Dammar har byggts av människan långt tillbaka i tiden för att kunna använda kraften från flödande vatten. De flesta av Sveriges stora och medelstora vattendrag är påverkade av någon form av reglering. Oftast är det sjöarna i systemet som försetts med dammar för att vatten skall kunna sparas eller släppas på efter behov. Det finns även många exempel på dammar som byggts för att skapa helt nya vattenmagasin.
Globalt sett är vattenförsörjning och bevattning den viktigaste anledningen till att regleringsmagasin byggs. I Sverige är huvudanledningen att förse vattenkraftsystemet med rätt vattenmängder året om, så att efterfrågan på elkraft kan tillgodoses, eller att höja vattenståndet för att få fallhöjd för vattenkraftverk.
Det finns även dammar för att spara vatten för till exempel dricksvattenproduktion eller för bevattning under sommarperioden.
Dammar har också historiskt anlagts for att underlätta timmerflottning. Flera av dessa finns kvar, trots att flottningen nu upphört.
Slutligen har dammar och invallningar också anlagts for att skydda översvämningskänsliga områden.
Kvarnar och övrig industri använder vattenkraften redan på 1200-talet
Att mala mjöl var arbetsamt att göra för hand och tidigt utvecklades tekniker för att ta hjälp av vindens och vattnets kraft. Det går att hitta spår från vattenkvarnen i Sverige redan på 1200-talet.
Ett exempel på en vattenkvarn är skvaltkvarnen. Den var liten och användes främst för malning till husbehov. Skvaltkvarnens "motor" bestod av en vertikal träaxel med ett skovelhjul fäst i dess nedre ände.
Med en lutande träränna leddes vattnet till skovelhjulet så att kvarnen drevs runt. Denna typ av kvarn blev snabbt populär och användes av en stor del av bönderna. På en del håll samsades flera bönder om en kvarn men oftast hade varje bonde en egen kvarn och flera kvarnar kunde ligga i rad i en del vattendrag.
Det krävdes en viss fallhöjd för att kunna använda kvarnen och om det inte fanns naturligt måste vattnet dämmas upp med en hålldamm. På vissa ställen kunde kvarnen endast användas vår och höst om bäcken torkade ut på sommaren eller frös på vintern. Om det var risk att vattnet skulle skada gröda för andra markägare fanns bestämmelser att vattnet inte fick dämmas upp för högt.
Då vattenhjulet uppfunnits kunde en ny typ av kvarnar byggas. Axeln och skovlarna på vattenhjulet var horisontella och snart uppfanns metoder att överföra hjulets roterande rörelse till en fram- och återgående rörelse. Efter detta följde en rad mekaniska uppfinningar som gjorde att tungt handarbete kunde ersättas med vattenkraft inom fler och fler områden.
I Mölndals ström med en fallhöjd på 45 meter fanns på 1600-talet 30 anläggningar av olika slag vilket visar att vattenhjulsdriften hade en mycket stor betydelse.
Vattenkraft för elproduktion
I slutet av 1800-talet utvecklades metoder att få fram elektricitet. I början utnyttjades inte bara vattenkraft utan även ångkraft för elproduktion. Man insåg att elektriciteten hade stora fördelar på många områden. Städerna visade tidigt intresse för den nya energiformen eftersom den kunde användas till belysning.
Året 1901 tilldömdes staten efter en långvarig process vattenrätten i Trollhättefallen i Göta älv. Man började då planera för en kraftutbyggnad i Trollhättan. Det första utbyggnadsförslaget var att bygga ut kanalen så att en kraftstation kunde byggas samtidigt på östra stranden och efter ett antal utredningar vann detta förslag. I mars 1910 kunde det första aggregatet tas i drift.
Den 1 januari 1909 startade Kungliga Vattenfallstyrelsen sin verksamhet och staten kunde ta ett samlat grepp över utnyttjandet av sina vattenkrafttillgångar. Bland de första projekten var att bygga ut Porjusfallen i Luleälven. Transporterna var besvärliga och man var tvungen att bygga upp ett helt nytt samhälle på plats. Byggandet blev klart slutet av 1914 och kraftleveranserna kunde påbörjas.
Utbyggandet av Älvkarlebyfallen var också en av vattenfallstyrelsens första uppgifter. Platsen var ett omtyckt turistmål men Svenska Turistföreningens företrädare hade inte några planer på att förhindra utbyggnaden. Man tyckte att landets industri och därmed allmänhetens välstånd var viktigare än traktens skönhet. Arbetet med utbyggnaden påbörjades 1911 och var färdigt 1916. Eftersom första världskriget hade hunnit bryta ut innan stationen var klar blev efterfrågan på kraft härifrån mycket stor bland annat för att ersätta bränsle och lysolja.
Under mellankrigstiden fortsatte utbyggnaden i viss mån men i början av 1920-talet blev det lågkonjunktur och industrins användning av elektricitet ökade inte längre. Detta medförde att planerade utbyggnader ifrågasattes. Senare under 20-talet blev utbyggnad aktuell igen, då även av arbetsmarknadspolitiska skäl.
Under andra världskriget var Sverige i hög grad avspärrat från import och export. Detta betydde att det var stor brist på kol för kraftproduktion och Sverige blev helt beroende av vattenkraften. Man blev även tvingad att införa restriktioner i elanvändningen i perioder.
Efter andra världskriget ökade elkonsumtionen i Sverige markant och risken för elbrist blev överhängande. För att möta efterfrågan inleddes en snabb utbyggnad av vattenkraften. Fram till 1960 byggdes cirka 15 större och medelstora anläggningar i lndalsälven, Ångermanälven, Fjällsjöälven, Umeälven, Skellefteälven och Luleälven.
Under 1950- och 1960-talet blev det allt svårare för kraftbolagen att få tillstånd att bygga ut älvarna då miljöengagemanget hos allmänheten blev allt större. Under 1970-talet byggdes främst redan befintliga kraftverk om.
