Vissa meteorologiska observationer utfördes långt innan stationsnätet etablerades, termometern och barometern uppfanns till exempel redan under 1600-talet. I mitten av 1700-talet inleddes meteorologiska observationer i Uppsala, Lund och Stockholm.
För att det ska vara befogat att tala om ett regelrätt observationsnät måste dock ett antal förutsättningar vara uppfyllda. Stationerna bör vara någorlunda jämnt fördelade över landet, utföras vid standardiserade och väldokumenterade tidpunkter och med standardiserade och kontrollerade instrument.
Observationerna ska därefter insamlas, bearbetas och publiceras regel-bundet. Alla dessa delar föll på plats onsdagen den 1 december 1858 när Vetenskapsakademien upprättade elva stationer för observationer.
Tidigare observationer
De äldsta svenska observationsjournaler vi känner till är från Uppsala år 1722. Dessa tidiga observationer har en hel del brister, men från 1739 håller Uppsalaserien högre kvalitet. Från Lund finns observationer sedan 1753 och från Stockholm sedan 1756.
I Lund och Uppsala har mätplatsen flyttats ett antal gånger. I Stockholm har dock observationerna hela tiden utförts på Observatoriekullen, även om instrumenten flyttats lokalt inom mätplatsen.
Förutom från dessa tre observatorier finns från 1700-talet ytterligare en del längre eller kortare observationsserier, bland annat från prästgårdar.
Första försöket misslyckades
Med förebild från Europa gjorde Vetenskapsakademien under 1780-talet sitt första försök att organisera ett sammanhållet stationsnät. Observationer inleddes då vid ett antal gymnasieskolor.
Tyvärr var ambitionsnivån och förhållandena i övrigt inte tillräckliga för att skapa ett bestående stationsnät. I Växjö pågick dock mätningar ända till 1866, och dessa löpte alltså under några år parallellt med de nystartade mätningarna i Vetenskapsakademiens andra och mer lyckosamma stationsnät.
I mitten av 1800-talet inleddes meteorologiska och oceanografiska observationer vid ett antal fyrar längs Sveriges kust. Den äldsta kända observationen är från Grönskär den 1 juni 1848.
De meteorologiska observationernas kvalitet och dokumentation var dock inte den bästa och det skedde ingen fortlöpande publicering av mätdata.
Observationsnätet etableras
I slutet av år 1858 var det dags för Vetenskapsakademiens andra försök att skapa ett bestående nät av meteorologiska observationer, och denna gången lyckades projektet.
Till en början bedrevs observationsverksamheten i 11 städer utspridda över landet, och året därpå växte nätet till drygt 20 stationer, varav de flesta ännu är i drift i någon form.
I de flesta fall försökte man av praktiska skäl att utnyttja personal vid Telegrafverket som observatörer. Mätningarna vid observatorierna i Lund, Stockholm och Uppsala inkluderades efterhand också i nätet.
År 1873 inrättades SMHIs föregångare Meteorologiska Centralanstalten, som då tog över ansvaret för observationsnätet. Med hjälp av medel från Hushållningssällskapen tillkom år 1878 och några år framåt flera hundra stationer för mätning av nederbörd och i vissa fall även temperatur.
Meteorologiska publikationer
Data från Vetenskapsakademiens nät publicerades i "Meteorologiska iakttagelser i Sverige", vilket var ett rent tabellverk utan kommenterande texter. När Meteorologiska Centralanstalten inrättades övertog denna ansvaret även för publicering och bearbetning av data.
Från år 1881 började observationerna publiceras i Månadsöfversigt af Väderleken i Sverige, föregångaren till SMHI:s nuvarande månadstidning Väder och Vatten, och innehöll precis som denna förutom tabeller även beskrivning av månadens väder i text- och kartform.
Även de observationer som sedan länge utförts vid olika fyrplatser inkluderades då i Meteorologiska Centralanstaltens publikationer.
Stationsnätet utökas
1881 publicerades data från ca 400 stationer. Efter inrättandet av Hydrografiska byrån 1908 och det ökade intresset för vattenkraft upprättades nya nederbördsstationer, inte minst i inre Norrland.
År 1915 var antalet nederbördsstationer ungefär 680, att jämföras med cirka 760 stycken i dag. Antalet stationer som mätte temperatur var dock i början av 1900-talet fortfarande otillräckligt, framför allt i norra Sverige.
Dessutom hade de flesta stationer påtagliga brister vad gäller skydd mot direkt och reflekterad solstrålning. Det skulle dröja till mitten av århundradet innan temperaturmätningarna nått en omfattning och kvalitet jämförbar med nutida standard.
Automatstationer införs
Under 1960-talet tillkom de första automatstationerna. Den äldsta bevarade automatiska observationen är från Östergarn på Gotland den 1 november 1965, men testverksamhet kan ha inletts något tidigare.
Den första generationens automatstationer uppvisade dock ganska stora brister vad gäller tillförlitlighet. Under 1980-talet sjösattes ett par mer ambitiösa projekt.
Ett finmaskigt nät av automatstationer i Östergötland med omnejd var i drift i cirka tio år. År 1983 startades ett nät bestående av tolv automatstationer för mätning av solstrålning. Detta för sin tid mycket avancerade mätsystem behövde inte förnyas förrän 2008.
I mitten av 1990-talet var tiden inne för en stor satsning på välutrustade automatstationer. Den 1 augusti 1995 driftsattes nämligen de första av SMHI:s så kallade OBS2000-stationer, och dessa har gradvis vuxit i antal.
