder ska vi då följa krabbornas larver. Då är det så att när krabbhonorna är könsmogna så släpper de larver, företrädesvis på natten när det är högvatten. Sen så följer larverna med vattenströmmarna i ett antal veckor, tre veckor kanske, innan larverna bottenfäller, det vill säga sjunker ned till botten och börjar bildas till små nya krabbor. Och om jag startar simuleringen här så kan du se hur de här partiklarna här som ska motsvara larver, hur de rör sig lite fram och tillbaka med tidvattenflödet. Då kan man se att det finns en generell nordgående riktning. Så från det här området då i Stenungssund där man har sett att det finns både blåskrabbor och penselkrabbor så kommer vi få en spridning norrut, men även söderut.
Olivia: Och för att se så att de här modelleringarna av spridningen av krabblarver stämmer någorlunda överens med verkligheten, så använder man så kallade drifters. Och när jag träffade Sam så hade han med sig en sådan, och man kan säga att det ser ut ungefär som en hink med en flagga i. Men Sam Fredriksson ska få förklara mer om hur man använt drifters i projektet.
Sam: Jo, det här är drifters som kallas dom. I det här fallet är det ett samarbete med Gullmarsgymnasiet, deras science-klubb där som har tillverkat de här drifterserna. Och ja, det ser ut som en hink för själva utandömet är faktiskt ett avkapat avloppsrör. Sen har den massa elektronik i sig. Och sen låter man det helt enkelt… Man sjösätter dem i områden som man är intresserad av, och så följer de med havsströmmarna och så skickar de ut via mobilnätet ett sms till oss med position och havsvattentemperatur. Och på det viset kan vi följa hur de här drifterserna rör sig i området och sen jämföra det med modellen för att se så att modellen räknar som den ska.
[musik]
Olivia: Statusen för de här krabborna idag är att de fortsätter att spridas kring den svenska kusten. Och ett sätt att minska den här spridningen är att öka medvetenheten hos allmänheten, och det gör man genom att arbeta med så kallad medborgarforskning, och den här delen av projektet ska Björn Källström på Göteborgs marinbiologiska laboratorium få berätta mer om.
Björn: När det kommer en ny främmande art till ett område, och om den då lyckas att bli invasiv och alltså sprida sig ordentligt då är det väldigt väldigt svårt att bli av med den. Och den bästa chansen man har då är att upptäcka dem så tidigt som möjligt. Kan man upptäcka den första krabban och plocka bort den, då blir det ju ingen invadering. Det är ju lite orealistiskt. Men “tidig upptäckt” - det är ett sådant begrepp som är väldigt viktigt. Och då har man ju identifierat det absolut viktigaste sättet att nå tidig upptäckt, och det är att lära allmänheten att känna igen de här arterna och rapportera de invasiva främmande arterna. Och det är det som kallas för medborgarforskning. Vi forskare kan inte vara ute hela tiden, vi är ju inte så många. Utan vi tar hjälp av alla människors ögon och öron. Inte minst krabbmetande barn då, är ju väldigt bra medborgarforskare i detta fallet. Och sen lär vi också dem hur man rapporterar, och Havs- och vattenmyndigheten, som är den myndighet som har hand om invasiva främmande arter i våra hav, de har en inrapporteringssida som heter Rappen, rappen.nu, som är en del av artdatabanken - den här stora databasen. Och det är väldigt enkelt, man tar en bild med sin mobil av vad man fångat, går in på Rappen.nu och laddar upp och så kommer det till oss forskare.
Olivia: Och ni hade jobbat med ett skolprojekt?
Björn: Ja, för erfarenheten var ju att när krabborna kom till Sverige, blåskrabban kom 2012 till västkusten tror jag att det var, och penselkrabban några år senare 2016. Och de första åren var det bara barn som hittade krabborna. Vi fick in rapporter och vi fick in krabbor för vi åkte ju och hämtade dem - de var ganska få i början så vi var intresserade att få in så många som möjligt. Och barn lämnade in krabbor till oss, de hittade dem när de metade krabbor. Vi forskare åkte ut för vi tänkte att om barnen hittar krabbor, då ska väl vi också göra det, men vi hittade inga krabbor, så det var faktiskt lite pinsamt. I början ledade vi mycket, vi hade med oss burar, men fick inte en enda, medan barnen fortsatte att rapportera in. Så småningom så lärde barnen oss om hur man skulle hitta krabborna, och sen dess har vi också kunnat fånga dem. Och då kom vi på att det här med skolprojekt - det är en bra grej för det är barnen som har chansen att hitta de här krabborna. Så när vi då lär dem om hur man känner igen krabborna och hur man rapporterar dem, så har vi en chans att få en stor grupp rapportörer där ute.
Olivia: Vad kul att det var så att bara barnen hittade krabborna först…
Björn: Ja, så tillslut så blev vi inbjudna till en strand där barnen hade hittat många blåskrabbor. Då sa familjen så att kom hit så får ni se hur vi gör när vi fångar dem, så vi åkte dit. Då visade barnen att när det var lågvatten, vi har ju inte mycket tidvatten i Sverige, men 10-20 centimeter kan det ju dra sig undan, så att de här stenarna som ligger precis i vattenkanten och under dem bor krabborna, och då när vattnet drar sig undan så blir det bara luft kvar. Så då kan man gå och lyfta på stenarna. Det är det bästa sättet att hitta blås- och penselkrabbor, lite lågvatten och sen gå och lyfta på stenar. Och när barnen hade lärt oss det så var det inget större problem att hitta själva sen.
