”Snö och hård storm under natten”. Så lyder den sakliga och kortfattade noteringen i den meteorologiska dagboken vid Ystad Fyrinrättning för den 13 november 1872. Den som på onsdagskvällen med sirlig piktur skrev detta, jämte noteringar om väder och vattenstånd, var Oskar Enebuske, fyrmästare vid Ystad fyr. De torra faktauppgifterna förmedlar ändå en inblick i förhållandena vid den största naturkatastrof som drabbat Östersjön i historisk tid.
Allt sköljdes bort
Stormen förde med sig översvämningar som inte liknade något som tidigare drabbat Skånes, Danmarks och Tysklands Östersjökuster. Förödelsen var i det närmaste total. Allting sköljdes bort. Hus och båtar slogs i spillror, hamnar förstördes. Kor, får och grisar spolades ut i havet. Fiskeredskap och förråd följde samma väg. Dessutom började en lång vinter, som nu skulle genomlidas utan möjlighet till försörjning. Med nödåren 1867–68 i färskt minne, var detta ännu ett hårt slag mot en stor del av befolkningen längs kusten.
Vad styr vattenståndet i Östersjön?
Östersjön, som är ett avgränsat innanhav, har inte alls tidvattnets dagliga växlingar mellan ebb och flod. Istället är det väder och vind som styr vattenståndsförändringarna längs kusten. Östersjön kan liknas vid ett stort badkar, med både påfyllningskranen och avloppet i sydväst. Lågtryck med västliga vindar fyller på i baljan, högtryck och ostvindar driver ut vattnet.
Den som suttit i ett badkar vet även att vattnet lätt börjar skvalpa fram och tillbaks. Det gäller också för Östersjön, där växlande vindar kan ge en liknande effekt.
Till detta kommer den sug- och tryckverkan som barometertrycket ger. Som en tumregel medför en hektopascal (hPa) lägre lufttryck en höjning av vattenståndet med en centimeter. Ovanpå allt detta kommer vågorna. Blåser det storm växer vågorna gärna till flera meters höjd.
Varför blev detta en så stor katastrof?
Vi får lägga samman samtliga faktorer som påverkar vattenståndet – vind, vattenutbyte, lufttryck, vattenpendling och vågor, för att kunna åstadkomma en så förödande stormflod. Just den 13 november 1872 samverkade dessa fullständigt för att på ett särdeles olycksaligt sätt orsaka den mest omfattande väderrelaterade katastrofen i Östersjön under historisk tid.
Särskilt ödesdiger blev vinden, som växlade riktning på ett elakartat sätt. Först en dryg vecka med hårda västvindar som fyllde hela badkaret och tippade det österut mot den baltiska kusten. Så i ett slag vände allting. Vinden kom nu från motsatt riktning, ökade till orkanstyrka och drev vattnet rakt in i den sydvästra, trattformade delen av Östersjön. Tillsammans med tätt snöfall och minusgrader kunde det bara sluta på ett sätt – katastrof.
Plikttrogen fyrvaktare mätte ”Wattenhöjden”
Det är svårt att föreställa sig hur det måste ha varit för Oskar Enebuske, när han vid klockan två på eftermiddagen i nordostlig vind på över 30 meter per sekund tog sig till kajen invid Ystad fyr för att göra den dagliga avläsningen av ”Wattenhöjden”. Temperaturen låg strax över fryspunkten, nattens täta snöfall hade avtagit men blötsnön yrde fortfarande omkring. Ännu hade inte mätningarna automatiserats (det skedde 1886) utan vattenståndet avlästes mot en pegel, en slags linjal som var fastsatt på kajkanten.
En nästan omöjlig uppgift i det rådande väderläget. Snön och vinden piskade så att det knappt gick att hålla sig upprätt. Vattnet och vågorna sköljde över kajkanten ända fram till grunden på fyrtornet och järnvägsstationen. Det enda sättet för Ystads fyrmästare att i detta kaos göra en rimlig uppskattning av det rådande vattenståndet torde ha varit att memorera till vilket trappsteg på fyrtornets stenfot som vattenytan nådde. Nästa dag snavade han sig fram till fyrtornet över allt timmer och bråte som lämnats kvar när vattnet dragit sig tillbaka. Närmare två meter över medelvattenståndet, skulle det visa sig ha varit dagen innan.
Vid den danska och tyska Östersjökusten steg flodvågen ännu högre. Med vattennivåer på tre meter eller mer blev förödelsen närmast total.
Hur drabbades de som bodde vid kusten?
Misären var ett faktum, men samhället ställde upp. Volontärer var snabbt på plats och hjälpte till att röja upp. Många insamlingar startades, både lokalt och runtom i Sverige. Givmildheten var stor, och det blev till och med ett överskott som än i dag förvaltas i 13:e novemberfonden. Varje år delas bidrag ut till stöd för de som drabbats av olyckshändelser på havet.
Orsakerna till flodvågen analyserades noggrant
Köpenhamns dåvarande stadsingenjör August Colding hade några år innan Backafloden räknat på vattenströmningen i samband med utvidgning av hamnen i den danska huvudstaden. Likt många andra förvånades han över att en visserligen stark, men ändå inte unik storm, kunnat orsaka en stormflod av dittills okänd storlek. Många spekulationer kom i omlopp bland befolkningen, en jordbävning vid Bornholm var en av de vanligaste teorierna.
Colding anade att Backafloden kunde vara ett storskaligt fenomen av samma slag som vattenpendlingen i det hamnprojekt han tidigare räknat på. Men för att komma vidare behövdes observationer. Redan den 19 november annonserade han i Berlingske Tidende efter iakttagelser från allmänheten, via Utrikesministeriet fick han väder- och vattenståndsuppgifter från många europeiska länder samt USA och Kanada.
I rapporten som följde visade kartorna hur orkanen över Östersjön den 13 november vred från nordost till ost, samtidigt som vattnet steg i den sydvästra delen och sjönk längs kusterna i öster. Vid Gotland, i mitten av Östersjön och där gungbrädan balanserade, var vattenståndet oförändrat.
SMHIs föregångare, Meteorologiska Centralanstalten (MCA) grundades våren 1873, ett halvår efter Backafloden.
Jörgen Öberg, oceanograf