Halo är ett väderfenomen som relativt ofta framträder på himlen, många gånger i samband med annalkande frontsystem och nederbördsområden. Halon kan vara ett tecken på en förändring i vädret, men säkert är det inte.
Fenomenet uppstår då sol- eller månljuset bryts och reflekteras i iskristaller som svävar i atmosfären. Halo kan därför bli synliga i samband med tunna, höga ismoln som Cirrus (fjädermoln) eller Cirrostratus (slöjmoln). Dessa rena iskristallmoln uppstår i troposfärens högre skikt och är ofta mycket tunna, så att den blå himlen kan lysa igenom molnslöjan.
Halofenomen nära marken
I samband med kallt väder på vintern kan halofenomen uppstå även nära marken. Halofenomenen skapas då av iskristaller i frostdimma eller dis, och till och med kring andra ljuskällor än sol och måne, såsom gatlyktor.
Det är samma typer av halofenomen som kan förekomma i höga moln. Men de upplevs ligga mycket närmare och kan synas med partier av terrängen som bakgrund. Dessa halofenomen är dessutom ofta kraftigt färgade vilket kan ge vackra färgskiftningar i naturen.
Iskristaller fungerar som prismor
Iskristaller bildas av vatten därför är de precis som snöstjärnor sexkantiga (hexagonala). De fungerar därför som sexsidiga prismor med sexhörniga tvärsnitt och släta rätvinkliga basytor. De vägar som ljuset kan ta genom dessa prismor leder till olika brytningsvinklar, och det är ljusbrytning och ljusreflektion som ger upphov till ringarna runt solen eller månen.
Alla iskristaller ger inte upphov till halo. En förutsättning är nämligen att kristallerna är regelbundna, inte trasiga och inte alltför sammansatta. Detta för att ljusbrytning och reflektion ska bli så regelbunden som möjligt. Det är alltså bara de allra enklaste kristallerna som ger upphov till halo.
Några av halokomponenterna är färgade i regnbågens färger, ett välbekant fenomen vid ljusets brytning genom ett prisma. Iskristaller som växer snabbt kan rymma håligheter och vara ojämna vilket ger en oregelbunden spridning av solljuset till ett jämnt soldis.
Olika former på iskristallerna
De olika komponenterna i en halo orsakas alltså av skilda typer av iskristaller. Gemensamt för dessa är att de är välutvecklade genom en långsam tillväxt och har väldefinierade geometriska former.
Olika kombinationer av iskristalltyp, kristallorientering, kristallrörelse och solhöjd ger varierande halokomponenter. De viktigaste geometriska formerna hos iskristallerna som ger upphov till olika halofenomen är plattor, långa och korta prismor samt sammansatta flaskprismor.
Plattorna ger upphov till bisolar, korta prismor och sammansatta flaskprismor ger ringarna kring solen medan de långa prismorna ger upphov till den horisontella strålen som tycks utgå från solen.
Vertikalpelaren bildas som en enkel spegling på undersidan av horisontellt liggande, platta iskristaller. Den övre tangerande bågen bildas i 60°-isprismor där ljuset bryts på ett speciellt sätt.
Halo måste ej betyda regn
Halofenomenet är inget entydigt bevis för att en väderförsämring ska inträffa, Cirrus (fjädermoln) är inga regnmoln, och Cirrus och Cirrostratus (slöjmoln) som drar förbi kan uppträda även när det väntas vackert väder.
Däremot ger Cirrus och Cirrostratus upplysningar om luftströmningen i den övre troposfären och kan, om de tenderar att övergå i medelhöga skiktmoln, betyda att ett nederbördsområde kommer att passera.
Ovanlig halo i Falköping
Ett halofenomen kan vara enkelt, t.ex. en ring på 22° avstånd från solen eller sammansatt av flera komponenter. Halofenomenet över Falköping på bilden ovan bestod av ett antal delar, bland annat 22° halon, vilken nog är den vanligaste och som uppstår i korta prismor med godtycklig orientering.
Även de så kallade bisolarna, som i detta fall var lite utsträckta, är inte ovanliga. Dessutom syns horisontalcirkeln, vilken bildar ett ljust band på samma höjd som solen och som bisolarna. Den är däremot mindre vanlig.
Det vertikala ljusa fältet genom solen kallas för vertikalpelaren. Den kan ofta observeras som ensam komponent vid solnedgången. På toppen av 22° halon tronar den övre tangerande bågen.
Lowitz övre bågar
Det som gör ovanstående halofenomen osedvanligt intressant är de knappt skönjbara ljusa strålarna som går nästan rakt upp från bisolarna och på utsidan av 22° halon. De kallas för Lowitz övre bågar och är mycket sällsynta. De uppstår i plattor som svänger kring sin vertikala axel.
Dessa halobågar rapporterades första gången av Tobias Lowitz, som observerade ett extraordinärt komplext halofenomen över i S:t Petersburg den 18 juni 1790. Han noterade då de undre Lowitz bågarna och det tog mycket lång tid innan hans observationer av denna halokomponent blev bekräftad av andra. De första övertygande fotografierna togs faktiskt så sent som 31 augusti 1994 och därefter har flera observationer gjorts av vad man kan kalla halojägare.
Halospaning
Halo-fenomen förekommer mycket oftare än vad regnbågar gör, så det lönar sig att spana på himlen när den täcks av tunna slöjmoln. Man ska dock alltid skydda ögonen och aldrig titta direkt på solen utan något skydd såsom en byggnad, ett träd eller en hand.
I medeltal kan halo ses två gånger i veckan i Europa och den vanligaste är 22°-ringen tätt följd av bisolar (parhelia) och den övre tangerande bågen.
För de som vill jaga halo rekommenderas att även titta åt lite andra håll på himlen när det dyker upp bisolar och ringar. Det finns nämligen andra sällsynta halokomponenter. En av dessa uppträder som en ljus punkt utmed horisontalcirkeln (nästan mitt emot solen) och är uppkallat efter den svenske meteorologen och professorn Gösta Liljequist, som observerade den 1951 under en expedition i Antarktis.
Vädersoltavlan
På morgonen den 20 april 1535 syntes ett antal halofenomen över Stockholm. Olaus Petri lät måla en tavla föreställande dessa fenomen. Originalet finns inte kvar, men en kopia från 1636, målad av Jacob Heinrich Elbfas, finns ännu idag att skåda i Storkyrkan i Stockholm.
Tavlan är en av de tidigaste avbildningarna av halofenomen, även om de är något felaktigt återgivna. Målningen fanns också avbildad på tusenkronorssedeln 2006-2016.
Du kan läsa mer om tavlan och dess halofenomen på Wikipedia;
Om halo i SMHI-podden
Hur och när uppstår halofenomen, vad är skillnaden mellan olika typer av halos och vad har tummen och lillfingret har med det hela att göra? Det berättar meteorologen Linus Karlsson om i det här avsnittet av SMHI-podden.