Olivia: (skrattar)
[musik]
Olivia: Och det här projektets sista del går ut på att undersöka hur man då kan göra för att bli av med de här arterna på ett så kostnadseffektivt som möjligt.
Och för den här delen har vi med oss Ing-Marie Gren från Sveriges Lantbruksuniversitet som är professor i miljö- och naturresursekonomi via telefon, och jag får be om ursäkt för att ljudkvalitén inte är toppen. Så Ing-Marie Gren om vilka möjliga åtgärder som finns för att begränsa spridningen av de främmande krabborna:
Ing-Marie: Du kan helt enkelt gå och plocka upp dem, och det kostar ju. Då tänker man att man har en timpenning beroende på hur många krabbor man fångar per timme. En annan mekanism är ju då spridningsmekanism eller tillförselmekanism, och det är ju via fartygen. Och den tillförseln kan man minska genom då rening av ballastvatten och att ta bort tillväxt på skrovet och fartyg, och det kostar ju också.
Olivia: Du nämnde plocka upp krabbor och också olika åtgärder på fartygen som rening av barlastvatten och att ta bort tillväxt på skorven, men är det här åtgärder som är åtgärder som är dyra att göra eller är det åtgärder som är rimliga att göra?
Ing-Marie: Vi har då räknat ut alltså per borttagen krabba - och det beror på vad det är för fartyg och om det är barlastvatten eller att ta bort påväxten på fartyg, så kan det variera mellan 0,2 kronor och upp till nästan 2 kronor, beroende på fartyg och åtgärder. Och när det gäller plock av krabbor, då är det så att den ena krabban, penselkrabban, den är billigare för enligt vår biolog projektet så finns de tätare per kvadratmeter, så det kostar knappt en krona. Medan blåskrabban kostar då 2 kronor per borttagen krabba, och då är det beräknat på lön för genomsnittlig kommunalarbetare i Sverige.
Olivia: Och det här låter ju kanske inte så mycket, du sa 0,2 till 2 kronor per krabba gällande åtgärder på fartyg, och sen mellan 1–2 kronor för att plocka krabbor. Men hur mycket krabbor är det då som vi pratar om?
Ing-Marie: Precis, precis, och där är det ju då våra bedömningar. Penselkrabban då, då är det upp emot 18 miljoner, blåskrabban då är det upp mot 8 miljoner, så då kan du ju snabbt räkna ut. Så om vi skulle göra något nu så kan man ju snabbt räkna ut att det skulle kosta några miljoner. Men gör man ingenting nu, då har jag räknat att efter 20 år beräknat på dess populationstillväxt, då skulle vi ha minst 10 till 20 gånger fler krabbor.
Olivia: Och de här beräkningarna för att bestämma vilket sätt som är mest kostnadseffektivt för att utrota eller kontrollera spridningen av de här krabbarterna gör Ing-Marie Gren genom så kallad bioekonomisk modellering. Och man kan säga att en bioekonomisk modell är en modell som bygger ihop naturens beteende med ekonomin, så i det här fallet bygger man exempelvis ihop hur och i vilken takt som krabborna sprids och förökar sig, med kostnaden för olika sätt att kontrollera spridningen, och också kostnaden för att skjuta på insatserna till framtiden - när krabbpopulationen blivit större. Och de här beräkningarna av hur man så kostnadseffektivt som möjligt kan begränsa arterna är något som man fortfarande jobbar med, men Ing-Marie Gren beskriver här det preliminära resultatet för studien:
Ing-Marie: Oavsett vilken ambitionsnivå så ska man både plocka på stranden och åtgärda fartyg i ungefär samma grad och göra det från start. Så man ska plocka 3–4 miljoner krabbor per år. Både genom att man plockar från stranden och åtgärder i fartyg. Så det är ju en ganska enkel regel.
Olivia: Och när är det man behöver göra det här?
Ing-Marie: Från start.
Olivia: Så från nu?
Ing-Marie: Från nu och ganska regelbundet, så man måste hela tiden plocka bort det nya men också det som redan finns.
[musik]
Olivia: Det som vi har pratat om idag är ju ett exempel på hur ett forskningsprojekt för att minska spridningen av invasiva arter kan se ut. Och det här är forskning som behövs nu, för i ett förändrat klimat förändras ju även arternas förmåga att överleva i sin nya miljö. Och den här klimatförändringen påverkar ju inte bara invasiva främmande arter, den påverkar de flesta arter i havet. Björn Källström från Göteborgs marinbiologiska laboratorium igen:
Björn: Klimatförändringarna förstärker ju effekten av invasiva främmande arter. Klimatzonerna flyttar sig ju mot polerna och det blir varmare även i vattnet. Och då blir det ju varmare här vid våra breddgrader och då kan ju fler arter överleva här och det tycker jag i alla fall att man kan se en ganska tydlig skillnad, så i början av 2000-talet så måste ju något ha hänt som jag tror är den varmare vattentemperaturen för då dök det upp en hel rad med nya främmande arter i Sverige. Och då kan man kanske tänka att det kan vara bra för klimatförändringarna kan vara en orsak till att arter annars dör ut och att den biologiska mångfalden minskar. Och här kan man ju då tänka att det kommer nya arter, och nya arter kommer ju inte bara för att vi flyttar på dem utan de sprider sig ju också naturligt, så när klimatzonerna flyttas söderut och norrut så sprids ju arterna med. Men de arterna som vi har, som är anpassade till ett kallt klimat, de får flytta längre norrut. Så arterna kommer att ersättas, både på naturlig väg och på grund av att vi människor flyttar på dem och transporterar in dem. Men tillslut så kan ju inte arterna som flyttas mot polerna ta vägen någonstans, utan de puttas ju nästan bokstavligt ut från jorden vid nordpolen eller sydpolen om det går riktigt långt, isbjörnarna är ju ett klassiskt exempel på det, de har ju ingenstans att ta vägen när deras livsmiljö försvinner.
