Regn

Regn uppstår oftast i moln med stor vertikal utsträckning, antingen Nimbostratus — regnmoln, eller Cumulonimbus — bymoln. I bymolnen är uppvindarna betydligt kraftigare, vilket gör att dropparna kan hålla sig svävande tills de blivit riktigt stora.

Avståndet mellan dropparna kan vara ganska stort i ett regnmoln eftersom många små droppar absorberas av stora droppar under själva nederbördsbildningen. Att regndroppar har olika storlek och faller olika tätt beror på vattentillgång, hur de har bildats och på förhållandena i den luft som de passerar på väg ner till marken.

Om nederbördsbildningen fungerat bra och vattentillgången i molnet är god, finns också goda förutsättningar för att dropparna skall bli stora, under förutsättning att uppvindarna är tillräckliga för att hålla stora droppar svävande. Om alla dessa villkor är uppfyllda men det blåser kraftigt, slås regndropparna dock sönder lätt så att de blir mindre.

Regndroppar faller med 5–9 m/s beroende på storleken. De största faller snabbast. Eftersom regndropparna består av vatten är deras densitet lika med vattnets, dvs. 1000 kilogram per kubikmeter eller 1 kg per kubikdecimeter.

En mycket kraftig åskskur har en typisk intensitet på 1 mm nederbörd per minut. Någon absolut övre gräns för hur intensivt det kan regna är svår att ge, men sannolikt ligger den kring 5 mm/min i Sverige. Det officiella världsrekordet är 31 mm/min i Unionville, Maryland i USA.

Regn eller skurar?

Regnområden och skurområden brukar finnas i väderprognoserna i samband med ostadigt väder. Men vad är egentligen skillnaden mellan regn och regnskurar?

Det beror på vilket moln som nederbörden faller från. Regn förekommer oftast i samband med att två olika luftmassor möts. Själva gränsområdet mellan de båda luftmassorna är det vi brukar definiera som en front. När den varmare luftmassan tvingas upp i höjden och kyls bildas skiktade moln och blir molnen tillräckligt tjocka kan det bli regn.

Regnskurar, som oftast förekommer under sommarhalvåret, bildas genom konvektion. Konvektion i marknivå innebär att luften tillförs värme från marken och skapar en vertikal cirkulation. Är dessutom luften tillräckligt fuktig bildas moln och nederbörd börjar falla som regnskurar.

Moln som bildas genom konvektion är i regel ganska begränsade i sin horisontella utbredning. Av olika skäl kan konvektionen göra att molnen organiseras i linjer och då kan man få band av skurar.

I och med att de uppträder så lokalt är det svårt att i en längre prognos precisera var exakt de kommer att hamna. En plats inte många km ifrån dig kanske får en hel del skurar medan du själv får helt uppehåll.