Åska uppträder oftast i kraftiga Cumulonimbus (bymoln). Ibland syns detta inte tydligt eftersom bymolnen kan vara inbakade i mer sammanhängande regnmoln.
I bymolnen råder starka uppvindar och de växer snabbt på höjden. Efterhand som molnet växer till sker en separation av elektriska laddningar så att den nedre delen av molnet blir mest negativt laddad och den övre delen positivt laddad. Hur denna separation av laddningar går till är ännu inte helt klarlagd, men den hänger troligen ihop med att molndroppar, regndroppar och snöflingor rör sig upp och ned i molnet med olika hastigheter.
När spänningsskillnaden blir tillräckligt stor mellan mark och moln sker en urladdning. Urladdningar sker också inom moln och mellan olika moln. En ganska ny upptäckt är att det även då och då kan förekomma urladdningar riktade upp mot jonosfären, så kallade "sprites".
Ett åskmoln är ofta några km brett vid basen och kan ibland sträcka sig ända upp till tropopausen (gränsen mellan troposfären och stratosfären). Sommartid ligger tropopausen ofta på 8-11 km höjd i Sverige.
I tropikerna ligger tropopausen snarare på omkring 15 km höjd varför åskmolnen kan bli mäktigare där. Riktigt kraftiga åskmoln kan tränga upp några km ovanför tropopausen. Ibland kan band med åskmoln återfinnas utefter en flera tiotals mil lång sträcka längs en kallfront.
Oftast på eftermiddagen
Det kan åska vid alla tider på dygnet, men oftast sker det på eftermiddagen och den tidigare delen av kvällen. Förklaringen ligger i hur åska uppstår.
Det krävs en separation av laddningar för att bygga upp de spännings-skillnader som är en förutsättning för att det skall kunna uppstå en blixt. Denna laddningsseparation sker i välutvecklade bymoln (åskmoln), där huvuddelen av de negativa laddningarna samlas i molnets nedre del, medan de positiva laddningarna dominerar i den övre delen.
Bymoln kan bildas över land när solen värmer markytan genom att luften längst ner i atmosfären värms upp och börjar stiga. Luften avkyls under sin väg uppåt så att luftens vattenånga kondenseras till molndroppar.
Den här processen startar typiskt under förmiddagen. Då är molnen till en början små och ser ofarliga ut. Under dagens lopp tornar molnen dock upp sig mer och mer, så att de på eftermiddagen är fullt utvecklade och åskan kan börja.
Den här typen av åska är alltså ett typiskt eftermiddags- eller kvällsfenomen. Men dessutom finns åska som är knuten till fronter, zonerna mellan varma och kalla luftmassor. Eftersom fronterna kommer och går utan dygnsrytm blir denna typ av åska jämnare fördelad över dygnet.
Vinteråska och snöåska
Med vinteråska menar vi helt enkelt åska som uppträder under vintern (december, januari och februari). Eller med en mer vidsträckt definition under vinterhalvåret oktober till mars.
Med snöåska menas helt enkelt att det åskar samtidigt som det snöar.
Åska förekommer även vintertid, fast inte alls lika ofta som under sommaren. Att det är vanligare med åska när det är varmt beror på att de kraftiga bymoln där åskan uppstår bara kan bildas när det är gott om vattenånga i luften. Och detta är kopplat till temperaturen. Ju varmare det är desto mer vattenånga kan finnas tillgänglig.
Trots detta, är det faktiskt inte så ovanligt med åska på vintern i södra Sverige i samband med oväder. Vanligast är vinteråska i kusttrakter, speciellt vid västkusten samt ett par tre mil in över land. Då rör det sig oftast bara om enstaka blixtar och vanligen ute över relativt varmt vatten.
Snöåska, eller åska i samband med snöfall, är heller en inte så ovanlig kombination. Detta eftersom både åska och snöbyar förekommer i samband med samma typ av moln, bymoln eller på latin Cumulonimbus.
Åska i världen och Sverige
Åskfrekvensen är störst i tropikerna och avtar mot polerna, exempelvis har Amazonas upp till 250 åskdagar per år. Nära 2 000 åskväder rasar ständigt i jordens atmosfär.
Den kanske åskrikaste platsen i världen är Maracaibosjön i norra Venezuela. Floden Catatumbo avvattnas i Maracaibosjön, därför talar man ibland om "Catatumboåska". Man har angett i snitt mellan 250 och 300 åskdygn per år. Åskan förekommer främst nattetid. Det är samverkan av geografiska och atmosfäriska förhållanden med bland annat konvergerande landbris över fuktiga vattenytor, som anges som den främsta orsaken.
I Sverige åskar det i genomsnitt 5-20 dagar om året. Färst åskdagar har de nordvästra fjällen, flest har västkusten. SMHI:s blixtlokaliseringssystem registrerar i genomsnitt omkring 150 000 urladdningar till mark i Sverige per år.
En av de värsta kombinationerna av blixtar och nederbörd som man känner till i vårt land inträffade på Fulufjället i nordvästra Dalarna den 30-31 augusti 1997. Fjället träffades av cirka 700 blixtnedslag under några timmar och i det värst drabbade området uppskattades regnmängden till 300-400 mm under loppet av 24 timmar.
SMHI har bytt blixtlokaliseringssystem några gånger under åren, varför man ska vara försiktig med att ange exakta tal vid jämförelser. Men som exempel på våldsamma åsksituationer kan nämnas den 10-11 augusti 1992 samt den 27 juli och 3 augusti 2014. Vid de två tillfällena år 2014 registrerades över 40 000 nedslag i Sverige på ett dygn.
Om åska i SMHI-podden
Ett (hej)dundrade avsnitt av SMHI-podden där meteorologen Marie Staerk berättar vad som egentligen händer när det åskar. Hon svarar också på frågor kring hur stort ett åskmoln är, hur mycket det åskar i Sverige och om det alltid blixtrar när det åskar