Och när det gäller klimatförändringen så är det faktiskt inte bara den direkta uppvärmningen som påverkar spridningen av de invasiva arterna. Ett annat sätt som invasiva främmande arter kan spridas mer till Sverige som också har med klimatförändringen att göra är den kortare resväg för sjöfarten som kan uppstå då den arktiska oceanen blir allt mer isfri. Och om det ska Lena Granhag, docent på Chalmers få berätta mer.
Lena: Ja, det blir varmare och isen försvinner i Arktis. Så hur det kommer att påverka möjligheten för spridningen av invasiva arter: den tid som det tar för ett fartyg att förflytta sig från Stilla Havet till Atlanten, till exempel från Yokohama till Rotterdam då blir mycket kortare och då är det ju större chans att den arten som är i barlastvattnet överlever för det behöver ju inte då vara där så länge och det är en ganska tuff omgivning. Det gör att det är en större chans att de kan förflytta sig och överleva.
Olivia: Och det forskningsprojektet som vi har fokuserat på idag, det har ju handlat om ett ganska litet område kring Orust och Tjörn. Men man vill ju veta mer om den här kopplingen kring invasiva arter och klimatförändringen. Så man ska faktiskt påbörja ett nytt forskningsprojekt, vi hör Sam Fredriksson, oceanograf på SMHI, om det här:
Sam: Ja, då har ju vi beskrivit det här forskningsprojektet som var lokalt och hur det ser ut i nutid eller nära framtid. Parallellt med det har vi precis startat upp ett nytt forskningsprojekt för ett större område med deltagare från Norge, Danmark och Sverige. Så dels tittar vi på ett större område, men vi kommer också kolla på längre tidskalor, och då börjar vi prata om en klimatförändring och hur det kan påverka. Och då kollar vi dels på hur havsströmmarna kommer att förändras i det här nya klimatet men också hur salthalt och temperatur kommer att förändras. Och man har väl sett det, hur några av de här främmande arterna behöver till exempel ett visst antal dagar innan de kan fortplanta sig. Andra arter har däremot svårt att klara sig vid hårda vintrar. Så vi kommer att kolla på marina värmeböljor, och marina köldknäppar, och de här förändrade transportvägarna. Så vi kommer undersöka om vi eventuellt kan få fler främmande arter, men även att de som väl har kommit hit klarar sig bättre, eller att de som redan lever här får det sämre.
Olivia: Det var allt för dagens avsnitt, om invasiva arter och hur de påverkas av ett varmare klimat. Medverkande forskare i podden var Sam Fredriksson, doktor i fysisk oceanografi och forskare på SMHI, Björn Källström doktor i marinbiolog från Göteborgs marinbiologiska laboratorium, Lena Granhag marinekolog och docent på Chalmers, Ing-Marie Gren professor i miljö- och naturresursekonomi på Sveriges lantbruksuniversitet, som alla arbetar i projektet ”Handlingsplan för invasiva arter i akvatisk miljö” som finansieras av Trafikverket, Formas, Naturvårdsverket, och Havs- och vattenmyndigheten.
Gäst: Björn Källström, Sam Fredriksson, Lena Granhag och Ing-Marie Gren
Programledare: Olivia Larsson
[Musik]
Sam Fredriksson: Börjar man prata om klimat, att vi har en klimatförändring och hur det kan påverka, om vi kommer få en förändring som eventuellt kommer att leda till fler invasiva arter, men även att de som väl kommer kan klara sig bättre och att eventuellt befintliga arter kan få det lite svårare än de har det nu då.
[Musik]
Olivia Larsson: Övergödning, försurning och föroreningar är bara några av de hot som finns mot arterna i havet. Samtidigt pågår en klimatförändring, som med varmare temperatur, förändrade havsströmmar och stigande havsnivåer, både ser ut att förvärra flera av de redan befintliga problemen men också skapa nya. I SMHIs poddserie Havet i förändring så får du möta forskare och experter som arbetar med att ta reda på hur havet egentligen mår och vilka framtida utmaningar som finns.
[Musik]
Olivia Larsson: Hej och välkomna till SMHI-podden och till det här första avsnittet i vår nya serie Havet i förändring. Jag som programleder den här podden heter Olivia Larsson och är klimatvetare och jobbar med kommunikation här på SMHI. I dag ska vi prata om hur invasiva främmande arter i haven hotar de redan inhemska ekosystemen, och hur hotet från de invasiva arterna i de svenska haven ser ut att öka ännu mer genom den globala uppvärmningen.
