Den meteorologiska definitionen av sommar är att dygnsmedeltemperaturen varaktigt ska vara minst 10,0°C.
Denna definition lämpar sig bäst för medelvärden beräknade över många år.
För ett enskilt år som kan ha stora svängningar i temperaturen används en något annorlunda definition. Om dygnsmedeltemperaturen är 10,0°C eller högre fem dygn i följd, säger vi att sommaren anlände det första av dessa dygn.
Även om det blir en återgång till lägre temperaturer därefter så räknas det fortfarande som sommar.
Eftersom våren definitionsmässigt inte kan anlända tidigare än den 15 februari gäller detta självklart även för sommaren.
I det svenska klimatet är det praktiskt taget alltid vår under en längre eller kortare period innan sommaren anländer. Men eftersom vårens ankomst beräknas över en period av sju dygn medan sommarens ankomst endast beräknas över fem dygn i sträck, så skulle sommaren teoretiskt kunna anlända tidigare än våren. För att undvika detta har vi lagt till kravet att sommaren inte kan anlända tidigare än våren.
En beräkning av dygnsmedeltemperaturen kan resultera i ett antal decimaler, men man gör en avrundning till en tiondels grad innan man tillämpar definitionen av de olika årstiderna.
På högfjället kan sommaren ibland utebli
I västra Götaland anländer sommaren normalt under första halvan av maj, lokalt till och med under sista dagarna i april. I Norrlands fjälltrakter kan det däremot dröja ända tills sommarsolståndet eller senare. På högfjället, cirka 1000 meter över havsnivån, är temperaturen i medeltal så låg under hela året att det aldrig blir någon sommar enligt den meteorologiska definitionen.
I så fall övergår enligt våra definitioner våren direkt i höst från den 1 augusti. I enstaka fall har det för fjällstationer inträffat att villkoret för sommar uppfyllts först när hösten redan har anlänt. I så fall tillåts inte årstiderna att backa utan det förblir höst.
Sommarens genomsnittliga ankomst
Definitionen av sommarens genomsnittliga ankomst under en normalperiod skiljer sig något åt från definitionen av ankomsten under ett enskilt år. För den genomsnittliga ankomsten används den ursprungliga definitionen:
Den meteorologiska definitionen av sommar är att dygnsmedeltemperaturen varaktigt ska vara minst 10,0°C.
Med varaktigt menas i det här klimatologiska sammanhanget att det ska finnas minst ett kalenderdygn som får ett normalvärde över 30 år på minst 10,0°C.
Villkoret om fem dygn i sträck på minst 10,0°C, som har kommit till senare, finns inte med utan detta villkor gäller enbart vid bestämmande av sommarens ankomst under enskilda år.
Den genomsnittliga dygnsmedeltemperaturen under perioden 1991 – 2020, från 1-jan till och med 31-dec, finns för varje dygn uppritat för Munka-Ljungby (Skåne) i diagrammet till höger. Kurvan är utjämnad genom så kallat löpande medelvärde, plus/minus 14 dygn, annars hade kurvan varit hackig. En kurva med 30-årsmedelvärden blir betydligt jämnare och passagen av temperaturgränsen väldefinierad.
Den 3 maj är första dygnet under året som dygnsmedeltemperaturen är minst 10,0°C och då ankommer sommaren i genomsnitt på stationen.
Fyra stationer har i genomsnitt (1991 – 2020) inte någon sommar: Tarfala, Stekenjokk, Blåhammaren och Åreskutan. Alla dessa stationer är belägna på över 1000 meters höjd. Dessa stationer går alltså direkt från vår till höst.
Kalendarisk definition
Det finns även en kalendarisk definition av sommar som säger att sommaren omfattar månaderna juni, juli och augusti. Den kalendariska definitionen är identisk i praktiskt taget alla länder på norra halvklotet. Den speciella temperaturberoende definitionen är dock SMHIs egen.
Juni ljusast men ej varmast
Juni är årets ljusaste månad och vid sommarsolståndet är solen uppe som längst och står som högst på himlen. Trots detta är juni statistiskt sett bara årets tredje varmaste månad, åtminstone i södra Sverige. På sina håll i Norrland och i norra Svealand kommer den på andra plats efter juli.
Anledningen till att juli och augusti ofta är varmare än juni beror på att vi har en positiv nettoinstrålning som bidrar till att hålla luften varm nära markytan ända fram till slutet på juli. Detta innebär att den kortvågiga värmeinstrålningen från solen är större än den långvågiga utstrålningen från marken. Alltså värms marken upp hela tiden. Dessutom sker uppvärmningen av haven långsamt, vilka fortfarande kan vara relativt kalla under juni och då bidrar till att hålla nere temperaturerna.
Men juni är ändå en mycket bra sommarmånad på många sätt. Det är den nederbördsfattigaste av de tre sommarmånaderna både vad gäller total månadsnederbörd och antalet regndagar. Juni har också något lägre medelmolnighet, vilket tillsammans med de korta nätterna innebär ett högre antal soltimmar än i juli och augusti.
Sommaroväder
Trots att sommaren är den tid då de flesta anser att vädret är som mest behagligt och vackert, kan man konstatera att det normalt är under sommarmånaderna vi har de största nederbördsmängderna.
Statistiskt faller det på de många håll i Sverige i genomsnitt ungefär dubbelt så mycket nederbörd under en sommarmånad som under en vintermånad, men tiden under vilken det faller nederbörd är däremot mindre än hälften av vad den är under vintern.
Att det regnar så mycket på sommaren hänger samman med att varm luft kan innehålla mer vattenånga än kall luft. De skurar som vi har sommartid kan därmed bli fler och kraftigare än andra tider på året.
Utmärkande för sommarnederbörden är att den ofta faller under dagen. Det är paradoxalt nog solen själv som skapar de typiska eftermiddagsskurarna.
Under förutsättning att luftmassan är tillräckligt instabil, vilket den är om det är kallt i den övre delen av atmosfären, innebär den successiva soluppvärmningen att det bildas kraftiga uppvindar när den varma och därför lätta luften vid marken börjar stiga.
När luften stiger avkyls den och vattenångan i luften kondenserar. Det bildas med andra ord ett moln. Till en början är det litet och oskyldigt, men efterhand som dagen går kan det växa till ett stort bymoln, som är förutsättningen för såväl skyfall som hagel och åska.