Vad är då invasiva främmande arter? Det hör vi Björn Källström doktor i marinbiologi förklara här:
Björn Källström: För det första så ska jag förklara begreppet invasiva främmande arter, och vi alla som håller på med det här slarvar nog ibland och säger invasiva arter om det mesta, men egentligen är det en strikt definition där en främmande art är en art som vi människor har flyttat på över jorden medvetet eller omedvetet, och sen efter en stund då och det är väl det vi håller på med projektet också, så får man ju se att om det nu kommer en ny art, kommer den påverka ekosystemet och den biologiska mångfalden eller oss människor på ett negativt sätt eller om den har potentiellt kan göra det då kallas den för invasiv. Så först en främmande art, då har vi flytta hit den till skillnad från arter som sprids naturligt och sedan om den ställer till problem eller kan ställa till problem då får den liksom graderas upp och kalla sig för invasiv främmande art. Men i vardagligt tal så säger vi invasiva arter om det mesta. Men egentligen så ska man ju vänta och se om den har ställt till problem för att den ska kallas för det.
Olivia Larsson: Och Björn Källström är en av forskarna i det tvärvetenskapliga forskningsprojektet: Handlingsplan för invasiva arter i akvatisk miljö som vi kommer att följa i det här avsnittet, ett forskningsprojekt som SMHI är en del av. Men innan vi går in mer på projektet så ska Björn Källström få beskriva läget för de invasiva arterna just nu:
Björn Källström: Tittar man på det över världen så har ju då invasiva arter ställt till problem på många håll i havet. Och anledningen till varför man är på tårna är ju för att invasiva främmande arter är ju med på lista över de fem största hoten mot den biologiska mångfalden tillsammans med klimatförändringar och att vi fiskar mycket och allt vad det nu är. Så ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden är det ökande problemet med invasiva främmande arter och det tycks ju öka inte minst i Sverige och det finns en nära koppling till klimatförändringar och invasiva främmande arter. Så när jorden värms på grund av klimatförändringen så ökar ju chansen att fler och fler arter ska trivas här i vår annars lite kallare miljö, så när vattnet blir varmare så kan det komma flera invasiva arter.
Olivia: Och vi kommer att komma tillbaka till Björn Källström på Göteborgs marinbiologiska laboratorium senare i det här avsnittet. Men först så ska vi få en introduktion till det här forskningsprojektet som vi ska följa idag av Sam Fredriksson, doktor i fysisk oceanografi och forskare på SMHI.
Sam Fredriksson: Man kan säga att det här projektet, eller arbetet med invasiva arter överlag, har fyra steg. Det första steget är att från första början förhindra att de här arterna introduceras till de här områdena. Om de ändå har kommit hit så ska vi försöka upptäcka dem i ett tidigt stadium. Och det gör vi bland annat med allmänheten och så kallad medborgarforskning. Sedan vill man också försöka spåra och förutsäga vilka områden de här arterna kommer att spridas, bland annat genom att modellera och beräkna troliga områden som de kommer att spridas till. Och det är den här delen som jag och SMHI jobbar mycket med. Slutligen har vi en del där vi ska se hur man kan utrota dem eller så långt som möjligt kontrollera de invasiva arterna på ett kostnadseffektivt sätt.
Och det är ett väldigt spännande projekt i och med att vi drar över ett antal olika kompetenser. Dels Göteborgs marinbiologiska laboratorium som jobbar mycket med den biologiska sidan, och vi har med oss Chalmers som jobbar med införsel till området och så vi på SMHI som tittar på hur de sprids med strömmar i området, och sen SLU då som sätter ihop den här bioekonomiska modellen och ska försöka se hur vi kan hantera det på ett kostnadseffektivt sätt.
Olivia Larsson: Och det här forskningsprojektet fokuserar på ett område på den svenska västkusten runt Orust och Tjörn. Och man ser på två stycken olika sorters främmande arter, det är dels blåskrabban vars första fynd i Sverige man gjorde 2012 och sen är det den småprickiga penselkrabban där det första fyndet i Sverige gjordes 2016. Och för att vi ska lära känna de här krabborna lite bättre, och för att vi också ska förstå hur de påverkar vår inhemska strandkrabba, så har jag besökt marinbiolog Björn Källström och de här krabborna som finns på Göteborgs marinbiologiska laboratorium.
[Musik]
[Reportage från Göteborgs marinbiologiska laboratorium, pumparna i akvariumen hörs dovt i bakgrunden]
Olivia: Nu är jag på Göteborgs marinbiologiska laboratorium med Björn Källström som är marinbiolog. Och vi sitter här med massa krabbor, med blåskrabba och penselkrabba.
Björn: Det stämmer bra det, blåskrabba och sen heter den egentligen småprickig penselkrabba, men vi säger penselkrabba. Två stycken Stillahavsarter, asiatiska strandkrabbor som spritt sig till stora delar av världen, bland annat Sverige. Blåskrabban då…
Olivia: Okej, nu tar Björn upp en krabba här…
Björn: Som nyper mig just nu, men den ska väl släppa mig snart hoppas jag. Så här är en blåskrabba då. Jag ska strax visa varför den heter blåskrabba om den bara kunde tänka sig att släppa mig…
Olivia: (skratt)
Björn: Den brukar ju göra det ganska snart. De är ganska små krabbor. Är man från västkusten, eller har varit på västkusten och metat krabbor så vet man ju hur en vanlig strandkrabba ser ut. De kan bli ganska stora, 8–9 centimeter över skalet. Men de här blås- och penselkrabborna är betydligt mindre, kanske 4 centimeter som störst.
Olivia: Men ändå, är det här något som kan hota de inhemska krabborna?
Björn: Ja, precis, det är det som är problemet med de här invasiva främmande arterna som vi människor har tagit hit medvetet eller omedvetet. Och när vi släpper ned den i ett ekosystem där den inte hör hemma, då finns det en stor risk att den kommer att ta över och ställa till problem för det lokala ekosystemet och de arterna som finns där. Nu har jag tagit upp den igen, och nu har den släppt mig, och om man då tittar på den här som jag tycker väldigt fina krabban… väldigt mörk krabba med randiga ben, och hanen här hos blåskrabban har väldigt kraftiga klor fast att inte krabban är så stor, den är bara 3–4 centimeter över skalet. Och i klogreppet, tumgreppet, där finns en tydlig blåsa.
Olivia: Det ser ut som en liten, liten ballong.
Björn: Ja, det är därför som den heter blåskrabba. Nu har jag inte en lika stor penselkrabbehane här. Men penselkrabbehanarna har i stället för en liten blåsa en liten pensel här som små borst, så det är därför den heter penselkrabba. Honorna har det inte. Men här har jag en vanlig strandkrabba då, mest för att kunna visa upp skillnaden. Nu är den lika stor som de andra, alltså den europeiska strandkrabban som barn i alla åldrar metar på somrarna på västkusten. Och håller jag upp dem bredvid varandra så kommer du att se att det är en skillnad på dem i utseende, där den europeiska strandkrabban har ett mycket mer sexkantigt skal som smalnar ned mot bakdelen av den, medan blås- och penselkrabban är mer fyrkantig.
Olivia: Varför spelar det någon roll att de här strandkrabborna blir utslagna? Om dom här invasiva krabborna slår ut de inhemska krabborna så kanske de bara passar bättre här?
Björn: Alltså om det kommer en främmande art så måste den ju inte bli ett problem, det kanske bara blir en resurs. Och med de här krabborna då, vad spelar det för roll då som du säger, om det nu skulle bli så att de här två krabborna, penselkrabba och blåskrabba, slår ut den inhemska strandkrabban - nu är det väl ingen som tror det, men då skulle vi ju få två krabbor i stället för en, så då skulle vi ju fortfarande ha strandkrabban men en annan art. Och de kanske gör samma sak och inte gör så stor skada, och man tänker vad spelar det för roll. Men om vi ser på det globalt, och det är ganska häftigt om man tänker på det, varför vissa arter är så duktiga på att anpassa sig till nya miljöer, det är forskningsmässigt ganska spännande - vad är det som gör att de här arterna är så duktiga? Men risken är då att ett fåtal arter sprider sig över hela jorden, och finns nästan över allt, och om man då åker på semester så ser man inga nya krabbor när man går där och badar - som jag tycker om att göra - utan man ser samma krabbor som finns hos oss också, och det kan ju vara lite tråkigt. Men det är ett exempel på hur den globala biologiska mångfalden minskar. Nu verkar det som att några av de här krabborna är duktiga på att sprida sig, de håller nästan på att ta över jorden kan man säga, och de kommer att finnas på många många ställen, och totalt kommer det då bli mindre arter globalt - och det är inte bra - för den biologiska mångfalden, den vill vi ha.
Olivia: Men hur ser det ut i Sverige just nu, du sa att det inte är någon som tror att strandkrabban kommer att bli helt bort konkurrerande, vad är det ni har observerat?
Björn: Det är flera olika saker, en sak är att vi i labbet gör olika försök, ett är att vi gör konkurrens försök. Det är ganska enkelt, vi tar en krabba av varje sort, en penselkrabba, en blåskrabba, en strandkrabba, lika stora, och så stoppar vi ned dem i ett akvarium med en matbit i mitten och så tittar man bara på vem som vinner det där konkurrensförsöket. Då är det oftast penselkrabban som vinner tycker jag, den är buffligast och bråkigast och tar maten och får behålla den. Men skulle man ta ned en fullvuxen strandkrabba som är mer än dubbelt så stor som de andra krabborna kan bli då har de ju ingen chans mot strandkrabban - då är de ju större och starkare och de andra krabborna borde då inte vara något hot på det sättet. Det är det ena, och sen är det faktiskt så att våran strandkrabba, den europeiska - jag hade tänkt komma in på det här senare, men nu när du ställde frågan så - den är den absolut värsta invasiva arterna i världen. Alltså i Sverige är den ju inte det, inte i Europa, för där är den ju naturligt förekommande, men på många många andra platser i världen är ju den svenska strandkrabban ett jättejätteproblem. I Nordamerika till exempel har de mycket större problem än vad vi har av blås- och penselkrabban av vår strandkrabba. Och därför är det också lite spännande vetenskapligt, vår strandkrabba är ju så duktig på att vara invasiv på andra ställen, vad händer då när den får besök av invasiva arter i sin hemmiljö på den svenska västkusten. Så flera saker gör att vi tror inte att blås- och penselkrabban helt kommer utrota eller tränga undan strandkrabban, men de kommer minska i antal säkerligen för det blir ju tre arter i stället för en, och de konkurrerar om födan och om platsen, så påverkan det kommer det att bli.
[Musik]
Olivia: Nu kan man då kanske undra, hur har då de här krabborna kommit hit? Den delen av projektet har marinekolog Lena Granhag, som är docent på Chalmers arbetat med:
Lena: Jag skulle säga att de har kommit med sjöfart, med fartyg. Och då finns det två sätt som de kan följa med fartygen. Antingen i fartygens barlastvatten - som används för att balansera fartygen när man inte har så mycket last. Så då fyller man i stället vatten i tankar, och med det här vattnet kan larver eller de tidigare stadierna av krabborna följa med. Sen finns det ett sätt till som de kan följa med fartyg och det är i speciella områden på fartyget, det kan vara insänkningar i skrovet, och ett exempel på det är sjökistor som fartygen använder för att ta in havsvatten eller kylvatten till motorer - och där kan det hållas ganska mycket vatten och då larver men även fullvuxna krabbor.
Olivia: Så man tror alltså att de här krabborna från första början kom hit genom fartygens barlastvatten och sjökistor. Men jag frågade också Lena Granhag om man tror att krabborna kan sprida sig på liknande sätt med fritidsbåtar i området.
Lena: Vi kommer att undersöka detta i andra delen av projektet, men vi har en tanke om att krabborna kommer att kunna förflytta sig med fritidsbåtar. Då skulle det vara via ankare, och ankarkedjor som de flyttas från ett ställe till ett annat. Det finns en studie från Medelhavet som visar att man har hittat de här krabborna i fritidsbåtar också. Varför vi vill undersöka möjligheten att förflytta sig med fritidsbåtar är för att det i området som vi undersöker så finns det mycket fritidsbåtar och det är mycket fritidsbåtsaktivitet på sommaren.
Olivia: Så ett potentiellt sätt för krabborna att spridas när de är här kan vara via fritidsbåtar, men det är alltså något som man undersöker nu. Ett annat sätt är att de sprids via havsströmmar, och jag har varit hos Sam Fredriksson på SMHI och han har då visat mig då när han kör en modell över hur krabbornas larver spreds i fjordsystemet kring Orust och Tjörn.
Sam: Specifikt i det här projektet och den modellen som vi använder ska vi då följa krabbornas larver. Då är det så att när krabbhonorna är könsmogna så släpper de larver, företrädesvis på natten när det är högvatten. Sen så följer larverna med vattenströmmarna i ett antal veckor, tre veckor kanske, innan larverna bottenfäller, det vill säga sjunker ned till botten och börjar bildas till små nya krabbor. Och om jag startar simuleringen här så kan du se hur de här partiklarna här som ska motsvara larver, hur de rör sig lite fram och tillbaka med tidvattenflödet. Då kan man se att det finns en generell nordgående riktning. Så från det här området då i Stenungssund där man har sett att det finns både blåskrabbor och penselkrabbor så kommer vi få en spridning norrut, men även söderut.
Olivia: Och för att se så att de här modelleringarna av spridningen av krabblarver stämmer någorlunda överens med verkligheten, så använder man så kallade drifters. Och när jag träffade Sam så hade han med sig en sådan, och man kan säga att det ser ut ungefär som en hink med en flagga i. Men Sam Fredriksson ska få förklara mer om hur man använt drifters i projektet.
Sam: Jo, det här är drifters som kallas dom. I det här fallet är det ett samarbete med Gullmarsgymnasiet, deras science-klubb där som har tillverkat de här drifterserna. Och ja, det ser ut som en hink för själva utandömet är faktiskt ett avkapat avloppsrör. Sen har den massa elektronik i sig. Och sen låter man det helt enkelt… Man sjösätter dem i områden som man är intresserad av, och så följer de med havsströmmarna och så skickar de ut via mobilnätet ett sms till oss med position och havsvattentemperatur. Och på det viset kan vi följa hur de här drifterserna rör sig i området och sen jämföra det med modellen för att se så att modellen räknar som den ska.
[musik]
Olivia: Statusen för de här krabborna idag är att de fortsätter att spridas kring den svenska kusten. Och ett sätt att minska den här spridningen är att öka medvetenheten hos allmänheten, och det gör man genom att arbeta med så kallad medborgarforskning, och den här delen av projektet ska Björn Källström på Göteborgs marinbiologiska laboratorium få berätta mer om.
Björn: När det kommer en ny främmande art till ett område, och om den då lyckas att bli invasiv och alltså sprida sig ordentligt då är det väldigt väldigt svårt att bli av med den. Och den bästa chansen man har då är att upptäcka dem så tidigt som möjligt. Kan man upptäcka den första krabban och plocka bort den, då blir det ju ingen invadering. Det är ju lite orealistiskt. Men “tidig upptäckt” - det är ett sådant begrepp som är väldigt viktigt. Och då har man ju identifierat det absolut viktigaste sättet att nå tidig upptäckt, och det är att lära allmänheten att känna igen de här arterna och rapportera de invasiva främmande arterna. Och det är det som kallas för medborgarforskning. Vi forskare kan inte vara ute hela tiden, vi är ju inte så många. Utan vi tar hjälp av alla människors ögon och öron. Inte minst krabbmetande barn då, är ju väldigt bra medborgarforskare i detta fallet. Och sen lär vi också dem hur man rapporterar, och Havs- och vattenmyndigheten, som är den myndighet som har hand om invasiva främmande arter i våra hav, de har en inrapporteringssida som heter Rappen, rappen.nu, som är en del av artdatabanken - den här stora databasen. Och det är väldigt enkelt, man tar en bild med sin mobil av vad man fångat, går in på Rappen.nu och laddar upp och så kommer det till oss forskare.
Olivia: Och ni hade jobbat med ett skolprojekt?
Björn: Ja, för erfarenheten var ju att när krabborna kom till Sverige, blåskrabban kom 2012 till västkusten tror jag att det var, och penselkrabban några år senare 2016. Och de första åren var det bara barn som hittade krabborna. Vi fick in rapporter och vi fick in krabbor för vi åkte ju och hämtade dem - de var ganska få i början så vi var intresserade att få in så många som möjligt. Och barn lämnade in krabbor till oss, de hittade dem när de metade krabbor. Vi forskare åkte ut för vi tänkte att om barnen hittar krabbor, då ska väl vi också göra det, men vi hittade inga krabbor, så det var faktiskt lite pinsamt. I början ledade vi mycket, vi hade med oss burar, men fick inte en enda, medan barnen fortsatte att rapportera in. Så småningom så lärde barnen oss om hur man skulle hitta krabborna, och sen dess har vi också kunnat fånga dem. Och då kom vi på att det här med skolprojekt - det är en bra grej för det är barnen som har chansen att hitta de här krabborna. Så när vi då lär dem om hur man känner igen krabborna och hur man rapporterar dem, så har vi en chans att få en stor grupp rapportörer där ute.
Olivia: Vad kul att det var så att bara barnen hittade krabborna först…
Björn: Ja, så tillslut så blev vi inbjudna till en strand där barnen hade hittat många blåskrabbor. Då sa familjen så att kom hit så får ni se hur vi gör när vi fångar dem, så vi åkte dit. Då visade barnen att när det var lågvatten, vi har ju inte mycket tidvatten i Sverige, men 10-20 centimeter kan det ju dra sig undan, så att de här stenarna som ligger precis i vattenkanten och under dem bor krabborna, och då när vattnet drar sig undan så blir det bara luft kvar. Så då kan man gå och lyfta på stenarna. Det är det bästa sättet att hitta blås- och penselkrabbor, lite lågvatten och sen gå och lyfta på stenar. Och när barnen hade lärt oss det så var det inget större problem att hitta själva sen.
Olivia: (skrattar)
[musik]
Olivia: Och det här projektets sista del går ut på att undersöka hur man då kan göra för att bli av med de här arterna på ett så kostnadseffektivt som möjligt.
Och för den här delen har vi med oss Ing-Marie Gren från Sveriges Lantbruksuniversitet som är professor i miljö- och naturresursekonomi via telefon, och jag får be om ursäkt för att ljudkvalitén inte är toppen. Så Ing-Marie Gren om vilka möjliga åtgärder som finns för att begränsa spridningen av de främmande krabborna:
Ing-Marie: Du kan helt enkelt gå och plocka upp dem, och det kostar ju. Då tänker man att man har en timpenning beroende på hur många krabbor man fångar per timme. En annan mekanism är ju då spridningsmekanism eller tillförselmekanism, och det är ju via fartygen. Och den tillförseln kan man minska genom då rening av ballastvatten och att ta bort tillväxt på skrovet och fartyg, och det kostar ju också.
Olivia: Du nämnde plocka upp krabbor och också olika åtgärder på fartygen som rening av barlastvatten och att ta bort tillväxt på skorven, men är det här åtgärder som är åtgärder som är dyra att göra eller är det åtgärder som är rimliga att göra?
Ing-Marie: Vi har då räknat ut alltså per borttagen krabba - och det beror på vad det är för fartyg och om det är barlastvatten eller att ta bort påväxten på fartyg, så kan det variera mellan 0,2 kronor och upp till nästan 2 kronor, beroende på fartyg och åtgärder. Och när det gäller plock av krabbor, då är det så att den ena krabban, penselkrabban, den är billigare för enligt vår biolog projektet så finns de tätare per kvadratmeter, så det kostar knappt en krona. Medan blåskrabban kostar då 2 kronor per borttagen krabba, och då är det beräknat på lön för genomsnittlig kommunalarbetare i Sverige.
Olivia: Och det här låter ju kanske inte så mycket, du sa 0,2 till 2 kronor per krabba gällande åtgärder på fartyg, och sen mellan 1–2 kronor för att plocka krabbor. Men hur mycket krabbor är det då som vi pratar om?
Ing-Marie: Precis, precis, och där är det ju då våra bedömningar. Penselkrabban då, då är det upp emot 18 miljoner, blåskrabban då är det upp mot 8 miljoner, så då kan du ju snabbt räkna ut. Så om vi skulle göra något nu så kan man ju snabbt räkna ut att det skulle kosta några miljoner. Men gör man ingenting nu, då har jag räknat att efter 20 år beräknat på dess populationstillväxt, då skulle vi ha minst 10 till 20 gånger fler krabbor.
Olivia: Och de här beräkningarna för att bestämma vilket sätt som är mest kostnadseffektivt för att utrota eller kontrollera spridningen av de här krabbarterna gör Ing-Marie Gren genom så kallad bioekonomisk modellering. Och man kan säga att en bioekonomisk modell är en modell som bygger ihop naturens beteende med ekonomin, så i det här fallet bygger man exempelvis ihop hur och i vilken takt som krabborna sprids och förökar sig, med kostnaden för olika sätt att kontrollera spridningen, och också kostnaden för att skjuta på insatserna till framtiden - när krabbpopulationen blivit större. Och de här beräkningarna av hur man så kostnadseffektivt som möjligt kan begränsa arterna är något som man fortfarande jobbar med, men Ing-Marie Gren beskriver här det preliminära resultatet för studien:
Ing-Marie: Oavsett vilken ambitionsnivå så ska man både plocka på stranden och åtgärda fartyg i ungefär samma grad och göra det från start. Så man ska plocka 3–4 miljoner krabbor per år. Både genom att man plockar från stranden och åtgärder i fartyg. Så det är ju en ganska enkel regel.
Olivia: Och när är det man behöver göra det här?
Ing-Marie: Från start.
Olivia: Så från nu?
Ing-Marie: Från nu och ganska regelbundet, så man måste hela tiden plocka bort det nya men också det som redan finns.
[musik]
Olivia: Det som vi har pratat om idag är ju ett exempel på hur ett forskningsprojekt för att minska spridningen av invasiva arter kan se ut. Och det här är forskning som behövs nu, för i ett förändrat klimat förändras ju även arternas förmåga att överleva i sin nya miljö. Och den här klimatförändringen påverkar ju inte bara invasiva främmande arter, den påverkar de flesta arter i havet. Björn Källström från Göteborgs marinbiologiska laboratorium igen:
Björn: Klimatförändringarna förstärker ju effekten av invasiva främmande arter. Klimatzonerna flyttar sig ju mot polerna och det blir varmare även i vattnet. Och då blir det ju varmare här vid våra breddgrader och då kan ju fler arter överleva här och det tycker jag i alla fall att man kan se en ganska tydlig skillnad, så i början av 2000-talet så måste ju något ha hänt som jag tror är den varmare vattentemperaturen för då dök det upp en hel rad med nya främmande arter i Sverige. Och då kan man kanske tänka att det kan vara bra för klimatförändringarna kan vara en orsak till att arter annars dör ut och att den biologiska mångfalden minskar. Och här kan man ju då tänka att det kommer nya arter, och nya arter kommer ju inte bara för att vi flyttar på dem utan de sprider sig ju också naturligt, så när klimatzonerna flyttas söderut och norrut så sprids ju arterna med. Men de arterna som vi har, som är anpassade till ett kallt klimat, de får flytta längre norrut. Så arterna kommer att ersättas, både på naturlig väg och på grund av att vi människor flyttar på dem och transporterar in dem. Men tillslut så kan ju inte arterna som flyttas mot polerna ta vägen någonstans, utan de puttas ju nästan bokstavligt ut från jorden vid nordpolen eller sydpolen om det går riktigt långt, isbjörnarna är ju ett klassiskt exempel på det, de har ju ingenstans att ta vägen när deras livsmiljö försvinner.
Och när det gäller klimatförändringen så är det faktiskt inte bara den direkta uppvärmningen som påverkar spridningen av de invasiva arterna. Ett annat sätt som invasiva främmande arter kan spridas mer till Sverige som också har med klimatförändringen att göra är den kortare resväg för sjöfarten som kan uppstå då den arktiska oceanen blir allt mer isfri. Och om det ska Lena Granhag, docent på Chalmers få berätta mer.
Lena: Ja, det blir varmare och isen försvinner i Arktis. Så hur det kommer att påverka möjligheten för spridningen av invasiva arter: den tid som det tar för ett fartyg att förflytta sig från Stilla Havet till Atlanten, till exempel från Yokohama till Rotterdam då blir mycket kortare och då är det ju större chans att den arten som är i barlastvattnet överlever för det behöver ju inte då vara där så länge och det är en ganska tuff omgivning. Det gör att det är en större chans att de kan förflytta sig och överleva.
Olivia: Och det forskningsprojektet som vi har fokuserat på idag, det har ju handlat om ett ganska litet område kring Orust och Tjörn. Men man vill ju veta mer om den här kopplingen kring invasiva arter och klimatförändringen. Så man ska faktiskt påbörja ett nytt forskningsprojekt, vi hör Sam Fredriksson, oceanograf på SMHI, om det här:
Sam: Ja, då har ju vi beskrivit det här forskningsprojektet som var lokalt och hur det ser ut i nutid eller nära framtid. Parallellt med det har vi precis startat upp ett nytt forskningsprojekt för ett större område med deltagare från Norge, Danmark och Sverige. Så dels tittar vi på ett större område, men vi kommer också kolla på längre tidskalor, och då börjar vi prata om en klimatförändring och hur det kan påverka. Och då kollar vi dels på hur havsströmmarna kommer att förändras i det här nya klimatet men också hur salthalt och temperatur kommer att förändras. Och man har väl sett det, hur några av de här främmande arterna behöver till exempel ett visst antal dagar innan de kan fortplanta sig. Andra arter har däremot svårt att klara sig vid hårda vintrar. Så vi kommer att kolla på marina värmeböljor, och marina köldknäppar, och de här förändrade transportvägarna. Så vi kommer undersöka om vi eventuellt kan få fler främmande arter, men även att de som väl har kommit hit klarar sig bättre, eller att de som redan lever här får det sämre.
Olivia: Det var allt för dagens avsnitt, om invasiva arter och hur de påverkas av ett varmare klimat. Medverkande forskare i podden var Sam Fredriksson, doktor i fysisk oceanografi och forskare på SMHI, Björn Källström doktor i marinbiolog från Göteborgs marinbiologiska laboratorium, Lena Granhag marinekolog och docent på Chalmers, Ing-Marie Gren professor i miljö- och naturresursekonomi på Sveriges lantbruksuniversitet, som alla arbetar i projektet ”Handlingsplan för invasiva arter i akvatisk miljö” som finansieras av Trafikverket, Formas, Naturvårdsverket, och Havs- och vattenmyndigheten.